Ingenting. Från att ha känt varenda känsla, kände hon ingenting. En del av henne kunde tro på att det var hennes sätt att skydda sig. En annan del hade slutat tro på allt, även sig själv. Det hon trott på hade varit lögner, lika sammanflätade som deras händer varit. Sanningen hade varit lika dold som deras tvåsamhet, åtminstone för henne.

Katastrof var när hennes känslor hade agerat ovanför henne huvud. Hon hade släppt in honom utan eftertanke. Nu fick hon stå där med svansen mellan benen och blöta kinder. Men hon visste inte om känslorna gått över eller om det faktum att hon inte kunde känna någonting, spelade henne ett spratt. Hon ville känna nåt, men hennes kropp orkade inte. Den var redan slut när han yttrat orden hon inte velat höra.  

Om hon varit annorlunda, skulle han ha älskat henne då?

Hennes hjärta kramade sakerna i hans väska. Samma väska han höll så hårt när hon såg honom kliva på bussen.

Hon hade ingen kontroll över bilen. Hennes känsla av förlust hade byggt ett imperium så stort, att landet hon bodde i var av en myras storlek. Hon visste inte vart hon var på väg, men hon skulle bort. Bort från känslor. Bort från tårar som gjorde hennes kinder till ett vattenfall.

Han skulle inte stå där. Varför stod han på fel ställe? Varför hade hon åkt den här vägen, åt det där hållet? Varför, varför, varför?

Hon hade först åkt förbi, men helt plötsligt stod hon bredvid honom. En liten stund i hans famn, precis som förut. Det som fick hennes tårar att sluta rinna. Men på avstånd såg hon vad som närmade sig.

Hon grät när hon stängde bildörren. Han hade vandrat ur hennes liv ännu en gång. Han var bara borta och hon var ensam igen.

Skulle hennes hjärta vara i tryggt förvar i närheten av hans värme?

Den brännande känslan i magen var på väg tillbaka, likaså han med stort H. Emellanåt var det som om han var känslan placerad i henne. Brann och smittade av sig till andra organ. Organet i mitten. Hjärtat. Han brann i hjärtat, i tomrummet som fanns kvar. Hålet han lämnat efter sig.

Han skulle snart vara i närheten. Alldeles för nära. Hur skulle hon kunna ha honom bara ett stenkast bort? Utan att röra. Utan att känna. Utan att vara honom lika nära, som när två nästan blivit en. Det var nästan som skar likt knivar genom smör. Kalla trubbiga föremål, med syfte att skada och göra ont.

Ansiktet framför henne bar en mask. Bakom den fanns hemligheter, något ärrat, sårat och slitet. Masken dolde det verkliga underlaget. Den gav färg åt en annars så matt och tråkig yta.

Hon drömde om att flyga. Sväva fritt tillsammans med molnen. De rosa som hon trampat på när hon påstod sig vara kär. Då hade hon trampat lite extra, kanske lite för mycket. Molnen hade släppt henne att krascha hårt i marken. Lämnat rester att plocka upp, i alldeles för små bitar.
Nu ville hon vara bredvid, under sina egna vingar. Fånga upp de andra som möttes av hennes otur, eller skicklighet att välja i samma mönster. Hon ville titta ner på människor som stod henne nära och vara deras beskyddande ängel. Hindra dem från att hamna i ett liknande inre, som levde inuti henne. Hon skulle sörja de som redan hamnat där, för hon hade ingen lösning. Vingarna skulle bara motivera henne till att själv försöka och skydda dem som behövde.

Bakom masken fanns hemligheter. Ett verkligt underlag.
Hon hatade att hon tiden hade strirrat sig blind på sin egen spegelbild.

Vindskyddet hjäpte inte. Det var kallt, nästan outhärdligt. Vinden hjälpte träden att vika sig, liknande det hon gjort förr. Hon satt där ensam med sina tankar. Tankar som försökte övertala henne om vad som var rätt och riktigt. Resultatet av hennes hjärnverksamhet hade framgång. Hon var övertygad.

Om bara inte.. Om bara inte ordet vänner existerat.

Kylan var genomträngande. Den kastade henne ur balans. Om bara inte.. Om bara inte ordet vänner existerat. Då hade de andra tankarna varit borta. Då hade allt varit bra. Hon skulle inte behöva försöka att göra som han ville. Inte försöka att vara hans vän. Inte försöka vara stark och inte gråta. Inte försöka att inte säga det de sagt till varandra förut.

Ordet vänner var alldeles för verkligt. Det fanns och ur det föddes hennes tvivel. Han hade gjort allt det där hon tänkte. Allt det där hon såg så klart framför sig. Andra tjejer. Överallt. Det var inte henne han velat ha.

Hon kunde inte vara hans vän, för i hennes hjärta skulle dem alltid vara något mer än det.

Hon gillade inte vad hon blivit. En svag gestalt gömd bakom ett trasigt inre. Hon förstod inte varför hon lät det hända, om och om igen. Det var en cirkel utan slut.

Cirkeln hade en gång haft en början. Hon hade inte snubblat in. Hon hade följt spåret som legat framför hennes fötter. Den hade lockat med allt hon någonsin velat ha. Bara lite närhet. Bara en gnutta kärlek. Bara lite. Lite.
Hon hade fastnat snabbt. Deras närvaro väckte lusten av att vilja ha mer. Någon annan. Någon mer. Någon som passade henne bättre. Någon som bekräftade hennes behov.

Men det var aldrig någon som passade henne bättre, bara någon som bekräftade hennes behov. Gav henne en känsla av trygghet. Hennes trygghet. Hennes bättre.
Vissa gånger hade hon insett vad som höll på att hända. Vissa gånger struntade hon bara i det. Det var hennes tid. Hennes val. Alltid hennes bättre. Precis vad hon förtjänade, det enda hon förtjänade.

Han hade varit hennes hamn. Den hon seglat in i och lagt till vid. Hon hade trott. Förväntat. Önskat. Älskat. Men han hade bara varit ännu en, i en cirkel utan slut.

Elden flammade upp och lågorna syntes på avstånd. Långa och ståtliga, ganska vackra. Färgerna var avslöjande. Med ett ansträngt öga gick det att se, vad som inte längre var en hemlighet. Lågorna vandrade framåt och fångade det som stod i dess väg. Värmen omringade de kala höstträden. Löven som för längesedan singlat ner på marken gav den färgglada sin energi.

Elden blev till glöd. Glöd som svalnade.
På marken är askan kvar, små korn av det som var.

En lätt bris svepte genom landskapet och tog med sig vad lågorna förstört. En markyta så tom, så ensam, skulle snart få sällskap. Vinden gjorde det möjligt för resterna att gro och växa upp på nytt. Likadana träd skulle en dag stå där branden härjat och dölja det som en gång hänt. Men skogsdungen skulle aldrig bli lika vacker som första gången den stod där. Så oskyldig och orörd. Så oviss om vad eldens lågor gör med den som tillåter.

Saknaden kunde sätta sig i lungorna. Han hade varit en extra dos av syre. Den extra energin som motiverat till att göra det omotiverade.

Hon längtade efter att träffa honom snart igen, så pass att det gjorde ont inuti, för hennes hjärta hade följt med honom härifrån.