Det var vägen fram när hjärtat log.
Hjärtat sjöng en sång.
Vad handlade den om?

Sången skapade hopp.
Hoppet visade det mål som glömts.
Det var lätt att glömma.
Men vad hände med att förlåta?

Sången tystnade med tiden.
Leendet försvann i samma takt som hjärtats slag.
Vad handlade sången om?

Sandra Sjölander

22 Februari 2009.

Det är den där känslan igen.
Någonting är underbart.

Jag mår bra. Toppen, faktiskt.
Förutom hostan som terroriserar mina lungor
och rösten som stundvis ger vika.
Jag har hela världen under mina fötter.
Det är svindlande högt.
Nya möjligheter bakom varje dörr.
En bråkdels sekund från att dansa ut i solskenet
och låta värmen smeka min kind.

Jag känner mig inte ens ensam.
Jag har allt jag behöver runt omkring mig.
Kan egentligen inte beskriva känslan, men jag är nöjd.
Riktigt nöjd.

Jag vill inte att du kryper ner bredvid mig.
Jag kan inte säga att jag tycker om dig,
because I don't.
Jag vill inte krama och kyssa dig,
för du var aldrig det bästa för mig.
Jag tänker..
Hoppas ni blir lyckliga tillsammans.

Jag är lycklig med mig själv.
Det var så det skulle vara.
Always and forever.

Jag vet inte riktigt vilken tanke jag ska skriva ner. Det finns några att välja mellan och en text på lur, men just textens ord verkar sitta alldeles för långt in. Vanligtvis brukar dem komma från hjärtat precis som en del av en sång, en sån där som fastnar så perfekt i hjärnan. Känslan sätts på repeat, ungefär som när man spelar samma textrad om och om igen. Man vill höra och förstå innebörden gång på gång. Musikens toner kan säga så mycket och det bästa är att alla tolkar det på olika sätt.
Samma är det när jag förvandlar mina känslor till texter. Jag kan ha en känsla och skapa utifrån den, medan en annan kan översätta den till sitt språk och tycka den är vacker trots att den fått en helt annan innebörd. Alla är olika och jag ser ingen anledning till att inte tolka utifrån eget perspektiv. Det är ändå den biten som gör det så rätt och personligt.
Ibland är det nästan så att jag tror att jag redan skrivit ut allt i korta texter. Men innan jag ens kommer till den tanken, finns resten i en annan tolkning. I en ny känsla. Möjligen i samma tanke, fast ett annat synsätt. Det är precis som jag skrev i den senaste skapelsen: Stjärnornas svar, är inget mindre än vad du vill att det ska vara.
Just vad du vill, är det enda som räknas. Det enda som är självklart. Kanske inte din egen lycka framför alla andras, men någonting i närheten.
En gång ville jag skriva om samhällsproblem och ha en åsikt, men det blev det där som stör och berör. Tankar och känslor i alla dess former. Fina ord och inre skönhet. På det sättet insåg jag att varje gång jag skapar, finns min personlighet i varje ord som blir till mening. En mening för mig.
Jag älskar mitt trolleri.
Jag förvånas alltid över min egen kapacitet och jag är stolt över mig själv.

När du tittar efter stjärnorna,
tänk önskan.
Vad finner du?
En tanke.
Ditt hjärtas slag.
Hopp i själens spegel.
Värme av högsta grad.
I ett, kanske två andetag.

Känn efter.
Vad säger himlens ljus dig?

Sjärnornas svar
är inget mindre än vad du vill att det ska vara.

Vi har nyligen konstaterat att jag inte är helt känslokall, trots allt. "Smärta" är något jag känner, men inte angående någonting annat än den piercing jag gjorde. Inte ett enda ansiktsuttryck eller någon form av nervositet. Stoneheart fram tills dess att nålen gled igenom. Då kunde man höra någon som kläckte ur sig något i stil med helvete!
Helt ärligt så tror jag, att jag aldrig kommer att sluta förvåna mig själv.
Men det är väl meningen att det ska vara en bra sak?
And that's just what it is.

Den dagen förvåningen upphör är också den dagen jag slutar vara människa.
Och ni hör väl själva att den dagen lär framträda när helvetet fryser till is.
Varken en dag tidigare eller en dag senare.

Min blogg går ut på att jag ska lära mig få ut alla känslor, att beskriva dem utan fina ord och undanflykter. Att känna dem fullt ut. Ett slags ventilationssystem. Nu till det komiska i det hela, jag känner inte någonting alls. Ett humör är det slutgiltiga av en känsla och det enda jag kan komma fram till är att jag är likgiltig.
Jag skriker inte av ilska. Jag gråter inte. Jag är inte ledsen.
Jag hittar inte ens känslan av att vara besviken.

Så jag frågar mig själv: Vad fan var det som hände?

Jag hade hellre varit ledsen.
Bara för att ha någonting.
Bara för att känna någonting.
Bara något litet. Pyttelitet.

För jag vet att det är jag.
Jag känner. Jag tänker.
Och jag finns.

Kärlek är inga rosa moln.
Att andas gör ont.
Det är som att försöka få luft genom ett sugrör.
Hjärtat brister.
Blodet exploderar genom alla möjliga hål.
Kroppen skakar.
Av sorg. Av smärta.
Jag tror det kallas ångest.
Kärlek är ett slags gift. Livsfarligt likt heroin.