Jag är arg. Jättearg faktiskt. Jag minns en endaste gång då jag känt samma ilska. Det var efter honom, sista gången han kallade mig hora. Då lämnade jag hans saker i hans trappuppgång och skar sönder hans uppblåsbara madrass medan den låg i närheten av hans dörr. Jag minns att jag önskade att det var hans ansikte jag karvade i, för det var på samma sätt han behandlade mig varenda dag under den tiden vi var tillsammans. Som något han med lätthet kunde skära sönder med sin psykiska terror.

Med samma lätthet blev jag under en veckas tid plågad med nålar. I handen, i benet, i magen, i handlederna, i armarna och i armvecken, tills jag blev blå. Det var ett nödvändigt ont, för att jag skulle bli frisk. För att det skulle dyka upp svar om varför jag låg ganska jättesjuk i en sjukhussäng. Varför jag en dag somnade frisk och vaknade nästa av att jag trodde att benen skulle brytas från insidan och att jag höll på att frysa ihjäl.

Och idag har jag fastnat vid en mening. "Mycket möjligt att patienten var preseptisk". När jag såg det, fick jag också lära mig vad det betydde. Förstadie eller början av blodförgiftning. Mycket möjligt. Inte helt konstaterat. Inte bevisat. Men inte heller uteslutet. Allvarligt sjuk, sagt att varenda läkare jag fått träffa. Jag fastnade, för att någon inte fanns där. Inte ens ringde. Inte ens nu. Allt för att jag inte var döende. Allt för att det fanns gränser på hur mycket man fick klaga. För att jag blev arg på hur jag blev bemött, både dagen innan och samma dag som jag blev inlagd.

En av dagarna på sjukhuset fick jag på omvägar höra att jag var egoistisk, otrevlig och bara tänkte på mig själv. Och nu undrar jag, i det tillståndet, med det snabba sjukdomsförloppet, hur fan ska man reagera? Vem i helvete är det man ska tänka på? Hur långt, hur länge, hur högt ska man hoppa av tacksamhet för att det ska vara tillräckligt? Räcker inte ett tack? Räcker det inte att man på grund av andras beteenden och kommentarer börjar tro att man kanske inte är så sjuk och att man släpat iväg dem motvilligt och i onödan, hela vägen på fyra mil till akuten?

Jag skulle säga att jag blev kraftigt motbevisad. Jag har en hemsk, panikartad, upplevd sjukhusvistelse på papper. Körd i säng, i rullstol, i hygienstol. Röntgad, sönderstucken, avtvättad, avklädd, påklädd. Fastsatt i dropp, i antibiotika. Slutligen nästan helt oförmögen att göra annat än att ligga i en hård, envis säng. Omätbar smärta i varenda led i hela kroppen. En sån som ändå inte räckte fyra mil bort. Inte ens en vädjan, en förklaring, beskrivning av min känsla, min upplevelse, räckte för ett samtal.

Omätbar smärta var det. Och för varenda dag, blir det en dag för sent att reparera den skadan också. Så sent, att det redan nu bara finns en att ringa om det händer mig nåt. Så sent att jag för en stund, i en bubbla av ilska, hoppades att det skulle hända, så att det kanske skulle göra ont för någon annan än mig.