Thought that I was the exception,
I could have rewrite your addiction,
You could've been the greatest,
But you'd rather get wasted.

You fall asleep during foreplay,
'Cause the pills you take, are more your forte.
I'm not sticking around to watch you go down.
Wanna be your lover, not your fucking' mother.
Can't be your savior, I don't have the power.
I'm not gonna stay and watch you circle the drain,
Watch you circle the drain,
Watch you circle the drain

Jag vet att jag var din docka av porslin,
så oskuldsfull, så rar och så fin.

Jag vet att du vaknar varje natt,
jag vet att du saknar din lilla skatt.

Jag vet att du har ont, att du gråter,
jag kommer alltid älska dig till månen och åter.

Jag vet hur de går, de där tänken
jag vet att jag blir orsaken för den där värken.

Jag vet att det är synd om dig,
när jag tar hand om mig.

Jag vet, jag hör vad du säger
du behöver andra tjejer.

Jag vet vad du vill
och när jag hör, kan jag inte sitta still.

Jag vet, "du och jag mot världen"
men det är bara en dröm, en hörsägen.

Jag vet att det var magi, din kropp mot min,
det var endast då jag kände att jag var din.

Jag vet att du anklagar mig,
att livet är hårt när jag inte är med dig.

Jag vet att det aldrig blir du och jag,
jag blir påmind varje dag.

Jag vet att det inte var meningen,
men det är inte hela sanningen.

Jag vet att jag måste leva vidare och förlåta,
hur det ska hända, är för mig en gåta.

Jag tänker på det som var idag, igår.
Den artonde, det är lite mer än ett år.

Jag tänker på hur du var ett annat jag.
Jag tänker på hur jag vaknade varje dag.

Jag tänker på den kärlek jag förbannar mig själv att jag känner för dig.
Jag tänker på de löften du svek och allt jag gav utav mig.

Jag tänker på det där fina,
att mellan det var det en och annan lina.

Jag tänker på våra ställen,
på hur allt kunde gå så fel den där kvällen.

Jag tänker på det jag fann hos dig,
hur jag blev kär, hur det tog över mig.

Jag tänker på alla gånger jag var värdelös och vek,
det var inte skratt, bara en lek.

Jag tänker på "bara några glas",
att jag var en fitta och du ett as.

Jag tänker på barnet vi försökte att få,
en Ellen Cornelia skulle det bli då.

Jag tänker på din ömma hand mot min kind,
att jag minns, även om det nu blåser en annan vind.

Jag tänker på hur du älskade mig,
att jag aldrig tog sönder dig.

Jag tänker på vad hon sa idag,
att du var psykotisk, inte jag.

Du är det bästa jag haft. Jag önskar jag gjort annorlunda med dig.
Rör vid mitt hjärta. Kommer in genom alla porer. Skrapar i öppna sår. Får benen att vika sig. Får min kropp att vilja falla in i din värmande. Den var trygg. Den var det en gång. Den var allt jag någonsin önskat mig. När jag ser, vet jag att jag aldrig kommer att vara där igen. När jag ser, vet jag att jag aldrig kommer att vara vad du var för mig. Jag är inte berusande. Jag vet att jag aldrig kommer att vara den som får drickandet att upphöra. Jag är inte Antabus.

Lungorna krymper. Revbenen skär. Tårar bränner bakom ögonlocken. Hjärnan drar sig mot koma. Hjärtat slutar slå, för en sekund eller två.

Du måste gå vidare. Du måste glömma. Du kan inte vara kvar i det där.
Hög hastighet, hjälpte inte. Öronbedövande musik, hjälpte inte. Kedjerökning, hjälpte inte. Jag mår tvivelaktigt. Min bil mår sämre. Det går inte bort. Det slutar inte kännas. Spriten från din andedräkt kittlar fortfarande min näsa. Det blev aldrig en vanesak. Synen av dig vid bänken med liknande som du, lämnar inte min näthinna. Det värker i muskler, nerver och organ, när min, det jag trodde du var, tynar bort.

