Bläddrar. Bläddrar lite till. Alternativ - klick. Radera - klick. Med ett litet knapptryck, med en lite tyngre fingertopp, kan allt du tidigare trott på försvinna. Händelser. Ord. Känslor. Som om de aldrig existerat. Som om de aldrig haft någon betydelse.
Meddelanden som var glömda, fast mer gömda. Gömda från ett sårat inre. Skapad av en hinna, för att minska ett droppande saltvatten. Minnen från en tid, där tanken förlorade sin makt. En tid där det sunda förnuftet, halkat bortom förståndet. En storhetstid för känslan, spritt språngande naken. Utan hänsyn.
Det tappades mellan fingrarna. Struntades i behöver-göras-nu-gärna-igår-helst-veckan-före. Det marscherades fram för någon, som under en tid, var värd besväret. Sånt att inte lyssna till, togs emot. Hora. Slampa. Slyna. Hårda ord mot en redan bräcklig fasad. När det snälla och det mindre snälla fick ett slut, fanns ett tomt skal svårt att fylla. Vänligt var inte hanterbart. Fantastiskt studsade tillbaka. Ogillade sögs upp och stannade kvar.

Med ett litet knapptryck försvann det du tidigare trott på. Med ytterligare ett knapptryck fanns nya ord att lyssna till, nya saker att uppleva. Ännu en storhetstid för känslan. Naken och utan hänsyn. Skillnaden: en gnutta förnuft, ett rikare skal och en tapper insida.

I'm afraid I'm starting to feel
What I said I would not do
The last time really hurt me

I'm scared to fall in love
Afraid to love so fast
Cuz everytime I fall in love
It seems to never last

Många gånger har jag gått längs den väg som varit bäst upplyst. Den som alltid haft samma innehåll, den som alltid nått samma mål. En väg som varit förutbestämd. En spegelbild av vad jag sett, trott och förväntat mig av den som gick i mina skor. En någon som inte förtjänade bättre. Men inte bara en någon. Aldrig att någon annan skulle fått springa en mil, än mindre ta några steg i de specialutformade skorna. Jag var själv beredd att trampa fritt på tusentals taggar, plåstra om såren, gömma blåmärken och gråta för allt och det ingenting jag var värd. Medan en annan någon fick världen, höga klackar, rosor och skyddande moln. Allt för inställningen; inte min luft att andas.

Jag vet att vägen fortfarande finns där, om jag bara öppnar dörren. Något välkänt, hemliknande och kaosartat. Mot målet utan en känsla av att vara felplacerad, misslyckad, rädd och ännu mer rädd. Jag försöker att inte vara missunsam och istället låta den bekanta spegeln vila. Passformen var kass, bilden suddig och stuket var gammalt. Men vissa stunder är det lätt att välkomna med öppna armar, även om viljan att kunna välkomna det motsatta har växt. Världen, höga klackar, rosor och skyddande moln, är också min luft att andas. Det är bara en väg som, för mig, är lite svårare att gå. En okänd rutt, utan betongmur och ett stort nät, som hindrar från att falla fritt.