Det rycker i fingrarna,

nävarna vill ta formen av en sten.

Det är vad fyra betongväggar gör,

när de möts

i ett rum för litet för två.

Något skapat av skratt,

skapat av lycka

och hemligheterna glöms bort igen.

Ögondroppar

som nuddat golvets yta

har aldrig hänt.

Träden har inga löv.
Du är precis som dem. Kal, ensam och svag.
Fotfästet har du inte tappat än, rötterna sitter i.
Medkänsla är något du missat.
Det handlar om att läsa trädkronans gungningar.
Känna rytmen.
Bära barken.
Samla bladen.

När rötterna lossnar och du faller,
träffar du marken lika hårt och brutalt
som trädets liv är slut.
Tänk på mig då.