Min blogg går ut på att jag ska lära mig få ut alla känslor, att beskriva dem utan fina ord och undanflykter. Att känna dem fullt ut. Ett slags ventilationssystem. Nu till det komiska i det hela, jag känner inte någonting alls. Ett humör är det slutgiltiga av en känsla och det enda jag kan komma fram till är att jag är likgiltig.
Jag skriker inte av ilska. Jag gråter inte. Jag är inte ledsen.
Jag hittar inte ens känslan av att vara besviken.

Så jag frågar mig själv: Vad fan var det som hände?

Jag hade hellre varit ledsen.
Bara för att ha någonting.
Bara för att känna någonting.
Bara något litet. Pyttelitet.

För jag vet att det är jag.
Jag känner. Jag tänker.
Och jag finns.