Idag hamnar tankarna på bild, när texterna lyser med sin frånvaro. Men glad för det är jag. Det var väldigt längesedan huvudet fick jobba på det området och jag har precis det rätta motivet.

The script - Breakeven

Jag vill ta på dig och känna hur du känns under mina fingertoppar.

Jag vill tappa verklighetsuppfattningen i din närhet

och bara se dig.

Jag vill ta reda på om mina händer passar bra i dina.

Och om mina läppar mot dina,

kan bli någonting mer.

Här sitter jag efter ännu ett OTH-avsnitt och det är samma visa som förra gången. Kinderna är lika randiga som mattan utanför min dörr och ögonen är lika röda som mina väggar är gröna. Kudden är blöt och har mascarafläckar.

Ingen annan serie ger mig så många tankar. Ingen annan serie ger mig chansen att tolka utifrån mig själv. Och ingen annan serie kan få mig att ta itu med känslor, jag inte trodde fanns. Jag tänker inte fråga mig själv varför, det finns ingen anledning. Jag accepterar läget och är glad för den möjlighet ett tv-program kan ge.

Helt sinnessjukt är vad det är.

En serie. På låtsas.

Men mer verkligt än vad man tror och det är åtminstone vad JAG lever mig in i.

Jag talar om när tårar rinner. När huvudet brinner. När känslorna i bägaren rinner över och när tankar vill bli handlingar. Jag brukar inte hålla undan någonting, men nu får jag tygla mig själv ända in till benmärgen. Det är inte rätt, inte heller fel. Men å andra sidan inte så konstigt.

Verkar som om det finns någon text som vill fram också. Formuleringar och dylikt är som bortblåst. Tänker inte trycka fram ett enda ord, det kommer helt enkelt när det kommer. Blir alltid bäst så.

Gamla godingar spelas fortfarande. Känns som om det finns en del att gå igenom och ingen kan väl bli mer glad än mig för det! :)

När orden tar slut,

tar tanken vid.

Tänk. Jävla. Om.

Helt säker har jag inte varit förrän nu.

Äkta kärlek existerar inte.

Folk man trodde skulle vara tillsammans föralltid.

Slut. Over.

Bara helt fel. Helt jävla åt skogen.

Tänker så det knakar. Jag har ingen aning om hur jag ska formulera mig.

Det är alltid lättare att hjälpa någon annan, än att hjälpa sig själv. Det är den vanliga smörjan. Killar. Hit och dit. Ställer oupphörligt till problem. Ibland lättlösliga och ibland aningen svårare. Man ska förklara så som att han är inte värd dig och han vet inte vad han går miste om.

I slutändan är det faktiskt så, att varenda ord är sant. Tar han mer än vad han ger, ja då är det väl dags att ge sig ut i djungeln igen? Därför ser jag det som starkt att inse att det inte finns någonting kvar. Försöka lägga det bakom sig och gå vidare. Under den processen ska man aldrig glömma att man inte är ensam. För i vår verklighet är ensam inte stark.

Tanken bakom detta hade ingenting att göra med mig själv. Människor runt omkring. Tjejer i min omgivning i största allmänhet, gäller väl egentligen killar också. Men deras situation kan jag inte sätta mig in i, även om den visar sig vara likadan. Är det då man ska förklara hur vi (tjejer) tänker? Alla tänker vi olika oavsett kön och att försöka sätta sig in i någon annans tankar, ser jag som en ren omöjlighet. Ibland kanske man vill, men vem hjälper det? Orsakar inte det mer lidande? Eller blir det lättare att ta fler steg om man tror sig förstå?

Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet men det gör ingen skillnad. Jag är fortfarande glad att jag kan hjälpa någon. Någon som nu är värd det där bättre.