På ett sätt var hon övertygad att hon hade det liv hon önskade. Men det var alltid något som dök upp och sa annorlunda. Ibland killar. Ibland dåliga val. Ibland en kombination av dem båda.

Den ena idén efter den andra ersattes med en ny. Ingen tycktes vara tillräckligt bra, medan vissa var lika envisa som henne själv. Samtidigt kantades livet av ovanliga vändningar, vägskäl och återvändsgränder. Det var omöjligt att veta vilken väg hon skulle ta. Vilka människor hon skulle knyta band med. Vad som visade sig vara rätt eller passade bäst.

Ensamhetskänslan lämnade henne aldrig. Trots det hade avhållssamheten visat sig vara den enda vettiga valet hon hade gjort. Det skulle hon inte komma undan. Hennes oändliga sökande efter bekräftelse hade skadat henne mycket mer än någon kunde föreställa sig. Det var inte lätt, men hon försökte. Ingen behövde veta. Hon skulle klara det själv. Känslan av att vara ensam skulle försvinna. Det var bara en tidsfråga om när.

Hur hon än gjorde trampade hon alltid tillbaka till samma ställe. Ett gammalt liv hon var tvungen att lämna. Det fick henne att tänka på alla andra som lämnat henne genom åren. Hon försökte intala sig själv att hon lärt sig något, att vissa människor är här för att stanna medan andra bara är en liten del av ens liv. Det var det svåraste. Det var också det som var huvudsyftet med att vara ensam. Hon vägrade att bli sårad igen, även om hon var tvungen att ge upp det som en dag kanske skulle göra henne lycklig.

 

Annelie

13 juni 2010 10:07

Bra inlägg. Du är bra på att skriva!!
Kram

http://anneliea1.bloggplatsen.se

 

Sandra

13 juni 2010 22:38

Tack Annelie :)

http://sandrasjolander.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...