Mitt huvud har inte riktigt hittat tillbaka än. Men låt oss säga att fredagskvällen var lagom intressant, utan att gå in allt för detaljerat! Trots allt är man faktiskt bara människa.

Dags att slåss lite med huvudkudden, då ögonlocken inte vill hänga med längre. Vilket betyder att jag kommer vinna den fighten överlägset! Och känner jag mig själv rätt så kommer energin att leva sitt eget liv, när jag vaknat efter god natts sömn.

Natti natti folks.

Är på ruskigt bra humör. Musiken strömmar genom högtalarna och jag säger bara sköna 80-tal! Okej, jag ska inte ljuga även 90-talet tittar in emellanåt. Glömde helt bort att separera dem i varsin spellista, men inte dör jag för det. Härlig blandning blir det istället.

Gör mig redo för en tjejkväll, med dans, alkohol och sång. Ska bli riktigt underhållande och se vad kvällen vill erbjuda. Som det ser ut nu, är jag säker på att den kommer ha sina triumfkort i bakfickan och dem ska jag dra nytta av med oändlig lycka.

La bouche - Fallin' in love

Det rycker i fingrarna,

nävarna vill ta formen av en sten.

Det är vad fyra betongväggar gör,

när de möts

i ett rum för litet för två.

Något skapat av skratt,

skapat av lycka

och hemligheterna glöms bort igen.

Ögondroppar

som nuddat golvets yta

har aldrig hänt.

Träden har inga löv.
Du är precis som dem. Kal, ensam och svag.
Fotfästet har du inte tappat än, rötterna sitter i.
Medkänsla är något du missat.
Det handlar om att läsa trädkronans gungningar.
Känna rytmen.
Bära barken.
Samla bladen.

När rötterna lossnar och du faller,
träffar du marken lika hårt och brutalt
som trädets liv är slut.
Tänk på mig då.

Jag tror inte jag sett ett One tree hill-avsnitt utan att gråta (åtminstone en tår) under programmets gång på cirkus 40 minuter. Tänk om man fått haft åtminstone ett öga torrt, så mascaran inte gjort svarta ränder på båda kinderna. Istället ser jag ut som en tvättbjörn. Tänker och funderar. Vrider och vänder på allting, men känner ingenting. Ingenting kanske är fel att säga ändå, för jag känner mig oerhört kramgo. Tanken av att få lägga sig i någon annans armar och låta omvärlden försvinna. Märka hur någons närvaro får hjärtat att slå fortare medan lugnet sprider sig i kroppen. Att kunna andas ut. Att kunna ge någonting av sig själv och få mer än tillräckligt tillbaka.
Jag skulle offra min värld för att den känslan aldrig ska återvända.
Det är inte min väg att gå.

Gå din egen väg, det är den enda rätta.
Vägen kanske är lång.
Den kanske bjuder på hinder,
men den är din.

Skulle du verkligen byta bort den för allt i världen?
Jag skulle i alla fall inte göra det.

Med luft under vingarna
försvinner dem likt en fågel
bortom molnens mjuka konturer.
Över land
och över hav,
tills du ej kan se vad som fanns.

Kvar finns dem
men inte annat än inom dig,
djupt begravd
i kroppens känsligaste del.
Inristat i all evighet
står namnen kvar
för att alltid bäras med.

Inga-britt och Henning Sjölander

Jag kliar febrilt på ena benet.
Tystnaden upphör.
Av hjärtslagen hörs något mer.
Ett dovt ljud.
Stjärnor som faller.
Skönsång med samma melodi.
Hör ni det jag hör?

Lyssna inte.
Melodin är återkommande.
Den spelas under slagen på tangenterna.

Bedövad av lugnet, når ögat bortom gestalten.
Jag brottas med sanningen.
Sanningen som i rädsla placerades under en säng,
vars madrass vill bli nedtryckt av någon annan kropp än min.

I min ensamhet där ingen tystnad råder.
När ingen lyssnar,
spelas en tyst melodi.
Kom, ta mig hem.
Jag vill ha något mer.

Jag fann mitt hjärtas sång.
Vart gömmer sig din?

Sandra Sjölander
18 Mars 2009