Hennes känsla om andra människor hade lurat henne förut. Hon var naiv. Blåögd. Trott det bästa om alla. Det tragiska var att de flesta hade bevisat motsatsen. Han hade gjort det, ännu en gång. Men hon kunde inte glömma vad hans ögon hade avslöjat första gången deras melerade hade vilat på varandra. Han hade haft viljan. Den som nu var som bortblåst.

Hon behövde aldrig bevittna hans val. Men valet hade bildat en mening i hennes gamla mobiltelefon. Orden högg i henne.

Hennes svar förvånade. Hon hade bett honom ta bort hennes nummer och hoppa från bron. Hon ansåg att hans val skulle leda honom mot en säker död, så hennes antydan gjorde igen skillnad. Han sprang sitt lopp och han skulle inte komma tillbaka.

Tvivlet växte sig starkare för varje sekund. Lögnerna hade format vad hon trodde var vänskap. Det tog henne ett tag att inse vad som var problemet. Verkligheten kom ikapp tidigare än hon hade trott. Idag kan hon fortfarande inte rädda någon annan än sig själv.

 

Miiqa

8 juni 2010 06:52

Shit, vad bra skrivet! Verkligen tänkvärt. Ska inte skriva något mer, då förstör jag känslan.

http://mariiqa.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...