Som droppar från himmelen
Som solens strålar
Som regnbågens ljusa färger
Som horisontens oändlighet
Som en stilla storm
Som en ocean
Som stjärnans glans
Som fågelkvitter
Som en varm sommarnatt
Som livets sköra sekunder
Som en hjärtformad snöflinga
drömbart,

en fantasi

Den senaste veckan har kunnat vara kvalet för att bli rallyförare. Jag har haft bråttom både till och från jobbet. Jag har haft bråttom till och från sällskap. Jag har nästan haft raka kurvor. Det är ett under att däcken sitter kvar. Men vill gummi hittas, hittas det med största sannolikhet i skogen mellan Sollefteå och Örnsköldsvik. Sträckan mellan Sollefteå och Kramfors kan också besitta en del svart. I övrigt går min blå loverboy bra, för den som undrar.

Under mindre vakenhet på resande fot, såg jag en stjärna falla. I ett mindre kaotiskt huvud behövde jag inte längre önska klarhet. Inte längre avsky nästkommande timme. Jag behövde inte skrapa bland bristade hopp. Inte heller behövde jag oroa mig för att det jag gjorde inte var tillräckligt. Jag behövde bara vara jag. Så jag önskade. Berättar jag, slår det inte in sägs det. Men jag har oddsen på min sida idag. Jag önskade mig lugn, något som redan har infunnit sig. För att vara på den säkra sidan. En fortsatt hjärtstillestånd-tillvaro.

Här går jag alltså runt i min bubbla. En ny bubbla. Och jag trivs, lika bra som fisken i plastförpackningen. Jag ska bara anamma den extratillförda kryddan. En helt vanlig egengjord marinad.

Det ordnar sig till slut. Hjärnan har en filbunketendens. Nätterna saknar mardrömmar. Nätterna saknar vakenhet. Hjärtat saknar. Hjärtat fylls igen. Hjärtat fylls igen av mig. Äntligen, säger jag. På ett år har jag känt mig gammal. Det har känts som om rynkor har gjort rosetter i ansiktet. Som om brutet lårben och rullator varit nära. Och dödsbädden ännu närmre. Jag har ställt mig framför spegeln och gjort vad som behövts. Fixat perfeka ögonfransar. Försökt täcka röda och blå skavanker. Allt för att inte äcklas av den som stirrat tillbaka i glas. Allt för att inte se vilken skada jag och andra medvetet och omedvetet har orsakat.

Jag stängde av den röst som sa "lite till". Jag ställde ena foten bakom den andra och vände mig om. Balanserade på en tunn tråd och var nästan redo att falla tillbaka en gång till, när det stod med en fet röd text framför mig: "En gång till och du dör". Inte fysiskt, men känslomässigt. Andligt. I en sjukdom jag känner till, talas det om att nå botten och först då vara villig till förändring. Det här var min sjukdom. Något onämnt blev min botten. Det drev mina förblindade ögon tillbaka till verkligheten som den såg ut. Det drev mig till en väg jag aldrig gått förut.

Så jag sitter i min soffa, utan osynliga rynkrosetter i ansiktet. Med lugnet i kroppen och mjuka drag. Med hög musik i öronen. Musik som talar om för mig att jag har gjort rätt. Gabriellas sång, pumpar runt stillhet i mitt blod. Just give me a reason, skänker mig hopp. You're not sorry, klappar mig på axeln. Life is a flower, påminner mig om att det finns mer. Jag sitter i min soffa och luktar halvdant, är osminkad, har oborstat hår och känner mig fri. Trots det kommer ingenting någonsin att ändra att du var den som rörde mitt hjärta först. På riktigt. Men jag är lyckligare nu. 

Jag har aldrig valt en annan väg, innan jag haft ansiktet begravt i en hård bergsmassa. Jag har alltid tittat åt ett annat håll och sedan undrat varför jag stått med vattenytan ovanför näsan. Jag har aldrig stannat upp och tagit ett extra djupt andetag av den skadande stormen. Jag har alltid kramat kudden, gråtit en skvätt och trott på en ny bättre morgondag. Jag har aldrig anat vilka taggar som varit synliga på stället jag trampat, för att de blå har varit ivägen. Jag har alltid varit rädd om andra och skymtat mig själv bakom fylld med trasighet. Ibland har jag svårt att förstå, hur jag kan ha gjort illa mig så.

