Det är den där känslan igen.
Någonting är underbart.

Jag mår bra. Toppen, faktiskt.
Förutom hostan som terroriserar mina lungor
och rösten som stundvis ger vika.
Jag har hela världen under mina fötter.
Det är svindlande högt.
Nya möjligheter bakom varje dörr.
En bråkdels sekund från att dansa ut i solskenet
och låta värmen smeka min kind.