Alla inlägg under augusti 2014

Av Sandra - 24 augusti 2014 13:32

Några av mina absolut bästa dagar i livet, har spenderats med andra människor. Två nära vänners bröllop har garanterats en plats på topp tio, bland dagar jag aldrig vill glömma.


Att ens bli tillfrågad att vara brudtärna var faktiskt en av de mest fantastiska stunderna jag har fått chansen att uppleva. Det betyder att jag som medmänniska, har gjort någonting rätt. Att jag är viktig för någon annan. Det betyder att det finns tillit. Kärlek. Stark vänskap. Äkta vänskap.


Jag hade aldrig, i min vildaste fantasti, kunnat föreställa mig att jag skulle stå bredvid det lyckligaste paret jag sett. Att se två vänner gifta sig, är någonting jag hoppas att ni andra får uppleva också. Det kan inte bli mer rätt än så, för den som får stå bredvid och se på.


Jag har skrivit om hur farfar såg ut den dagen han fick se farmor i en kista. Om ni föreställer er det omvända. Tvärtemot förtvivlan. Tvärtemot att begrava sitt hjärta. Då har ni ögonen på min vän, när hans brud tittade fram bakom dörrarna i kyrkan. Inte ens jag kan beskriva det. För det saknar jag ord. Det var mer än kärlek. Det är allt jag kan säga.


Varför jag tänker på detta idag, är för att det är första årsdagen. Om jag inte visste bättre skulle jag ha varit övertygad om att bröllopet var igår. Det var verkligen magiskt. Det var roligt. Det är till och med enda gången som jag har haft så obeskrivligt, fantastiskt roligt, när jag har varit alldeles för rund under fötterna. Ingen katastrof. Inget annat än små lyckotårar. Inget annat än leenden överallt. Det var också första gången jag välkomnade Baileys i min strupe.


Varför jag också tänker lite extra på detta idag, är för att jag såg honom helt ledbruten och jagad, innan han träffade henne. Från mitt hörn, har hans liv, hans tillvaro, aldrig varit så klar som när hon kom in i hans liv. Jag har aldrig sett någon gå från det mörkret till DET ljuset. Det var, på riktigt, en ära att få vara en del av det. Jag har dessutom aldrig sett två människor gå ifrån inte just nu, till att bli löjligt, fullkomligt förälskade och förlorade i varandra. 

Det är viktigt för mig att ni är glada. Lyckliga. Det är viktigt för mig att ni är glada i varandra. Inget par, har någonsin passat så bra tillsammans som ni två gör. Inget par kompletterar varandra så till den grad, att påståendet "även solen har fläckar" försvinner. Ert välbefinnande tillsammans och var för sig, är någonting jag prioriterar högt. Telefonerna går inte varma, men vet, att jag tänker på er, lite titt som tätt.


Om jag har gjort skillnad för er, så vill jag att ni ska veta, att ni två har gjort skillnad för mig också. Studs med små snorisar. Sushi och pizza till efterrätt. Spioneri. Men främst av allt, vill jag att ni ska veta vilken skillnad ni gjorde för mig när jag fick ta på mig en blå klänning i formen av en vän. Det är den absolut yttersta uppskattningen jag har fått, någonsin. Kom alltid ihåg, att jag är er evigt tacksam. Det är på grund av er, som jag vet hur kärlek ska se ut.


All kärlek från mig till er,
Linn och Christian Norberg. 

Av Sandra - 23 augusti 2014 18:06

Suck. Vilken dip jag fick. Jag saknar plingandet i telefonen. Jag saknar ord. Även fast det i slutändan visade sig vara motsägelsefullt och oärligt. Har i och för sig bara varat i några minuter, så det försvinner snart. Men ändå. Blaha liksom.


Samtidigt spånar jag på den där idéen jag fick. Jag undrar hur i hela friden jag ska kunna presentera den för min chef. Själv tycker jag att den är uberbra. Jag behöver bara framföra den uberbra också. Det är verkligen någonting jag vill göra. Och jag tror. Hoppas. Det kanske är genomförbart. Kanske.


