Klumpen i magen växte sig större. Han hade rotat sig in i hennes kropp. Han fanns där. Gav henne känslor. Skapade känslor.

Det var en hemlighet. Ingen skulle veta något. Hennes största önskan var att kunna kyssa honom öppet. Hon undrade hur det skulle vara. Skulle han besvara den eller skulle han avslöja att allt var ett spel. Bara ett sätt att fly.

Hon vågade inte erkänna för honom vilka tankar som dykt upp. Hon vågade inte konfrontera sin rädsla, fastän hon visat delar av den. Hon tyckte om honom och försökte övertyga att det var sant. Men hur skulle hon kunna övertyga någon annan om sina känslor, när hon inte vågade tro på någon annans? När hon inte vågade släppa taget, falla in i hans famn, lyssna och ta emot.

Hennes huvud hade gått från tomt till överfullt. Hon ville vara steget före. Hon ville vara den som sårade, om det var dit det bar iväg. Hon hoppades att det var tvärt om. Hon hoppades att han skulle vara kvar. Att han skulle vara den som stannade vid hennes sida längre än orden varade.

Han var den som byggt bo i hennes mage. 

Klumpen som bestod av söta små fjärilar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...