Jag talar om när tårar rinner. När huvudet brinner. När känslorna i bägaren rinner över och när tankar vill bli handlingar. Jag brukar inte hålla undan någonting, men nu får jag tygla mig själv ända in till benmärgen. Det är inte rätt, inte heller fel. Men å andra sidan inte så konstigt.

Verkar som om det finns någon text som vill fram också. Formuleringar och dylikt är som bortblåst. Tänker inte trycka fram ett enda ord, det kommer helt enkelt när det kommer. Blir alltid bäst så.

Gamla godingar spelas fortfarande. Känns som om det finns en del att gå igenom och ingen kan väl bli mer glad än mig för det! :)

När orden tar slut,

tar tanken vid.

Tänk. Jävla. Om.