Utöver det börjar jag bli extremt nervöst inför resan till Turkey. Jag ska verkligen åka ensam. Nåja, mamma med Puttrik är visserligen där när jag kommer ner. Men jag lyfter ensam. Jag landar ensam. Jag åker buss ensam till hotellet. Det vart nästan en semester ensam. Jag kan ju inte gärna bannlysa mamma från Troy's beach. Så, det blir en favorit i repris. En iskall öl, you know. Fan, vad jag ser fram emot den där solstolen nu.


Med noll röd tråd igenom, så bjuder jag på denna istället:


 
Soulie sa att jag var lik mamma på den här bilden :)

Jag vet inte jag.
 
Lika som bär?

Av Sandra - 20 augusti 2014 20:38

Jag såg precis "Älska mig igen". Och som vanligt, när det gäller romantik, blir jag rörd till tårar. Jag tänkte, SKÖNT. Vad skönt att inte minnas. Jag tänkte, vad skönt det hade varit om jag sluppit. Vad skönt att inte minnas det jag redan minns. Vad skönt att något inte bara kommer upp som en bild. Inte som med vapnet. Inte som med kycklingen. Inte som när jag höll mig i handtaget för att inte helt tappa greppet om verkligheten och försvinna genom golvet. Vad skönt att inte oroa sig för att samma sak upprepar sig igen.


Jag säger bara att det hade varit skönt. Jag säger inte att jag ångrar något. För det kan jag ändå inte. Det är ingen mening. Hade inte han. Hade någon annan. Det var vägen jag gick på. Det var vad jag kände igen. Det var vad jag trodde att jag förtjänade. Det var jag. Det var inget mer än så. Det var mitt fel. Alltihop. Kanske delvis.


Någon klandrade mig i tysthet. Det behövdes aldrig sägas. Jag läste mellan raderna. Någon sa till mig att den tidiga meningen, inte vilja, inte just nu, var att stå still. När jorden har galopperat runt ett huvud alldeles för länge, behöver man rum att andas. Tid att smälta. Man behöver pussla ihop bitarna igen. Det gör man inte när man är mitt upp i en känslostorm. Det gör man själv. Ingen annan än jag, kan laga det jag lät mig, han, andra, ta trasigt.


Visste ni, att jag inte tål människor med hans namn? Namnet ger mig frysskador på tårna. Visste ni, att jag hatade mig själv för att jag älskade honom med hela min kropp, hela mitt hjärta, hela min själ? Igår skrev jag vad min kropp gjorde under hans händer. Men visste ni, att jag en dag, inte stod ut med hans ärrade tio fingrar? Jag rös av obehag. Men jag kunde ändå inte. Jag kunde inte. Inte helt.


Visste ni, att det var någon annans ärrade tio fingrar som fick mig att ge upp? Det var någon annan som hjälpte mig påbörja vägen till en helt ny och okänd hamn. Jag förlorade en vän på grund av det. Men jag kan inte vara ledsen för att det blev så. Jag är evigt tacksam för att någon ville röra vid mig just då. Jag är evigt tacksam för att någon motbevisade allting jag hade fått höra att jag var. Allting jag inte var. Jag är evigt tacksam att någon fortfarande gör det.


Det hade förmodligen varit väldigt skönt att inte ha känt allt jag känt. Inte sett allt jag sett. Inte hört allt jag hört. Inte tänkt allt jag har tänkt. Men utan det, utan det jag fick på vägen hit, skulle jag inte vara jag. Jag vet vilken väg jag har gått. Vilket obehag jag har begravt. Jag vet vilken väg jag har kvar. Vilken oro jag måste dämpa. Jag vet. Jag behöver tid. Någon som ger mig tiden jag kräver. Någon som förstår, att vissa sår inte läker på ett år.


Jag har inte stått still sedan jag vände mig om och gick.

Det är vad som verkligen är skönt.
Och det är vad jag vill minnas.
Idag.
Alltid.

