Allting hänger på en skör tråd, likt en fallfärdig bro över en porlande bäck. Det som ses framåt, i ögats höjd, är uppenbart. Inga faror. Inget ont. Bara vackra blommor, ståtliga träd och kvittrande färgglada fåglar.

Stegen är inte lika säkra över ostadig grund och utan att titta ner kan det med bara fötter kännas märkligt. Känseln upptäcker gamla sprickor och varje vass uppstickande träflisa. Den avslöjar underlagets brister.

Bron kan rasa inom några sekunder, ser inte mycket ut för världen och ingen skylt eller varning kan hindra någon att sätta sin fot på första brädan.

Den bortre sidan talar om att lycka finns. Är du redo att ta dig över?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...