Jag vet inte riktigt vilken tanke jag ska skriva ner. Det finns några att välja mellan och en text på lur, men just textens ord verkar sitta alldeles för långt in. Vanligtvis brukar dem komma från hjärtat precis som en del av en sång, en sån där som fastnar så perfekt i hjärnan. Känslan sätts på repeat, ungefär som när man spelar samma textrad om och om igen. Man vill höra och förstå innebörden gång på gång. Musikens toner kan säga så mycket och det bästa är att alla tolkar det på olika sätt.
Samma är det när jag förvandlar mina känslor till texter. Jag kan ha en känsla och skapa utifrån den, medan en annan kan översätta den till sitt språk och tycka den är vacker trots att den fått en helt annan innebörd. Alla är olika och jag ser ingen anledning till att inte tolka utifrån eget perspektiv. Det är ändå den biten som gör det så rätt och personligt.
Ibland är det nästan så att jag tror att jag redan skrivit ut allt i korta texter. Men innan jag ens kommer till den tanken, finns resten i en annan tolkning. I en ny känsla. Möjligen i samma tanke, fast ett annat synsätt. Det är precis som jag skrev i den senaste skapelsen: Stjärnornas svar, är inget mindre än vad du vill att det ska vara.
Just vad du vill, är det enda som räknas. Det enda som är självklart. Kanske inte din egen lycka framför alla andras, men någonting i närheten.
En gång ville jag skriva om samhällsproblem och ha en åsikt, men det blev det där som stör och berör. Tankar och känslor i alla dess former. Fina ord och inre skönhet. På det sättet insåg jag att varje gång jag skapar, finns min personlighet i varje ord som blir till mening. En mening för mig.
Jag älskar mitt trolleri.
Jag förvånas alltid över min egen kapacitet och jag är stolt över mig själv.