Två fåglar har en gemensam plats.

Ett vackert träd vid havet,

kallades hem.

De har följts åt och

skapat ett band.

Lika till utseendet. Svart och vit.

Det som skiljer dem åt

är den enes sång.

Den döljer sin rädsla med sin självsäkra ton.

Två fåglar hittade en gemensam plats.

Men när solen gick ned, skildes dem från varann.

Sången upphörde

och den andra satt ensam kvar.

 

DOTTER TILL EN NARKOMAN

24 maj 2010 09:40

Fint skrivit! :)
Sv: Du hittar mig på http://INSIDEANDOUT.blogg.se Roligt att du vill fortsätta följa mig :)

http://www.INSIDEANDOUT.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...