Spekulationerna är många. Men svaren är få.
Rimligtvis kan också bara jag ge er dem.
Jag förstår att det är väldigt spännande, gottigt och helt klart värt att prata om. Det har nämligen kommit till min kännedom att det är där vi plötsligt är. Ja, för mig är det plötsligt. Och jag borde egentligen inte bli förvånad. Men mer än så, med vilken rätt och på vilket sätt gör ni det bättre?

Förra gången jag skrev, första gången jag skrev på flera månader öppnade jag upp mig och berättade om den kluvna tillvaron, om vad som tog mig dit jag är nu. Det var skönt. Väldigt skönt faktiskt, att komma tillbaka till orden som jag trodde att jag tappat någonstans. Det var heller inte lätt att skriva om en oplanerad och märklig händelse, som de facto ställer det mesta på sin spets. För det är ett beslut som är lika definitivt, vad jag än hade valt. Men jag valde att jag strax ska bli mamma.

Men för att komma till ursprunget. Han har en ”pappa”. Eller rättare sagt någon som bidrog med en spermie. På något sätt har det inte varit trovärdigt att jag skulle ha varit den andra jungfru Maria. Även om det är den målande bilden jag gillar bäst. Pappan och jag har ingen relation. Vi har knappt en sporadisk kontakt. Han är informerad, men kommer inte att vara delaktig. Så för att bara extra tydlig, barnet har mig.

Vad som dock inte är för allmän beskådning eller för allmän kännedom, är vem den här spermie-bidragaren är. Pluttis får veta sedan, när han behöver. Men han är också den enda som har rätt till den informationen. Inte den som sitter hemma runt köksbordet. Inte den som sitter på rasten på jobbet och diskuterar. Och heller inte den som ringer runt och försöker dra i lösa trådar för att sprida vidare till nästa par parabolöron.

Så för att klargöra några saker:

Alternativ 1, är att det skulle vara någon jag legat med för 10 år sedan. Medan det faktiskt är välkänt att spermier kan överleva i UPP till fem dygn. Så låt det bara sjunka in.
Alternativ 2, är att det skulle vara ett ex. Vid tillfället hade han inte en så lång snopp. Inte innan heller. Mig veterligen är världsrekordet inte över 50 mil.
Alternativ 3, tvärfacklig organisering. Ni vet, en byggare och en kommunalare under täcket. Fullt möjligt. Men lika sannolikt som att det skulle vara en sockerbit och inte en bebis.

Vilket alternativ finns då kvar?
Jag och barnet. Det finns ingen pappa. Inte här där jag är. Inte i närheten. Framförallt, den enda kopplingen till länet är en utvecklad spermie och ett ägg i min mage.

Så vad jag vill säga är att de människorna ni förstör för med skvaller, lösa rykten och frågor, är helt jävla oskyldiga. Dessutom, det som är mest väsentligt, är att det påverkar ett barn som ännu inte är fött.
Men huuuur är det möjligt? För det första, jag behöver kanske inte ännu en gång påpeka vart det här barnet befinner sig i denna skrivande stund och vad som händer i en redan pressad och stressad kropp.
För det andra, jag har öppet börjat skriva om hur det kändes och hur det känns, vad jag tänker och inte tänker. Hur förvirrat det ändå är, trots allt. Jag förstår absolut att det finns människor som är kapabla till att sätta sig in i det, samtidigt finns den andra klicken människor som ogenerat bara måste få diskutera det, det faktum att jag är gravid och spekulera i vart spermien har sin hemadress.

I det slutgiltiga anförandet tycker jag att den sist nämnda grupp av människor, vänligt men bestämt kan dra åt helvete. Ha lite skam i kroppen och försök att vara schyssta och sprid istället det vidare till era kollegor och era vänner.

Jag har täckt allting nu, eller hur?

Så det här var längesedan. Men allting har en början.

Och det här är vår.

Det var aldrig självklart hur det skulle bli. För det började med kaos. Splittrade känslor. Tårar. Panik. Jag förstod faktiskt inte ens hur det var möjligt. Det talade emot allting som varit innan. Det stämde inte överens med min verklighetsbild.