Det är svårt att njuta av stunden när man lever i nästa. Det är svårt att försöka sig på att kontrollera utvecklingen. En omöjlighet. Att tro att kontrollen lever i ens egna händer. Jag kunde inte syna i sömmarna. Jag hade ingen kontroll. Jag kunde inte. Jag kunde ingenting. Varje gång jag lade mig med en känsla av lugn, kapades det vid fotknölarna nästa dag för att bara skratta mig i ansiktet. Det var inte meningen att jag skulle må bra, när jag gjorde ett aktivt val att inte göra det. Det var däremot meningen att jag skulle lära mig att jag inte kan behärska något okontrollerbart.

Jag behövde tid. Tid till att skrapa bland resterna av mig själv i luftslottet som jag byggde upp. Tid till att få hjärtat att mogna till samma stadie som en mörk banan. Tid till att inte vilja mer, när morgondagen innehöll samma lika som gårdagen och stunden mitt i. Tid till att rulla sockervadd runt min egen kropp, för att inte behöva spendera en förmögenhet på silvertejp till hålen som annars skulle bli. Tid till att inte springa till ett svart hål och se fortsättningen i svart/vitt. Jag behövde tid till att spränga luftslottet som inte delades med någon annan än mig.

Om jag hade en krona för varje gång, skulle jag varit miljonär. Problemet var att jag inte blev rik på något annat än en sämre version av mig själv. Jag är mer. Jag kan mer. Jag vill mer. Och just nu är jag är jag i ett utsvultet tillstånd. Den som söker skall finna, ett annat, mindre motbjudande sätt. Och tack, för jag var verkligen behövande av ett silvertejpsliknande sexpack. 

Det sägs att med vilja kommer man långt. Utan den är det som om tiden stannat och livet går på repeat. Du fastnar i tänk om. Du fastnar i om det var så här. Du fastnar emellan vad du vill och inte vill, för att fastna lite till i hjärtats hand. Hjärtats mörker om du så vill kalla det, det. Att älska någon, vara förälskad, vara kär förblindar ögon och mörkar den bättre vetande hjärnan. Att älska någon har sitt pris. Allting har sitt pris. Mitt var långdraget, fantastiskt och fasansfullt. En salig blandning av uppoffring, rosa fluff, närhet, passion, lögner, hemligheter och hetsiga diskussioner. Men det är slut. Den här gången är det verkligen slut.

En del av mig önskar fortfarande. I en bättre värld tänker jag, då skulle magin flöda och passionen härja fritt i en icke-illusion av nykterhet. Mitt blod skulle pulsera i takt med hjärtats snabba, hårda slag för dig. Magen skulle inte vara fylld av oro. Jag skulle aldrig tänka om. Jag skulle älska utan hämningar, vilkorslöst, precis som jag ändå gjort. Men till slut gapade bägaren tom, det fanns inget mer att ta av. Från början rann det över, tills det en dag bara torkade. Tom på lust, tom på ord, tom på vilja att fortsätta. För det var verkligen en illusion av nykterhet. Det var en kamp och konkurrensen var alldeles för hård, för att jag någonsin skulle kunna vinna. 

Jag älskar med varje andetag. Alltid. Jag minns allt. Jag minns det bra och jag minns det dåliga. Men när det bra inte längre ligger under solens värmande strålar, då är det dags att lägga av. När skuggan gör en helt egen solförmörkelse av livet, då har kärleken tappat sin fina glans. Ett eget oavbrutet regn från ögonen och jag blev blöt i hjärtat. Det hade slutat vara värt besväret. Jag behövde bara resa mig och stå på svaga ben, för att återfå kontrollen ur den känsla som har stoppat fotsteg i en annan hälsosammare riktning. 

Den jag är idag har formats av tiden. Kärleken i dig som jag vet att du har, men är oförmögen att linda in mig i. Alltid sa jag, alltid kommer du att vara där. Jag blev kär i min bästa vän. Jag önskar dig detsamma utan att känna  efter i en ny tvåsamhet med mig och mig själv. Vi klarade det hit och vi tar viljan i min hand och går långt. Så långt vi någonsin kan.