Idag, ännu ett år.

Vi firar det med en gammal bild.

Splitter skadar, bitar från förr med vassa kanter. Den brännande känslan i bröstet av det som gick fel. Det som inte blev som hon tänkt sig. Viljan hon inte kunnat styra, den som inte var hennes.

Orden hon en gång format med sin mun var meningslösa. Känslorna hon kände, gjorde henne schizofren. Hon hatade dem, precis lika mycket som personen dem brann för. Han som svek, han som lekte och ljög. Han som kommunicerade med text och vände delar av hennes liv upp och ner.

Han pratade om ärlighet och hon såg sig själv, en film i repris. Hon var inte oskyldig. Kontrasterna dem emellan, var inte stora. Lätt för att dölja, svårt att förklara - gemensamma nämnare i två skilda liv. En undermedveten kamp om vem som kunde göra mest skada. Hon hade försökt skydda sig själv. Han hade attackerat. Han hade inte glömt. Ingen av dem hade förträngd. Hon bar det med sig varje dag, varje timme och varje minut. Misstaget. Känslan av att vara ensam. Vara den som förstört och tagit för djupa andetag.

Tankarna gnagde. Ursäktade det honom, hans nonchalans och okänsliga sätt? Fick hon yttligare ett smakprov av en egen medicin?

Hon hade inte menat. Bara älskat.

Nu är jag snart helt övertygad. En orubbad tro på att jag har allergiska symtom för allergi mot mig själv. Nyss upptäckte jag ett liknande märke på en, av de två axlar min kropp har till sitt förfogande. Hur gjorde jag då detta makabra fynd? Jo! Alla-fula-ord-jag-kan-men-inte-får-skriva-kliande. Något i sådana kopiösa mängder, att håret som inte faller av, löper stor risk att slitas upp från roten.
Är det något jag har svårt för är det saker som kliar. ”Sluta klia” sa mor när jag fortfarande lekte lammkött. Ja, när hon också var ung för den delen. Hon verkar ha samlat på sig några år, för orden har inte längre några glansdagar. Synd egentligen, för mer än såhär går det inte att slipa naglarna mot ett snart svidande skinn. Var ungefär så det slutade när man skuttade vidare med yngre ben och hoppades på att det skulle sluta, om man gjorde allt för att klia tillbaka.

En yta.
Ett avtryck.

Glaset speglar en tid,

ett annat liv.

Fingrar har nuddat,

önskat en värld innanför.

En kall.

Ett slitet.
Mörkret gömmer,

glimtar och berättar.

Tanken på andra sidan,

längtan av att vara.

Sakna och saknas.

En hand har sökt

villig att möta.

Värme öppnar en önskad plats,

en insida,

stor av kärlek.

Jag fick en speciell tanke när jag städade. Jag hittade en sak eller två saker, av samma material och från samma tidpunkt. Vad slänger man när man rensar och vad har man kvar? Vad är värdelöst nog att kasta i papperskorgen? Vad är av värde och tillräckligt att spara?

När jag tog i gipsfigurerna kastades jag tillbaka. Tillbaka till början av en sjukdom, jag inte längre har. Pappa var med mig till sjukhuset den kvällen, men han somnade. Vilket en vettig människa skulle ha gjort vid den tiden, om det inte vore koffeintabletter med i bilden. Jag å andra sidan var vaken resten av natten - från filmens slut, tills dess att elektroder skulle sättas fast i mitt huvud. Under nattens timmar roade jag mig själv med pyssel och det är där gipsfigurerna kommer in. En ängel. En elefant. Jag har inte samvetet att slänga dem, fastän värdet av att spara är lika med noll.
Inget i minnet talar för att jag var trött. Man kan tycka att jag borde varit det, men låter man ögat vila på ängeln syns inget tecken på okoncentration. Det lilla snedsteget tänker man inte på. Jag gör inte det. Jag ser bara sköterskan som skrämde mig när hennes steg tog slut i dörröppningen. Och frågan som följde, skulle fått vilket barn som helst, att göra kullerbyttor. Det kan vara enda gången jag tackat nej till glass. Jag målade hela natten, på ett eller annat vis. Skapade. Jag antar att det höll tankarna ifrån varför jag egentligen var där.