Av Sandra - 18 augusti 2014 20:22

Mellan nålar och introduktion av gymleksaker, så har jag läst precis hela dagen. Det är någonting med böckerna som får det att suga till av längtan djupt inne i bröstet, men ändå inte. Sa jag att jag var inne på den tredje? Okej, det utelämnade jag kanske. Femtio nyanser av frihet. Om jag får tolka titeln på mitt eget vis, så var det precis vad jag fick när jag lämnade mitt norrländska hem.


Det är andra omgången av sträckläsning om Mr Grey. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte första gången. Men jag har det lite på tungan, vad jag tänker nu. Jag har varit vidöppen med vad som hände mellan mig och mitt ex. Alla skrikna ord. Alla inre slag. Den yttre, lilla, våldsamheten. Lilla säger jag, för det var inte den jag tog långlivad skada av. Vad jag aldrig har satt ord på är hur hans beröring också fick mig att stanna lite till. Lite mer.


När jag läser, påminns jag om hur väl min hand passade i hans. Hur jag kunde dra mina fingrar längs hans linjer i handflatan. Hur hans skrovliga fingertoppar berättade en brännande historia som fortsatte skrivas när han satte dem på min hud. Jag minns hur håret reste sig från nacken och ner till fotknölarna. Min kropp reagerade precis som den jag läser om. Den förrådde mig, när min hjärna, mitt förstånd, sade stopp.


Jag vaknar av det ibland. Av hans skadade, underbara händer. Hur kan jag säga underbara undrar ni? Jag kan. Om du, liksom jag, någonsin har känt en annan människa älska dig genom sina bara händer, då förstår du. Den energi, den känsla som omsluter uppresta hårstrån, är inte att leka med. Det bara är uteslutande magiskt.


Jag känner ingenting sådant inför honom nu. Känslan är annorlunda. Det är äckel. Enbart äckel. Jag är medveten hur ovanstående kan luras, men ni får helt enkelt lita på att mina fingertoppar ger er och mig, nakna, ärliga ord. Jag litar i alla fall på att äckelkänslan är helt obotlig.


I ett annat inlägg skrev jag vad jag vill ha, när jag vill ha det. Jag vill ha småsaker egentligen. Sådant jag aldrig haft. Sånt jag aldrig fått från någon annan, som inte bara varit min vän. Någon gång vill jag uppleva hur det känns när någon som innerligt tycker om mig, ringer och säger att jag bör sitta ner, endast för att berätta att jag är vacker ikväll. Lyckligtvis har jag en vän som gör så, tills jag finner den egenskapen han har, hos någon annan.


Fan, vad jag har blivit duktig på att veta vad jag vill ha. Förut var jag helt fantastisk på att berätta vad jag inte ville ha. Det var en annan vän som sa att det var någonting jag borde bli bättre på. Och jag kan väl tacka henne för det. Det är mycket lättare att veta vad man vill, när man vill, hur man vill.


Hur man får mig på fall, är ingenting jag tänker berätta för världen. Men händer som berättar en historia och en ytterst liten dos av en viss Grey, det är en jäkligt bra början.

Av Sandra - 17 augusti 2014 19:06

Jag och min bästa Soulie gick ut igår. Och jag var fin. Det var jag. Det var svårt att inte kolla en extra gång i spegeln och ifrågasätta om det verkligen var min blågröna blandning till ögon som stirrade tillbaka. Klänningen var helt perfekt. Den gjorde vad den skulle. Sminket, håret också. Men... Ja, hur många men får egentligen plats efter dessa meningar? Egentligen bara ett. Men, jag gillade inte uppmärksamheten jag fick.


För några år sedan hade jag förmodligen dödat för alla huvudvändningar, för killen som fick knäppa kort på oss och skicka till sin vän för att visa vad han missade, för killen i baren som fick, jag hämtar vatten och en rygg när han frågade vad jag gjorde där. Men jag bara, nej. Inte här. Inte nu. Inte någonsin. Jag vill inte. Jag behöver inte. Kanske skulle jag ha gått i foppatofflor som lillebror.


Härom dagen lade jag ut en bild på facebook. Min spegel var fylld med ord som snurrat i skallen i alldeles för många dagar och jag var tvungen att göra någonting åt det. Så jag knäppte kort på ord som skuggades på min kropp och bad om vad jag kände att jag behövde just då. Det jag fick tillbaka var helt otroligt. Det finns, utan undantag, människor som är värda stående ovationer.


