Inlägg publicerade under kategorin Texter

Av Sandra - 30 december 2015 21:50

För två år sedan, just idag, satt jag med en nål i armen och undrade vad som var fel på mig. Varför jag inte kunde andas, varför trycket över bröstet var så kraftigt och varför armen domnade bort. Läkaren sa att jag var normal och jag fick gå. Senare skrev någon annan att det kunde vara panikångest. Men istället för att berätta om de blöta kinderna jag hade ikväll, lugnet jag ville ha men inte fick tillgång till, så tänkte jag dela med mig av ett litet kapitel, som ska tillhöra den bok som aldrig blir färdig.



Kan man sakna någon man inte mött än?
Kan man sakna värmen av en hand som inte finns?
Kan man sakna ett hjärta utan slag?
Kan man sakna ett sinne utan tal?
Kan man sakna en kropp utan ett livs levande andetag?

Jag söker en mening. En mening med allt. En mening om varför han slet i mitt hår och slog med sina ord. Jag söker en mening på frågan om varför och det finns inget svar. Det finns inget svar på varför, varför det blev just jag.

Förut när jag slöt mina ögon, såg jag honom bakom mina ögonlock. Han gav mig mardrömmar. Rädsla. Någonting som satt kvar. Någonting som sitter kvar.


Inte mardrömmarna. Inte nätterna utan sömn. Inte ett värkande hjärta. Inte ett plågande sinne. Det sitter inte kvar. Men rädslan den går ingenstans. Det är den som bygger murar och gör att ingen når mig från insidan och ut. Det är den som gör att jag ibland stöter bort människor jag bryr mig om. Men det är den rädslan vi arbetar med, med mina ord.


Kanske var vi lika stora kålsupare båda två. Han skrev att jag låtsades vara en prinsessa, fastän jag var precis tvärt om. Jag vill tro att jag inte var tvärt om. Jag vill tro att jag inte förtjänade det jag fick. Att jag var och att jag är en bättre människa än så. Jag vill tro att det inte var skrivet i mina papper, men det var vägen jag gick. Och han fångade mig precis just där. När det svarta tomma hålet inom mig var som störst.


Så från djupet av mitt hjärta, förlåt.


Förlåt för att du skrek att jag var den du ville döda. Det var väl inte meningen. Det var väl inte meningen att blåsa upp sig och nästan slå mig. Inte meningen att nästan helt bryta ner mig. Ibland önskade jag att du slog, att du faktiskt knöt näven och tog i med all den kraft du sa att du hade. Att det inte bara var andra framför mina ögon som fick skador. Ibland önskade jag så, för att det hade gjort allting annorlunda. Allt du gjorde var bara att rispa mig med knivar på insidan, så att ingen skulle få se vilket svin du egentligen är. Och så att ingen skulle få veta på vilka vidriga vis man kan skada den man säger att man älskar.

Av Sandra - 10 juni 2015 19:09

Vi gör inte, inte längre.
Vi gick och gick,
men vi gick ner
och det blev inte.
Inte mer.


Det var inte snart.
Det var nyss.
Inte sedan.


Det smakade som kakan.
Som små söta chokladpraliner.
Det smulade som kakan.
Det gick sönder.
Gick i bitar.


Vi glömde inte.
Vi bara gick,
åt varsitt håll.
Tomhänt tillbaka.
Tillbaka till en gråare vardag utan choklad.

Av Sandra - 1 augusti 2014 11:47

Jag tycker det är svårt att lära känna nya människor. När jag säger så, syftar jag främst till karlar. Jag menar, jag har ju inte ett oklanderligt förflutet. Människor som intresserat mig har mer ofta än sällan varit såna som jag har tillräckligt med erfarenhet för att säga att jag borde hålla mig ifrån. För jag behöver ingen, vars stora intresse, är att djupdyka i öl. Jag behöver ingen som vet hur man gör en pipa av ett Treorör.

Jag vaknade inte en dag och bestämde mig att känna avsky mot det andra könet. Men det kanske jag gjorde ändå. Jag menar, det har ändå tagit väldigt lång tid innan jag faktiskt valt att prata med någon. Och då syftar jag till att verkligen prata. Inte om ytliga saker som vädret. Inte om hur min rumpa är fin eller inte. Det är den, om någon ville veta. Men rumpor pratar man inte om i den bemärkelsen, varken när det regnar eller när solen lyser.


