Jag kliar febrilt på ena benet.
Tystnaden upphör.
Av hjärtslagen hörs något mer.
Ett dovt ljud.
Stjärnor som faller.
Skönsång med samma melodi.
Hör ni det jag hör?

Lyssna inte.
Melodin är återkommande.
Den spelas under slagen på tangenterna.

Bedövad av lugnet, når ögat bortom gestalten.
Jag brottas med sanningen.
Sanningen som i rädsla placerades under en säng,
vars madrass vill bli nedtryckt av någon annan kropp än min.

I min ensamhet där ingen tystnad råder.
När ingen lyssnar,
spelas en tyst melodi.
Kom, ta mig hem.
Jag vill ha något mer.

Jag fann mitt hjärtas sång.
Vart gömmer sig din?

Sandra Sjölander
18 Mars 2009

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...