Men hur som helst. Det var en gång.. Nej, men det var efter ett telefonsamtal. Det var ett sånt här samtal: ”jag kanske ska göra ett test”, ”ja, men gör det för säkerhetsskull”, ”det är nog inget”. Och den sista meningen satt så djupt inpräntad i mig, att för mig var det verkligen inget. Så efter konstens märkligaste köp av ett graviditetstest, satt jag ensam hemma på toaletten och väntade på resultatet. Precis innan hade jag slängt förpackningen med tillhörande bruksanvisning och sedan, med inte ens ett uns av tveksamhet, hoppar pluset upp i rutan.

Ni vet när man läser en helt klart begripbar text, men ändå måste läsa flera gånger? Det kopplade inte. Det fanns inte. Så jag öppnade papperskorgen och letade bruksanvisningen. Jag läste och jag läste. Gravid. Det betydde ingenting annat. Det betydde att det var något. Det betydde att det var olämpligt. Det betydde att brösten gjorde ont, därför. Det betydde att jag inte visste vad det skulle betyda. Att jag inte visste vad jag skulle göra.

Nästa samtal innehöll ”det är ett plus där det inte ska vara ett plus”, ”det stämmer inte”. Panikgråt och ”men Sandra vad menar du?”. Jag menade att stickan brändes. Den brände mina ögon och den skadade min hand. Till slut svarade hon ”oj”. När hon äntligen förstod vad jag själv inte kunde greppa eller ta i min mun och säga med riktiga ord.

Dagen efter köpte jag ett nytt test. Morgonurin. Det ska vara säkrare. Det kunde vara fel. Men det var inte fel. Det visade samma sak. Men i text jag behövde läsa. Gravid. 2-3 veckor. Och nu då? Skulle jag vidarebefordra information som jag ännu inte förstod? Skulle jag dela min panik? Skulle jag berätta om min ångest? Ta i hand med min kluvna tillvaro och ge honom samma hand? Och jag visste att det var enda sättet. Vem det nu än skulle hjälpa.

Låt mig säga att jag hade blivit förvånad om han sagt ”Självklart, det ska du behålla”. Men det var inte det, det skulle handla om. För i det här stadiet och i kommande, skulle jag förstöra liv. Även om det togs tillbaka, så har det ändå följt med hela vägen. Ända tills nu. Precis som pluset på stickan fortfarande visas i den digitaliserade rutan och som ligger i bokhyllan bredvid den allra första ultraljudsbilden på en ärta med ett tickande hjärta.

Utan att detaljerat beskriva vilka diskussioner som varit, följt eller inte varit, så har det alltid varit upp till mig. Det har alltid varit mitt slutgiltiga beslut. Trots hans önskan. Trots elaka uttryck. Trots mindre genomtänka ord. Och det var tacksamt, även om det inte, på något sätt, gjorde det jag stod framför det minsta lättare.

Beslutet krävde tid i bilen. Hög musik. Det krävdes också kurator med en av mina bästa vänner närvarande. Framförallt så krävdes det att två låtar spelades efter varandra. Den veckan var min räddning Spotifys discover weekly. Far from grace med Ourchives tätt följd av Soldier med Kevin Walker. Och det var den sista som sa att jag kunde. Ensam. Med allt vad det innebär.

Jag vore nog dum om jag inte sa att jag ibland önskat att det inte såg ut så. När jag lagt mig i sängen på kvällen och funderat och gråtit mig till sömns. När ett besök hos barnmorskan står framför mig. När bebiskläder ska in i garderoben. När höften gjort ont. När jag känt honom i magen och önskat att en hand varit precis där och känt samma sak som jag har känt.

Men samtidigt så vet jag att vi inte är ensamma. Vi har så många människor runtomkring som väntar. Som längtar. Som är glada. Ofta så mycket mer, än vad jag gör. Det är verkligen inte det att jag inte vill se vem det är som kittlar min insida. Som sprattlar lite extra vid fackliga föreläsningar och vid intag av mat, särskilt, speciellt just tacos. Det är bara att det är första gången. Jag vet ingenting. Jag kan inte förbereda mig. Och efter det ska någon kalla mig mamma. Ordet som för mig är lika svårt att stava som gravid var att säga.

Och den föreställningen är alldeles för stor, för att den ska gå att förstå och få plats i den här rutan.

Det får helt enkelt bli ett annat kapitel.