Jag har undrat vad jag skulle säga just nu. Eller just nu, egentligen på fredag efter klockan två. Men just nu, allt utom rimligt tvivel. Idag, allt utom rimligt tvivel. Inte för att det någonsin fanns ett. Förutom i kanske någon historia eller lögn som hoppade ut som en groda för att rädda sitt eget skinn. Vem vet. Jag vet inte. Men jag vet att pappa på papper på papper, är ofrånkomligt. DNA och sånt där, plus en senare underskrift. Grattis pappa på papper på papper. Det blev en pojke. Om glömskan föll sig naturligt.

På tal om glömska och natur, så gör jag mitt bästa med att försöka. Jag vill minnas. Jag vill att jag ska. Jag vill ha förlossningen som en sanning och inte som en dröm. Jag vill känna att det varit. Känna att det hänt. Varje dag, är som att vakna efter en mardröm mitt i natten i panik, i rädsla och i frustration och undra, ifrågasätta vad som är en dröm och vad som är verklighet. Jag ser Oliwer varje dag. Jag vet att han finns där. Men kopplingen som ska ligga däremellan är förstörd. Defekt. Och ett verkstadsbesök kan inte fixa det. Där är det jag som behöver utom rimligt tvivel.

Förra veckan fick jag träffa tjänstgörande barnmorska och en av sjuksköterskorna från ambulansen. Det, mamma och papper, borde kanske berätta en sanning och förstärka att det har hänt. Men det känns lika surrealistiskt och avskärmat som det kan göra under visningen av en film på bioduk. Sju minuter finns på papper. Resten finns överallt och ingenstans, utspritt i delar av Västernorrland och i andra minnesbanker än min egen. Det jag brottas med är filmen. Hela filmen. Början. Mitten. Och slutet. Jag har sett titeln och sedan rullar eftertexterna. Allt jag har är en kort reklam, med avbrott för mer reklam.

Sjuksköterskan fick inga blåmärken, det var i alla fall det hon sa. Jag klämde, men hon sa att byxorna var av ett tåligt material. Hon sa att hon stack mitt emellan, som orden jag minns att jag sagt. Hon sa att det kändes som om jag skrek ut allt istället för att krysta och ta i. Att min fot och mitt ben tryckte mot inredningen. Att de hade stannat om hon sett att han var på väg. På ett vis, förstärks min känsla och min oerhört svaga bild om att jag försökte hålla tillbaka för allt i världen. Men samtidigt undrar jag, hur inåt helvete tjurig kan en människa vara och hur mycket går det egentligen att hålla emot?

Papperet säger 04:38. Barnmorskan. Jag minns hennes ljusa ansikte och blonda hår. Hon kom när ljusen slutat blinka och hjulen var stilla. Hon berättade att de hjälpts åt att flytta mig från bår till säng, att ingenting syntes. Jag vill minnas att jag inte orkade att inte ta i när skjutsen ändå kom. Min känsla när jag tänker och små fragment spelas upp, är att jag inte orkade hålla emot längre och att jag kunde släppa efter. Jag var på sjukhus. Hon sa att hon höll emot. Att det gick fort i korridoren.

Jag frågade kvinnan från ambulansen om jag mindes rätt, att de frågat mig om de skulle stanna. Hon sa ja. Barnmorskan gick igenom det som stod på papperet. Betyder det där att vi var inne i rummet i tre minuter? Hon sa ja. Jag hann andas i masken. Jag hann några andetag. De hann, vad de nu hann. Jag glömde fråga om jag sa "jag vet att du kan ta ut honom med sugklocka". Om det var svaret på hennes nej när jag ville att han skulle ut "nu". Om den bilden har hänt.

Sjuksköterskan sa att hon höll min hand och att jag höll hennes. Att hon var nära. Barnmorskan sa att hon höll sitt skydd och att killen från ambulansen tog emot honom när han kom ut skrikandes. Hon sa att hon höll upp honom för att visa mig. Jag har ingen minnesbild av det och när jag säger det, nu, är trycket över bröstet enormt. Jag försöker påminna mig själv om att djupa andetag har en bättre effekt och att blöta kinder är hälsosamma.

I min eftersökning har jag hittat Jenny. 
03:43
"Glöm inte att andas"

Men jag kunde inte andas. Jag kan inte det nu heller. 
För jag vill minnas att jag ville något annat än att inte vilja hålla honom direkt. Jag vill minnas vad undersköterskan sagt till barnmorskan.
"Det var hon som höll sin pojke så..."

Efteråt.

Men det finns inte. Jag hittar det inte.
Jag minns inte. Jag har det inte.
Och det finns inte i en detaljspecifikation på en abonnemangsfaktura. Det finns inte i ett meddelande. Inte i huvudet. Inte i text. Det finns inte i en känsla. Inte en endaste nerv.

Så, det var på tal om glömska.
Jag önskar att det här också var så lätt som på papper på papper med en signatur.