Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. Idag är det 2 år och 364 dagar. Egentligen handlar det bara om lite mer än tolv timmar.

Jag vill att det ska vara en glad dag imorgon. En dag som han och jag är ensam. Sanningen är den att det ger mig ångest att tänka på att vi ska vara bara han och jag. Nu när han är stor nog att förstå, vet jag inte hur jag förklarar att mamma är ledsen för det som hände den dagen. Om jag blir ledsen. Om ångesten blir för stark. Om stressnivån bara skjuter iväg som en raket mot månen.

Jag vill inte utbilda människor i vad PTSD är, men jag kan verkligen inte understryka tillräckligt mycket om hur det suger stenröd babianröv. För det hade varit enkelt att bara säga att det var traumatiskt och så är det bra sedan, eller hur? Det hade varit enkelt om det bara stannat där och inte hemsökt mig varje dag sedan dess. Det hade varit enkelt om jag inte handlar till honom och till mig, för att dämpa ångesten, skammen, paniken och stressen det har medfört att leva med det här.

Nu går det ju att skilja på det här och Oliwer, betydligt mycket mer än tidigare. Men oavsett hur jag gör eller oavsett om jag försöker låtsas om att det inte finns, så knackar det på, precis som dödsängeln och säger ”det är dags, du har inte mer tid.”. Precis som att det finns ett skydd att hindra mig från att gå längre och inte ta hand om konsekvenserna det ger. Det är inte alltid så, inte alltid det händer. Svårigheterna med acceptans, är att säga att det bara är så. Det gör det extra svårt, för det handlar om honom. Det ena hände inte utan det andra.

När jag var hos psykologen häromdagen så hade jag gjort misstaget att läsa min journal innan. De som känner mig, vet att den är helt uppåt väggarna och att det inte spelar någon roll vilken sida du bläddrar på, för man möts ändå av liknande clowner sida upp och sida ner. Men i alla fall, så hade psykologen skrivit om förlossningen och tiden efter som ”trist”. När jag läste det kände mig faktiskt riktigt förolämpad. Har jag mardrömmar av något som är trist? Har jag, till synes, dödlig ångest från något som var lite torrt? Får jag en stegrande puls och panik av blåljus på grund av lite tristess? Har jag gråtit i takt med Oliwers skrik för att det ljudet väcker kroppsliga minnen och symtom från den dagen, för att det var tråkigt? Har jag fått uppleva att jag dissociaserat för att överleva, inte bara då men också senare, för att det möjligen var lite dystert?

Hur som helst kunde hon köpa min reaktion. Att jag kände att trist förminskade hela den idiotiska och traumatiska upplevelsen, som tagit ifrån mig stora bitar från mitt eget liv och mig själv. Men inte enbart från mitt liv, utan också från den där pojken jag är så in åt helvete kär i. Som jag kämpat med just det, med anknytningen. Jag vet att den har ”betalt sig” när han inte vill åka ifrån mig. Men det dåliga samvetet från det lämnar mig sällan. Om hon inte hade förstått det, så ville jag att hon skulle höra det. För trist ger inte symtom 3 år efteråt. PTSD av trauma gör det däremot.

Jag kan inte säga att jag inte blivit bättre. Men sedan undrar jag också, hur många jävla berg till jag har kvar. Jag är utmattad. Trött. Psykologen säger att hon skulle ha haft framgångar med ett trollspö och jag tror henne. Då hade hon bara kunnat vifta lite så var allt bra. Köerna till psykiatrin hade nog minskat också, men det är ett annat kapitel.

Jag vill att ni ska veta eller om jag vill säga det högt själv bara, att det känns mycket bättre att sitta i solen och lapa i mig den drogen, medan jag skriver det här. Det är som att den ger lite hopp, efter månader av bristfällig sömn. Bristfällig som i att jag vaknar någon gång mellan halv 2 och kvart i 5 och inte kan somna om direkt. Minns inte om det var så förra året eller om ångesten bara levde livet när dagarna och kroppen räknade ner. Ni vet att man reagerar på instinkt när man bränner sig på en varm platta? Det är så jag känner att min ryggmärg gör när det gäller det här. Fight, flight, freeze. Ibland känns det som om jag inte kan räkna hur många gånger jag faktiskt har haft en normal reaktion de här åren. Jag har till och med tänkt tanken, om jag inte ska åka dit idag. Men. Den exponeringen är nog för drastisk. Det är mer sannolikt att jag sätter eld på håret ändå.

Jag vill men jag vill inte, för jag kan inte styra mina egna reaktioner. Jag kan inte styra hur det blir imorgon heller, hur mycket jag än önskar att jag kunde. Jag tror Oliwer få ta över rodret när han kommer hem. ”Paket mamma”. Ja paket gubben. Klart du ska få paket och precis allting annat, så länge jag lever. Om du någonsin läser det här, kom ihåg hur mycket jag älskar dig och hur många andetag du har tagit åt mig. Grattis i förskott på 3års-dagen min fantastiska solstråle!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...

Jag har undrat vad jag skulle säga just nu. Eller just nu, egentligen på fredag efter klockan två. Men just nu, allt utom rimligt tvivel. Idag, allt utom rimligt tvivel. Inte för att det någonsin fanns ett. Förutom i kanske någon historia eller lögn ...