Jag fick ur mig något idag. En hel massa faktiskt. En sån där hulkande, svårt att andas, omöjlig att hejda gråt, som bara sprutar åt alla håll.

Uppgiven. Ihålig. Tom. Apatisk.

Jag har kämpat i hela mitt liv med min vikt. Jag har velat att vågen ska plussa mig, om det så bara skulle vara lite. Men aldrig minus. Det skulle aldrig få vara minus från gång till gång. Jag har skämts för min kropp. Jag har avskytt att jag sett mina revben. Jag har haft ont i mina höftben av jeansen jag burit. Och jag har tagit emot alla andra människors kommentarer och åsikter.

Läkare som påstått att jag varit anorektiker. Lärare som övervakat mina tuggor. Vänner som har viskat bakom min rygg. Släktingar som har slängt ur sig att jag ska äta mer. Okända människors genomsnälla vilja att hälla grädde i min hals.

Idag tog det stopp vid ännu en läkare. Idag svämmade det över, av ännu mer kommentarer. Idag bara ville jag inte höra mer. Jag orkade inte. Det var inte därför jag bokade in en tid hos en gynekolog. Jag bokade inte en tid för att en manlig översittare skulle se på mig med sina kalla ögon och trampa på den som är jag. Det har jag redan upplevt, på tid som jag år efteråt fortfarande betalar för.

Han stötte bort min frustration. Himlade med ögonen när jag försökte förklara vad som stör. Räknade ut mitt BMI medan jag sitter och undrar varför jag får infektion på infektion, varför det gör så jävla ont och varför det blöder mer eller mindre konstant.

Och lösningarna sedan. Mer antibiotika. Hormoner som jag inte vill ha, för att få tillbaka kontrollen. Bakterier som ska vara bra. Men ingenting mer om min vikt när han genom mitt snyftande låtsades förstå min enorma misstro mot såna som honom i rock. Uttryckligen ingenting mer om att jag ska äta.

Bara därför har jag lustigt nog inte haft någon matlust på hela dagen. Knappt ätit alls. Men jag körde min iskalla bil, spelade hög skrikig musik, torkade mina kinder och vilade sedan i någon annans armar, för att jag inte ville mer själv.

Jag orkar inte texta till det som jag brukar och få igenom känslan. Jag vill skrika som musiken gjorde tidigare. Jag borde ringa och prata, men jag skriver hellre. För luften i mina lungor är slut, det finns inget kvar. Det enda jag vill ha är en kram och ett löfte om att den vän jag försöker vara, är den som alla ni vill vara tillbaka.

Vi har ju konstaterat att det finns olika nivåer av trötthet. Olika stadier av att slå i tårna i bordet, försöka låsa upp ytterdörren med bilnyckeln, ramla av toalettstolen, snubbla in i sänggaveln, snubba över ingenting, vakna och inte veta vilken dag det är.

Vi pratar om den nivån av trötthet, när man glömmer vad man ätit till frukost. När man glömmer att man lagt bilnycklarna mitt framför ögonen, när man tappar bort sig mitt i en mening eller undrar vad det var man skulle ha i kylskåpet när man står där med dörren vidöppen.

Vi pratar om allt det här sammanslaget.

För aldrig, aldrig, har jag misstagit gynekologen för tandläkaren, ställt mig och borstat tänderna och kommit på mig själv genom att stirra tillbaka på min urdumma spegelbild, förrän idag.

Jag hann duscha också, om någon undrar. Det var det som jag från början skulle komma ihåg.
Jag hann författa det här hopplösa stycket också. Men trots allt, tror jag hoppet är ute. Gone with the wind. Forever lost.