Jag tror inte jag sett ett One tree hill-avsnitt utan att gråta (åtminstone en tår) under programmets gång på cirkus 40 minuter. Tänk om man fått haft åtminstone ett öga torrt, så mascaran inte gjort svarta ränder på båda kinderna. Istället ser jag ut som en tvättbjörn. Tänker och funderar. Vrider och vänder på allting, men känner ingenting. Ingenting kanske är fel att säga ändå, för jag känner mig oerhört kramgo. Tanken av att få lägga sig i någon annans armar och låta omvärlden försvinna. Märka hur någons närvaro får hjärtat att slå fortare medan lugnet sprider sig i kroppen. Att kunna andas ut. Att kunna ge någonting av sig själv och få mer än tillräckligt tillbaka.
Jag skulle offra min värld för att den känslan aldrig ska återvända.
Det är inte min väg att gå.

Gå din egen väg, det är den enda rätta.
Vägen kanske är lång.
Den kanske bjuder på hinder,
men den är din.

Skulle du verkligen byta bort den för allt i världen?
Jag skulle i alla fall inte göra det.