Man kan dock säga att jag vaknade en dag och inte längre var helt fientlig. Men jag svarar aldrig människor som skriver att jag är sexig. Man bör åtminstone inte göra det när man tänker "jaha, där blev jag ett objekt igen". Jag svarar inte människor utan bild. Kanske är jag ytlig, men jag vill gärna se vem jag pratar med. Jag svarar inte människor som är jämngamla med pappa eller mamma för den delen. Vi kan väl lugnt säga, att det inte fungerade förra gången.


Jag är lite avvaktande mot människor med barn. Jag tycker om barn. Men jag vill inte gärna försöka spränga en mur av ogillande, det första jag gör. Jag kämpade förra gången. Jag försökte verkligen. Det var inte förrän jag satt med en förtvivlad tjej i mina armar, samma kväll som vi upplevde monstret tillsammans, som det ändrades. Monster säger jag, för att han blev tio storlekar större, spände varenda muskel och visade eld i kolsvarta ögon när han släppte mitt hår och kastade mig in i hennes säng. Om jag inte sagt det förut, så sprang jag inte ut, livrädd för mitt liv, för att det fanns ett barn som behövde mig mer än vad jag behövde leva.


Jag vet att det där verkligen är att ställa allting på sin spets. Men jag är bara avvaktande, inte helt illamående av den tanken.


Svarat människor långt bort, har jag gjort. Alla två, typ. För det är också ett skydd. Visst kan det komma frågor som får mig att skräckslaget vilja mura in mig en egen vägg, men det är inte lika påträngande som när någon i närheten ger mig sitt nummer och säger att jag ska höra av mig, om jag bestämmer mig för att gå ut. För att den vill ses. Newsflash: Det här handlar om vad jag vill. Vad jag anser mig ha rätt till. Egen vilja. Självrespekt. Och jag äger en hel massa sånt nu.


Jag fick faktiskt frågan, om jag skulle kunna tänka mig att flytta. Tänker gör jag ju, massvis, som ni hör. Men jag hade nog tänkt, att det var min tur nu. Att någon skulle göra det för mig. Kanske någon som inte var helt främmande för Höga Kusten. Jag har aldrig beräknat möjligheten, att min egna lilla familj, skulle vara långt bort från min allra första familj. Jag har snarare räknat med tanken på att mamma skulle hänga upp mig i taket och piska mig med granris, om jag inte var i närheten med ett barnbarn.


Nu är jag jävligt långt fram i tiden. Ibland hamnar man visst där. Jag vet aldrig utgången på det jag skriver, innan jag börjar.


Det är alltså inte bara för att jag är fullkomligt och extremt inne på självbevarelsedrift, som jag valt att inte träffa någon. Jag har även valt att inte prata med någon, för att bespara andra, för att jag inte är där än. Och givetvis för att jag inte vet, om jag är tillräckligt ihoplappad för att säga nej om ett nej behövs i takt med mina egna känslor.


Allt jag har tänkt är inte något som är skrivet i sten. Men full och Treorör, är berg. Och det vill ingen försöka bestiga fram till mig.

Av Sandra - 21 augusti 2013 23:08

Ända sedan jag skrev mina rader, har huvudet varit sprängfullt. Det slår i tinningarna, precis som en påminnelse. "Du mår inte bra, här får du lite extra huvudvärk". Nej, jag mår fan i mig inte bra. Jag hittar inte ut ur mitt vansinne till hjärna och känslomässiga hjärtkaos. De senaste dagarna har varit tårdrypande, långsamma, smärtsamma, tröttsamma och fantastiskt oinspirerande. Jag kan inte andas. Jag får inte längre någon syresättning med överdriven glädje.


Det är jobb. Det är bröllop. Det är utlandsresa. Det är papper. Försäkringsgrejs. Det är stress. Det är pms. Maten är ogod och jag känner ingen hunger. Jag är trött, men jag kan inte sova. Jag är jävligt ledsen, men det är haschtorrt i ögonen. Saharatorrt, om man hellre föredrar den liknelsen. Jag ville krama ett par vänner hejdå innan de flyttar, men det bara flög ut i rymden och ersattes med någon hjärnsubstans som förmodligen liknar nykokt plommonmos. Om jag snart begär en etta med jordvärme, kan nog ingen klandra mig för det. Jag vill bara ha ett ide för en liten, liten stund.


Av en händelse fick jag chansen att fråga vilken dag det var. Han kom inte ihåg. Minns inte. Jag kommer ihåg. Jag kan inte förtränga. Jag kan inte glömma. Jag glömmer inte hur halva vår relation var skadad. Jag glömmer inte hur präglad jag blev av att vara tillsammans i ett beckmörker av sprit. Jag glömmer inte hur allting skulle vara en stor hemlighet. Jag glömmer inte hur jag skulle vara till lags. Hur min självkänsla fylldes med variga sår. Jag glömmer inte hur jag själv valde att stanna, gå tillbaka och stanna lite till. Det är alltid någon som tar sig rätten att sätta min strupe under vatten, när jag inte påminner och slår på mig själv tillräckligt.