När jag kom upp ur bubblan av en aning med självhat, insåg jag en sak. Det var bara fem dagar av dåligt mående. Bara. Verkligen bara. Förstår ni vilka under jag har åstadkommit med mig själv? Jag känner mig så jävla fri från den som behövde någon annan för att känna sig hel. Så igår, räckte uppmärksamheten från mig själv. Och det är rätt skönt att säga, att det är det enda jag behöver. För den sakens skull behöver det inte vara självklart att det alltid är så. Men igår var det kristallklart.


Det här är bara ord för er. För mig är det från djupet av mitt hjärta, exakt vad jag känner. Och jag menar det. Varenda vokal. Varenda konsonant.


Jag gillade någon annans ord rätt nyligen. Det var säkert svårt att missa. Såhär i efterhand kan man väl säga att jag har vaknat. För det var bara ord. Precis som ett förlåt från min föredetta plågoandes mun, bara var ett ord. Det saknade känsla. Saknade betydelse. Därför kunde jag låta bli att svara honom sist. Och därför hamnar ni båda tillsammans idag, i en skål av - ni får aldrig någonting mer av mig.


Det enda jag behöver i mitt liv är mig själv och människor som ärligt och konsekvent bryr sig om mitt välbefinnande. Men det, har jag vetat ett tag. Jag blundande bara lite innan, när jag öppnade ögonen för någon annan.

Av Sandra - 14 augusti 2014 05:10

Jag vaknade nu. Somnade gjorde jag halv sju. Jag hade ingenting som höll mig vaken. Och det fanns ingenting som fick mig vilja att vara vaken.


Jag funderar på om jag verkligen ska skriva mer. Igen. Jag berör inte människor på sättet jag vill. Jag får inte människor att fastna. Inte som jag gör. Inte som när jag inte kan slita mig. Inte som när jag blir förvånad att det är jag som har skrivit det här. Jag kan känna att det är bra ibland. Att jag är duktig. Men vad fan, vad tjänar det till, att jag är duktig på trasiga hjärtan?


Jag kväver impulsen att skriva vad jag vill. Det känns egentligen som om någon annan trycker ner en fet hårboll i halsen och kväver mig. Inte jämföra. Inte jämföra. Men det är så lätt. Det är så jävla lätt att mina tankar och mina känslor, hamnar just där. Och det är så jävla lätt, att säga att jag än van.


Jag vet inte vem jag är mest arg på. Mig eller någon annan. Mig för att jag trodde att kanske. Kanske. Mig, för att jag plågar mig själv på alla sätt jag kan. Alla sätt jag vet hur man gör. Någon annan för att kanske. Kanske. Någon annan, för att den sa och gjorde skillnad. Någon annan, för att den ville vara min vän. Vad ska jag göra med det? Hoppas att ni har det bra tillsammans? Att hon ser vad jag såg? Att hon tycker om ord? Nej. Jag är som du sa, sårar du mig, så sårar jag dig. Det kanske är därför jag ser honom, i skuggan av vad du brukade vara.


Så.. Är det här det sista jag skriver? Jag vet inte. Jag vet ärligt inte. Just nu, har jag till och med svårt att se, vad det skulle göra för skillnad för mig.

Av Sandra - 12 augusti 2014 21:08

Pizzan var som sagt bränd. Jag åt halva. Och nu, resten av tomaterna. Jag är verkligen, verkligen inte hungrig. Jag trodde att den här dagen skulle bli bättre. Men fan. Den är som ett enda stort hål av mörker. Det har regnat ute idag. Det gör inget. Det har regnat minst lika mycket på insidan. Och jag hade ändå, förmodligen, blivit skogstokig om solskenet retat mig idag.


Jag slår vad om att hälften av er som läser tycker att jag är löjlig. Det må så vara. Och på riktigt, gör det inget om ni gottar er i det heller. Jag kommer igen. Det gör jag alltid. Men det var ju vansinnigt att något så litet, men stort, kunde göra ont.


