Jag får spunk. Psykbryt. Vansinnesutbrott.

Förmodligen allt samtidigt.

Sätt mig i karantän. Lås in mig. Lämna mig där. Släng nyckeln.

Först har vi magen. Den roliga inflammationen. Det är ju skitkul, med betoning på skit. Sedan har vi ryggen. Den krokiga fan som behöver en jävla sträckbänk. Första bästa läkare som kommer på hur man transplanterar hela ryggen, ring mig. Jag lovar att rekommendera det till andra, om jag överlever. Därefter har vi återupplevelsen av Stockholms blodbad och humöret från Grinchens "hata-julen-mantra" som krockar med Scream, Exorcisten och den onda dockan Chuckey. Alltså, rena självmordet.

Låt oss heller inte glömma den nyligt "avslutade" virusinfektionen som inte var biverkningar från kortisonet. Utslag. Feber. Värk i leder. Och orimlig trötthet, den ständiga närvarande tröttheten, varenda jävla dag. Sist men inte minst, har vi droppen som fick bägaren att rinna över, en möjlig urinvägsinfektion. Nu fattas det väl bara att jag får rövkliande hemorrojder, så slår jag även rekord i blodförlust. Med största sannolikhet har jag begynnande Alzheimers också. Den nyöppnade colaburken skrattar säkert åt mig där i parkeringsgaraget.

Jag hoppas jag dör i sömnen.

Jag känner att jag är tvungen att göra någonting annat en stund. Att skriva är visserligen roligt, men det är så jävla energiförödande när man skriver om någonting smärtsamt. Särskilt när det i vissa fall fortfarande påverkar vilka val man gör i livet.

Jag vet inte hur många gånger jag har känt att jag vill sluta nu när jag är på stycket jag helst vill glömma. Det är så många saker som ska ner i ord. Så många saker jag redan har skrivit om. Men helt plötsligt blev det svårt. Jobbigt. Jävligt mörkt. Jag vet inte om det är för att det blir mer ärligt såhär eller om det är för att jag benämner det som en bok. Kanske borde jag släppa tanken på en bok, för att det ska bli lättare. Men samtidigt fattar jag att det ändå inte kommer att vara en dans på rosor.

Jag tycker nästan att det är sjukligt att jag kommer ihåg vissa saker som om det hände igår. Men å andra sidan tycker jag nästan att det är konstigt att jag inte minns mer. Vad har jag gjort av det? Har jag tömt ut det redan? Hände någonting av det ens? Jag kanske drömde allt. I så fall, varför känner jag mig som en vandrande zombie?
Jag bryr mig kanske för mycket om hur det ser ut. Det är inte säkert att någon annan någonsin får läsa det. Men hemskt mycket om någon annan får läsa det, vill jag att det ska vara riktigt. Även om jag framstår som världens mest korkade människa.

Jag vet att jag inte kan stå till svars för hans handlingar. Men jag klandrar nog fortfarande mig själv jämt, ibland eller någon gång för att jag lät det fortgå. I en enkel verklighet hade jag kunnat gå när som helst. Det låter ju väldigt logiskt att gå. Men. Men. Men. Det var aldrig enkelt. Och jag tror inte att jag drömde, för det gjorde verkligen ont.

Jag brukar aldrig känna att jag har glädje av ett glas vin. Men nu. Det smakade till och med gott. Vad ska jag säga? Jag såg alkoholens baksida, lät bli och svalde piller istället. För det var vad han gav mig. Så jag kunde blunda lite till, lite mer. Så jag kunde känna lite mindre. Så att han kunde knarka lite mer. För det blev okej, när jag också gjorde. Han gjorde mig svarslös med min vilja, svarslös utan tal.

Här i min lilla nedsuttna soffa sitter jag med tuppskinn. Jag ryser i hjärtat och ögonen tåras. Viss musik gör så med mig. Men det är sällan, så väldigt sällan. Jag älskar stunderna. Jag älskar att jag kunde ge beröm för det också. Fan, vad jag behövde det just nu. Fan, vad jag behövde höra någonting på repeat som stärker. Fan, vad jag hade behövt den här låten redan då. Precis efteråt. Men det blev ändå helt perfekt just nu.

Jag är så glad att jag hittade hit. Till det ställe inom mig själv som höll upp mina ben. Till det stället som fick mig att vilja vakna en dag till. Jag är så glad, att jag blev en bättre människa för min egen skull.

Så Emil, jag vill berömma dig en gång till.
Tack för att du sket i vad dom sa och tack för det du gör.

Ni bör lyssna på denna, sötnosar!