Lungorna krymper. Revbenen skär. Tårar bränner bakom ögonlocken. Hjärnan drar sig mot koma. Hjärtat slutar slå, för en sekund eller två.

Jag önskar dig allt gott. Jag vill dig inte illa.
Jag plockade hårt instuckna knivar ur ryggen var och varannan dag. Jag hittade dåliga gömställen. Jag lyssnade till taggtrådsinlindade lögner. Det här är sista gången. Jag hade hår i mina händer som lossnat från mitt huvud. Det här är ditt fel. Jag slutade backa och vara rädd för höjda nävar. Jag tog emot fula ord. Jag skrek tillbaka. Hora. Slampa. Fitta. Jag hittade henne, detet. Du vet vem jag är tillsammans med. Jag såg bilder, i en konversation med någon annan. Det här är bara mitt. Jag blundade när det sinnesförändrande var bredvid i dig. Det här är sista gången. Jag ändrade hela mitt väsen, för att det sas att jag aldrig var tillfredställande nog. Det är du som är sjuk. Jag gjorde allt. Allt för att jag ville att du skulle förstå, hur min kärlek var din. Bara för dig.

Det var aldrig meningen att såra. Det var aldrig meningen att ta sönder det som var jag. Jag ska hälsa psykologen det. Idag, klockan tre.

Ibland känns det som om jag anstränger mig i onödan. Det är inte riktigt så jag tänker att rätt och fel ska vara. Det kändes som ett slag i solarplexus att komma hem och öppna ett vanligt men ovanligt kuvert. Och mina andningsbesvär har inte direkt hunnit repat sig sedan igår.

Jag vet att det är längesedan. Jag vet att jag gnäller. Att jag tjatar. Att jag ältar. Jag har pratat om det. Jag har skrivit om det. Men jag är precis lika ledsen idag, som för ett år sedan. Jag hade en önskan, en vilja, om lite "upprättelse". Kanske skulle det vara viktigt och fel för någon annan. Det var inte nödvändigtvis inte fel, men det var inte tillräckligt. Kan ni förstå att illa för mig och en ung tjej, inte är tillräckligt? Det kan inte jag.

Precis här, vid den här raden, har mina ögon varit extremt blötlagda i ungefär en timme. Och jag har kommit till insikten, att jag måste vända på kudden. Jag är ledsen att jag skriver. Jag är ledsen att ni väljer att läsa. Men framförallt är jag ledsen för att jag fortfarande älskar, när det finns så många anledningar till att jag inte borde.

Jag tror inte att ett hjärta känner logik. Jag har i alla fall starka bevis för att mitt inte gör det. Det kanske inte var kärlek från båda håll hela tiden, men det var kärlek från mitt. I överflöd. Mellan fingrar. Mellan tår. Mellan förnuft. Mellan hagelskurar av tårar. Mellan vågor av smärta. Mellan varningar från andra. Mellan allt och inget. Jag är ganska säker på att han alltid kommer att finnas i en liten del av den röda klumpen. Han var ändå den första, på fler vis än jag vill erkänna för er och världen.

Jag har haft jävligt svårt att släppa vad han varit för mig. Än mer svårt att förlåta hur man kan krama med den ena handen och mala sönder med den andra. Därför är jag här. Därför skriver jag. Därför har jag en prata-och-bearbeta-tid på tisdag. Jag hoppas hon kan hjälpa mig. Jag är uppenbarligen inte kapabel till att hjälpa mig själv. Jag har inte energi som räcker till för dagar som den här. Inte heller styrka till att inte känna mig så ensam, trasig, bortgjord, misslyckad och värdelös som jag gjort inuti under alldeles för lång tid.

Jag kan inte längre krampaktigt hålla mig ovanför en vindpåverkad vattenyta, utan en brygga att fästa blicken vid.

Ända sedan jag skrev mina rader, har huvudet varit sprängfullt. Det slår i tinningarna, precis som en påminnelse. "Du mår inte bra, här får du lite extra huvudvärk". Nej, jag mår fan i mig inte bra. Jag hittar inte ut ur mitt vansinne till hjärna och känslomässiga hjärtkaos. De senaste dagarna har varit tårdrypande, långsamma, smärtsamma, tröttsamma och fantastiskt oinspirerande. Jag kan inte andas. Jag får inte längre någon syresättning med överdriven glädje.

Det är jobb. Det är bröllop. Det är utlandsresa. Det är papper. Försäkringsgrejs. Det är stress. Det är pms. Maten är ogod och jag känner ingen hunger. Jag är trött, men jag kan inte sova. Jag är jävligt ledsen, men det är haschtorrt i ögonen. Saharatorrt, om man hellre föredrar den liknelsen. Jag ville krama ett par vänner hejdå innan de flyttar, men det bara flög ut i rymden och ersattes med någon hjärnsubstans som förmodligen liknar nykokt plommonmos. Om jag snart begär en etta med jordvärme, kan nog ingen klandra mig för det. Jag vill bara ha ett ide för en liten, liten stund.

Av en händelse fick jag chansen att fråga vilken dag det var. Han kom inte ihåg. Minns inte. Jag kommer ihåg. Jag kan inte förtränga. Jag kan inte glömma. Jag glömmer inte hur halva vår relation var skadad. Jag glömmer inte hur präglad jag blev av att vara tillsammans i ett beckmörker av sprit. Jag glömmer inte hur allting skulle vara en stor hemlighet. Jag glömmer inte hur jag skulle vara till lags. Hur min självkänsla fylldes med variga sår. Jag glömmer inte hur jag själv valde att stanna, gå tillbaka och stanna lite till. Det är alltid någon som tar sig rätten att sätta min strupe under vatten, när jag inte påminner och slår på mig själv tillräckligt.

Jag kommer aldrig, att med ord, kunna förklara för någon hur jag tänkte. Jag kommer aldrig, att med ord, kunna förklara för någon annan människa hur jag kände. Och jag är ganska duktig på det här med ord. Jag är faktiskt inte ens säker på att jag vill att någon annan ska förstå. Jag vet inte om jag vill att ni ser dit in, till mitt korpsvarta hjärta. Men det är jag. Det är mitt fel. Det är lättast så. Eller hur?

Du vet inte, för du kommer inte ihåg. Men det är ett år sedan, idag. Ikväll. Nu.

Då, trodde jag aldrig att jag skulle klara mig tills idag. Då, trodde jag aldrig att jag skulle ta mig igenom kvällen och natten. När jag vaknade dagen efter, trodde jag aldrig att mitt hjärta skulle börja pumpa runt blodet igen. När jag inte tog mig upp ur sängen, trodde jag aldrig att min kropp skulle vara fylld av annat än minusgrader. När jag somnade, ville jag inte vakna upp till en ny morgondag. Jag ville inte känna vad jag kände. Inte då. Inte dagarna efter. Inte månaderna efter. Inte idag.

Det kom aldrig ett slag. Det syntes aldrig utanpå, vad som var trasigt inuti. Det syns fortfarande inte utanpå, vad du tog trasigt inuti. Men jag är trasig, jag har lika många hål som osten jag har i kylskåpet. Jag har bara tryckt undan det som skakade om min tillvaro totalt. Det kom ikapp. Det som bidrog lite extra till att jag inte tycker om mig själv, knackade mig i ryggen. Hårt. Blåmärkeshårt.