Jag har vaktat mitt hjärta. Mina ord. Och första gången sedan honom, slängde jag fram det. Alltså verkligen, på något vis, kastade gris. Det bokstaveras ganska fint framför ögonen nu. Gris blinkar nog, närmare bestämt, med neonskyltar. Bah: Lite haha, vi fick dig igen, din klump. Hur fan tänkte du där?


Jag tror att det var för att han sa att han förstod. Det var vad jag behövde just då. Jag fick rätt mycket jag behövde, vid precis rätt tillfällen. Det var inte så tokigt. Det var inte så tokigt att känna heller. Förutom att jag har ett dussin rädslor, laddade som ett hagelgevär. Beredd att skjuta till när som helst.


Att jag är rädd att bli kallad gumman, är något jag måste jobba på. Att jag är rädd när lovade samtal inte rings, är någonting jag måste sudda bort. Att jag stöter ifrån mig vackra ord, är någonting jag måste studsa mot spegeln. Att jag är rädd för att bli sårad, är någonting jag måste lära mig att leva med. Det finns aldrig några garantier. Inte ens ord. Att jag måste vänta in mig själv i veckor, är någonting som får vänta så länge. Jag kan inte utföra underverk. Inte alla på en gång. Och man kan skynda långsamt, som Skalman.


Jag är alltid glad när jag går in i människors hem. För jag tror, att ett leende alltid smittar av sig. Hur bittra och cyniska de än må vara. Men jag hade svårt att få fram ett äkta leende igår. Jag hade svårt att inte få mina ledsna ögon, att trampa vatten. Och jag hade svårt att känna att jag var helt uppriktig. Jag ljuger inte. Jag ljuger aldrig. Men det kändes som om jag ljög när jag log. Som om jag överdrev, för att få min hjärna och mitt hjärta att också komma dit.


Jag ska jobba igen imorgon. Jag hoppas att mina kollegor inte skämtar med mig. Inte driver med mig. Inte skrattar åt mig. Men vi får se. Det kanske blir en bättre dag. Jag kanske skrattar med.

Av Sandra - 12 augusti 2014 14:14

En vän ringde igår. Och jag kan inte säga att jag försökte prata. För det gick inte. Så vi lade på nästan direkt. Hennes karl vart mållös. Vi brukar prata i timmar. Även när jag inte mår som jag ska. Kan han säga att någonting är fel, då är det fel. Och hon sa just; han tog ifrån dig alla ord. Delvis kanske man kan säga så. Dessutom brände jag nyss en pizza. Det slår alla rekord. För jag förstör aldrig mat.


Jag sa, att nu vet jag att jag kan. Hon sa, att det är bra att du kan känna att du har fler känslor än två. Jag sa, innan var det bara likgiltighet, avsky och hat. Och hon sa, Sandra, det var tre. Då tänkte jag på hur många gånger jag har varit tre om någonting. Jag hade tre just nyss. Två vita och en röd. Vi blev visst fyra. Men jag vill kunna gå ikväll.


Jag önskar att det var lika lätt för mig. Att jag kunde ge mig till vem som helst, helt obehindrat. Att jag kunde välja, att jag kunde byta, avbryta, utan att ens blinka. Då hör jag en långlivad, nertystad röst i mitt huvud. Men gumman, ingen kommer att älska dig som jag. Och jag hoppas vid Gud, att det inte är sant. Ni var ganska lika ni två. Han sa. Du sa. Ni menade aldrig. Jag tycker om dig, skulle lika gärna kunna vara ett skällsord.


Det blåmärkade att bli jämförd. Att veta vad hon kunde, men inte jag. Att veta att jag var en dag sen med att känna vad jag ville. Det var vad jag väntade på, att känna vad min hjärna tänkte så länge. Jag gör samma i mina tankar, i mina känslor. Jag jämför. Jag hör vad han sa, i det du sa. Jag blundar nu. Och jag behöver blunda, för jag ser dig annorlunda nu.


Tills känslan att bli övergiven dör. Tills dess, kommer jag sakna dina ord mer än vad du tror.

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards