Är i ett sånt moment då det känns som om det andra var ett annat liv. En dröm. Mardröm. Jag har några bilder som blinkar till under vissa tillfällen. De sveper förbi en kort stund, sedan är det faktiskt som om ett och ett halvt år aldrig har hänt.

Jag har inte koll på om det förs någon särskild statistik, men jag har hört att tjejer, kvinnor, som varit med elaka män löper större risk att träffa en ännu en gång. Eller flera. Jag litar på pappa. Mammas Patrik. Helenas Marcus. Min lillebror. De vänner som jag haft under lång tid. Jag litar inte på killen som står bakom mig i kön på Ica. Jag litar inte på den som går förbi när jag öppnar min dörr. Jag litar inte på den som skriver att jag är vacker. Jag litar inte på att det inte finns elakt i den som frågar om en dejt. Så jag tackar nej. Är det självbevarelsedrift?

Såna stunder känns det som om han förstört mycket. Eller jag. Vem av oss det nu var som förstörde vad. Det gör inget. Egentligen. Att jag tackar nej. För jag reder mig själv. Jag lär mig att det går, att vara lycklig, på egen hand. Jag vill inte ha något eller någon som stör mitt känsloliv, mina tankar, som tar plats i min säng eller vardag. Inte när den har gått från sjuk till frisk. Är det konstigt?

Jag tror inte att alla karlar är elaka. Jag ser det i Marcus, i pappa, i Patrik, i lillebror, i Robert, i Tobias, i Max, att det finns något annat än det jag upplevde. Jag hör det i Helena, i Hanna, i Emeli, i Jenny, att det finns rosor som inte är svarta. Så det kanske är jag, som inte har något hjärta kvar. Det kanske är jag som speglas i killen i kön på Ica, i den utanför dörren, i den som bedyrar att jag är vacker, i den som tycker att ett glas vin är oskyldigt. Men jag tackar ändå nej. Det var ingen mardröm, eller hur?

Så länge jag kan minnas har jag varit den tjejen som haft ett tomt hjärta ensam. Som vaknat och velat ha någon bredvid att använda mina naglar på. Det var jag, tills den dag då det gjorde riktigt jävla ont. Ett brustet hjärta gör ont. Så in i helsike ont att det inte är en barnlek att andas. Att leva. Att vara sig själv. Att skratta. Det var faktiskt ingen barnlek att ta sig ur det andra heller.

Det var ingen slump som avgjorde att jag hamnade på västkusten. Jag sökte jobb och hoppades på det bästa. Men jag har familj här. Min allra bästa vän i högklackat. Den som jag har haft en och samma relation med under alla år. Vissa säger att tvillingar vet vad den andra tänker och vise versa. Jag har en tvilling from another mother. Vi kan avsluta varandras meningar, men vi är totalt olika. Lite Bree och Susan, förutom att vi skippar lik-delen. Och Joey och Chandler, standing in my map-stuk.

Mycket har blivit annorlunda sedan jag packade in mig i en ny lägenhet, men det är inte största anledningen. Jag har vuxit av ont, flera meter, tankemässigt och känslomässigt. Jag känner glädje ensam. Lycka. Harmoni. Ett inre lugn jag aldrig har upplevt förut. Jag söker inte längre någonting att fylla ut med. Någonstans på vägen hit, insåg jag att jag var den enda jag behövde för att tycka om mig själv. Och med det kom en jädrans massa självbevarelsedrift.

Jag har blivit kräsen. Väldigt kräsen vad gäller andra. Jag är inte säker på vilka kvalitéer jag vill ha hos andra människor i närheten. Jag har dock lärt mig att magkänslan har rätt. Inte mitt huvud. Inte mitt hjärta. Så jag är fortsatt avstängd för omvärlden, såvida inte Brucan eller Pittan vill rulla tummar i min säng.