Så länge jag kan minnas har jag varit den tjejen som haft ett tomt hjärta ensam. Som vaknat och velat ha någon bredvid att använda mina naglar på. Det var jag, tills den dag då det gjorde riktigt jävla ont. Ett brustet hjärta gör ont. Så in i helsike ont att det inte är en barnlek att andas. Att leva. Att vara sig själv. Att skratta. Det var faktiskt ingen barnlek att ta sig ur det andra heller.

Det var ingen slump som avgjorde att jag hamnade på västkusten. Jag sökte jobb och hoppades på det bästa. Men jag har familj här. Min allra bästa vän i högklackat. Den som jag har haft en och samma relation med under alla år. Vissa säger att tvillingar vet vad den andra tänker och vise versa. Jag har en tvilling from another mother. Vi kan avsluta varandras meningar, men vi är totalt olika. Lite Bree och Susan, förutom att vi skippar lik-delen. Och Joey och Chandler, standing in my map-stuk.

Mycket har blivit annorlunda sedan jag packade in mig i en ny lägenhet, men det är inte största anledningen. Jag har vuxit av ont, flera meter, tankemässigt och känslomässigt. Jag känner glädje ensam. Lycka. Harmoni. Ett inre lugn jag aldrig har upplevt förut. Jag söker inte längre någonting att fylla ut med. Någonstans på vägen hit, insåg jag att jag var den enda jag behövde för att tycka om mig själv. Och med det kom en jädrans massa självbevarelsedrift.

Jag har blivit kräsen. Väldigt kräsen vad gäller andra. Jag är inte säker på vilka kvalitéer jag vill ha hos andra människor i närheten. Jag har dock lärt mig att magkänslan har rätt. Inte mitt huvud. Inte mitt hjärta. Så jag är fortsatt avstängd för omvärlden, såvida inte Brucan eller Pittan vill rulla tummar i min säng.

         

 

Soulie

12 maj 2014 11:05

Du behöver ingen snubbe för att göra dig hel. Du behöver bara någon som ger dig frukost på sängen, köper chips och choklad DEN veckan i månaden, lagar middag i kartong med beasås. Han kommer nog så småningom och jäklar vilka prövningar jag ska utsätta honom för då. Endast det bästa duger!

Sandra

12 maj 2014 23:16

Me

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...