Deras ögon hade aldrig mötts tidigare. De var bara bekant med varandras röster. Timslånga samtal och ännu längre nätter. Det var som om de förstod varandra bättre än någon annan och äntligen stod dem ansikte mot ansikte.

Hans ansikte var vänligare än vad hon föreställt sig. Även fast hon visste vad som låg bakom hans plötsliga stopp. Det mörka de hade talat så mycket om. Men han var här och sträckte ut sina armar, en inbjudan till en kram. Det var som om hon inte ville att den skulle ta slut. Hans famn stod för trygghet, något hon alltid saknat.

Deras ögon möttes igen.

De gick tillsammans runt området. Bådas tankar var egentligen någon annan stans. Trots det, var det deras stund. Och de pratade, precis som om dem skulle ha träffats förr. Inget tycktes störa dem alltför mycket.

Hon var säker på att han skulle förbli hennes vän. Hans kroppsspråk sa inget annat. Han tittade på henne med sådan ömhet hon aldrig skådat förr. Hon visste att han inte var som alla andra. Sedan bevittnade hon hans försvinnande. Han hade vänt sig om och hans blick hade lovat.

Jag kommer snart igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...