Jag kommer aldrig, att med ord, kunna förklara för någon hur jag tänkte. Jag kommer aldrig, att med ord, kunna förklara för någon annan människa hur jag kände. Och jag är ganska duktig på det här med ord. Jag är faktiskt inte ens säker på att jag vill att någon annan ska förstå. Jag vet inte om jag vill att ni ser dit in, till mitt korpsvarta hjärta. Men det är jag. Det är mitt fel. Det är lättast så. Eller hur?

Av Sandra - 29 april 2013 17:40

Som droppar från himmelen
Som solens strålar
Som regnbågens ljusa färger
Som horisontens oändlighet
Som en stilla storm
Som en ocean
Som stjärnans glans
Som fågelkvitter
Som en varm sommarnatt
Som livets sköra sekunder
Som en hjärtformad snöflinga
drömbart,

en fantasi

Av Sandra - 16 februari 2013 23:00

Älskar,

älskar inte.

Det röda ligger på marken,

inbäddat i det vita.

Bladen har singlat ner,

efter att de plockats,

blad för blad.

Älskar,

älskar inte.

Den skalade stjälken,

har lämnade taggar.

De liknar livet,

skört och vasst.

Fingrarna är våta,

av bladens samma nyans.

Älskar,

älskar inte.

Hämtar andan.

Tappar färg.


Av Sandra - 6 oktober 2012 00:45

I varje dröm

utan sömn.
I varje vaken minut

utan anstängning.
I varenda tanke

utan motstånd.

I varenda sång

utan musik.

I varje tår

utan vatten.

I varje andetag

utan luft.

I ett hjärtslag

utan dig.

Av Sandra - 5 september 2012 02:00

Hon kände hur hon tappade kontrollen. Hon kände hur hjärtat blev mjukt. Återigen kände hon, vad hon känt förut. Hon ville bara hålla om. Hon ville känna hans händer. Titta in i hans ögon. Vara kär. Gå bland fluffiga moln. Hon ville känna hans hjärta. Se hennes, som hade varit så nära hans. De hade bankat i takt. Varit vackert som den först fallna snön. Tillsammans för en framtid. I mörkret. I ljuset. Han hade varit hennes bästa vän. Hennes största. Det hade i alla fall varit så i hennes verklighet.


I en annan verklighet hade hon bara varit en lek. Det hade inte varit mer än ett skämt. Hon kunde höra det han sagt till andra. Det hade aldrig varit något. De hade aldrig varit något. Hon kände hur det skar. Hur någon ristade in hans svek med stora bokstäver. Hon kände hur hans likgiltighet spanade efter hennes sårbarhet. Han hade ännu en liten väg, en liten vrå att sätta spår i. Hon kände hur ensamt det var. Ett liv utan. Hon var inte lycklig, inte det minsta lilla.


Han hade skapat panik. Två gånger på en dag. Och ja, hon undrade vad han ville. Frånvarande i två veckor, för att sedan lyfta telefonen. Var det för att säga förlåt? Var det för att gnugga in "hennes fel" lite till? Förmodligen det sista. Hon förväntade sig inget annat. Blicken, gången och det sammanbitna hade avslöjat honom två dagar tidigare. Monstret fanns där. Det var bara instängt. Hon visste inte om det skadade mer eller om det skadade mindre.


Hon skulle aldrig få en förklaring. Aldrig en ursäkt. Någonstans hade hon ändå förlikat sig med tanken, att det var, vad det var. Men tanken var rolig att leka med. Trots att ett litet ord, inte skulle förändra något. Han skulle fortfarande ha gjort det där dumma. Han skulle fortfarande ha släpat henne i håret. Han skulle fortfarande ha hotat med gester och uttryckt sig illa med en arg röst. Han skulle fortfarande vara anledningen till att hon helst höll sig innanför en låst dörr.


Några gånger hade hon sagt, att det hade varit bra, om en dold kamera spelat in kvällen. Ibland räckte det inte att filmen i huvudet, spelades om och om igen. Nu när det lilla hade mjuknat, kände hon att hon behövde det mer. Hon behövde reducera. Glömma det som varit bra. Ta tillbaka delen han bar med sig. Han var i hennes liv, men hon var inte i hans. Hon behövde påminna, att han inte talade kärlek med något annat än en hög promillehalt. Och berusande var inte hennes mellannamn.

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards