Jag tror inte jag sett ett One tree hill-avsnitt utan att gråta (åtminstone en tår) under programmets gång på cirkus 40 minuter. Tänk om man fått haft åtminstone ett öga torrt, så mascaran inte gjort svarta ränder på båda kinderna. Istället ser jag ut som en tvättbjörn. Tänker och funderar. Vrider och vänder på allting, men känner ingenting. Ingenting kanske är fel att säga ändå, för jag känner mig oerhört kramgo. Tanken av att få lägga sig i någon annans armar och låta omvärlden försvinna. Märka hur någons närvaro får hjärtat att slå fortare medan lugnet sprider sig i kroppen. Att kunna andas ut. Att kunna ge någonting av sig själv och få mer än tillräckligt tillbaka.
Jag skulle offra min värld för att den känslan aldrig ska återvända.
Det är inte min väg att gå.

 

Sandra

18 februari 2010 22:26

Vi kan starta klubb då, jag gråter till varje avsnitt av one tree hill :)

 

Sandra

18 februari 2010 22:45

Ja, det är faktiskt nästan helt omöjligt att undvika det!

http://mariahsway.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...