Efter två månader utan hjälp. Efter månader när det olägliga försvunnit ur minnet för alla utom mig. Efter två månader av att inte vilja se himmelens färg en dag till, kändes det inte som att jag hade något val. Jag ringde orsaken till mitt krossade hjärta. Jag ringde orsaken till min obefintliga självkänsla. Jag ringde den som andra menade på, hade utsatt mig för misshandel. En kränkande handling. Det var bara det, att lag och ordning inte verkade veta att jag fortfarande fanns och att "misshandeln" inte blev bekräftad. Därför har jag fortfarande svårt att kalla det för vad det kanske egentligen är.

Det fanns en som ringde mig ofta, som kom ihåg. Jag vet att det fanns några personer till, som hade mig i tanken. Men jag kände mig ensam och utlämnad. Jag orkade inte känna att allting låg på mina axlar. Jag orkade inte plocka upp telefonen och be om hjälp, när jag redan hade vågat ringa det värsta samtalet i mitt liv. En spillra som inte kände att hon hade någon att vända sig till. För vem skulle förstå, att jag var så trasig att det kändes meningslöst att fortsätta andas?

Så jag ringde någon som visste. Min plågoande. Den mitt hjärta tillhörde. Någon som jag för första gången älskade utanför familjen. Och han älskade mig. Han hade inte visat det, men han älskade mig. För en defekt flicka utan vilja att leva, räckte den bekräftelsen till att den kvällen inte avsluta mitt lidande. Jag gick tillbaka. Tillbaka till ett liv i misär. Men jag kände mig i alla fall inte ensam längre. Det kanske var lite mitt fel. Så jag älskade lite till. Lite mer. 

En tår för varje ord. En tår för alla känslor jag kände. En tår för alla känslor jag har. En tår för varje dag med dig, utan dig. Många tårar för ett år. Många tårar för idag. Många tårar för att det bara är en timme kvar tills det är ett år sedan jag satt i min bil och grät och undrade om jag någonsin skulle skratta igen. Det är ett år sedan jag tillät dig urholka allting glädjande inom mig.

Jag vet inte hur gammal jag var första gången min kropp inte var tillräcklig. Första gången min viktkurva inte stämde överens med min längdkurva. Skolsköterskan glömde aldrig att nämna för mig, att jag måste äta. Att det inte var bra att vara så liten som jag var. Ändå visste hon om att de sticktunna armarna och de utstående höftbenen, var något som gick i släkten. Gliringarna och de nedtryckande kommentarerna slutade inte komma från den själv nästan anorektiska skolsköterskan, förrän jag gick ur nionde klass.

När jag var tretton år tävlade vår klass i något som hette "bästa sexan". Jag kan inte kalla det frågesport, men det var någonting liknande och vi tävlade mot andra sexor i ett av de norrländska länen. För vår del innebar det hårdträning i allt som kunde vara bra att veta, som att Göran Persson var stadsminister. Läraren vi hade då, gjorde allt för att vi skulle vinna. Vilket vi också gjorde. Men på stället där vi tävlade, fick jag också gråta för att jag hade en yta av en planka.

Innan den dagen var jag i ett stort behov av en ny bikini. Jag minns att mamma och jag satt och tittade vad Hennes och Maurits hade för utbud, tills jag valde ut en ljusblå trekantsvariant med snörning. Jag visste att min överkropp inte skulle fylla ut tyget och när jag sedan hade den på mig framför spegeln, visade den precis just det. Men det var ingenting jag lade ner energi på. Jag tyckte om min nya tvådelade baddräkt.

Finalen ägde rum på en ski-resort. Vi skulle under dagen, ha tid för att bada och ha roligt, innan det blev "blodigt allvar" igen. När jag hade bytt om, var jag fortfarande nöjd över det blå på min kropp. Det var i bubbelpoolen som allting blev annorlunda. Någon var tvungen att skämta om min bikini, om mina obefintliga bröst. Det som kändes och gjorde mest ont, var när de andra bland bubblorna föll in i hans ekande skratt. Det var första och definitivt inte sista gången min kropp inte var tillräcklig för någon utanför skolsköterskans trånga rum.