Epilepsi. Tanken skulle aldrig ha slagit mig. Jag var nio(?) år, så det hade visserligen aldrig förväntats av mig. När jag hörde min mamma skrika, förstod jag, att hon förstod. Hon såg. Hon skrek på pappa. Jag kunde höra pappa springa. Han hade långa ben den gången. Det var som om trappan hade två steg. Jag visste att dem båda var där hos mig, men jag saknar tidsuppfattning fram till "uppvaknandet". Jag kunde höra. Men jag kunde inte säga nåt. Jag ville. Jag kunde inte röra mig. Men jag ville ge bort en kram. Jag ville krama mamma när jag hörde henne skrika. Förlamad, likt den första gången. Hon förstod inte då när jag försökte. Jag hade inga ben att stå på, så jag ramlade och ramlade. Hela vägen till toaletten. Mamma kom när jag satt där, oförmögen att prata och med en kropp som ett överkokt spagettistrå. Jag grät. Jag kunde inte förstå vad som var fel på mig. Jag kunde heller inte förklara vad som hade hänt, så jag grät lite till i mammas famn.

Ambulansen kom den gången mamma såg. Nallebjörnen jag fick i ambulansen finns kvar, men den påminner mig inte om någonting. Jag kommer inte ens ihåg att den hamnade hos mig, men jag minns att jag kramade nåt mjukt. Pricken jag har på handen står för en del av det. Den kom till under den perioden av mitt liv. Men jag saknar minnet från vilken gång dem stack mig och varför just i handen. Jag tror gipsfigurerna står för att jag inte längre var rädd när jag gjorde dem. Oförstående kanske, men inte längre rädd. Elektroderna skulle tala om vad som inte stod rätt till, dem skulle bara brännas lite i hårbotten först.

Hur stort är värdet på en sak som bär ett minne och varför har jag inte mod att kasta något från en tid som redan är förbi och glömd?

Det här med att städa eller att titta på röran och hoppas att den försvinner av sig själv. Varför gör den aldrig det egentligen? Dag efter dag kan jag se hur saker tvinnar ihop sig till en röra. Vore alltså inte mer än rättvist att den fick plocka upp sig själv.

Men eftersom röran inte har kommit till den insikten, har jag fått motivera mig till att förflytta mig från soffan till golvet. Det började med en sån liten sak som en låda. Lådans grejor ville ut och rensas, så dem byggde bo på golvet. Skåpet någon meter bort var av samma åsikt och vips, så gjorde dem de tidigare galopperande sakerna sällskap (både dem som marscherat och dem som gjort sin röst hörd). Behöver jag avslöja att det var fler skåp som delade dessa mycket underliga och oförstående känslor?

Nu adderar vi röran (kom ihåg: tvinnat ihop sig själv) med starka åsikter från trånga förvaringsutrymmen (kom ihåg: röst hörd och språngmarsch). Resultatet är ett fulländat kaos. Ett kaos vars mål är att få mig i obalans, rulla tummar och leka nudda golv. Ja, nudda golv. Ni hörde rätt. Om turen är på samma sida hittar du en fläck att andas med stortån. Balett kanske vore en grej att satsa på i framtiden, dvs om jag vinner matchen i en lek jag borde vara van vid.

Varje människa i varje hörn. Alla människor har en hemlighet. Möjligtvis flera. Alltid finns det någonting som någon väljer att behålla inom sig. I frågan om det är bra eller inte, avstår jag från att svara. Tillbaka till hemligheten. Den kan vara liten. Den kan vara stor. Men den är en del av dig. Kan vara en del av någon annans last, men at the end of the day är det du som bär den. Den är en del av dig, vare sig du vill det eller inte.
Ett liv. En hemlighet. Kallas det lögn att låtsas som ingenting? Kallas det lögn att fortsätta bygga på ett liv med en hemlighet? Vart går gränsen och vad faller under vad? Det sägs att ärlighet varar längst. Hur länge är längst och vad kan inte vara längre än längst?

Är det bara ett uttryck utan undertryckande sanning eller slipper vi framtida konflikter om vi tar det ordagrant?

I en twistad perfekt värld

behåller hakan sin plats

när vi ger en gåva

ett leende, precis som det är.

I en twistad perfekt värld

avfyras inga gevär,

fälten blommar

och länder håller sams.

I en twistad perfekt värld

finns ingen diktatur

varje individ får komma till tals,

utan fara för sitt liv.

I en twistad perfekt värld

vore ingen ensam

med hål i hjärtat,
med en tro att vara osynlig.

I en twistad perfekt värld

tar vi hand om varandra

oavsett ras, sexuell identitet,

tro, religion eller avsaknad av religion.

I en twistad perfekt värld

finns kärlek i överflöd

som sprids med vinden,

sprids med havet.

I en twistad perfekt värld

finns du och jag

under samma himmel,

med hjärtan tätt ihop.

Hand i hand.