Kanske läker tiden sår.
Kanske bleknar ditt ansikte.
Kanske skiner solen.
Kanske stannar det rinnande i ögat.
Kanske raderas minnet.

Kanske försvinner stunden.
Kanske läker tiden sår.
Kanske blir det helt, hjärtat.
Kanske blir gräset grönt.
Kanske pausar hjärnan.

Kanske göms det djupt.
Kanske ger livet tillbaka.
Kanske läker tiden sår.

Hon satt och tänkte på alla dessa karlar som kunde sitta och tala om sitt förakt mot kvinnomisshandlare. När det kom till dem själva, var de praktfulla gosedjur. De skulle aldrig göra något dylikt. Och kvinnor måste få försvara sig, på vilket vis de ville eller kunde. Vad annorlunda det hade blivit. Konstigt. Han hade tagit formen av det monstret, som bara fanns i sjuka människor. Han hade tagit formen av det monstret, han skulle göra illa om han såg. Vilken ironi.

Hon undrade hur det varit om han hört av sig. Om han sagt det där lilla ordet. Hon undrade hur det skulle ha varit om det sista ordet varit förlåt, istället för "tack, för att du har ställt till det för mig". Tack älskling, för att du har gjort det här mot mig, fick hon. Hela kvällen hade varit hennes fel. Hon var en subba också, mellan de icke verbala hoten. Vad hade han gjort för att förtjäna det här. Han hade bara tagit hand om henne. Han hade inte varit något annat än snäll. Han var gud. Störst, bäst och vackrast. Det ekade i huvudet på henne. Hans röst var fortfarande starkt skrikande.

Hon rös. Väggarna omkring henne verkade komma närmre. Lägenheten var stor, men den var mindre utan honom. Precis som luften hon drog in i lungorna tycktes sakna syre.

Hon hade tusen frågor. De flesta började med varför. Varför hade inte hon betytt, som han betyder för henne? Varför var det hennes fel? Varför såg han inte att ölen i hans hand gjorde honom sjuk igen? Hade hon och han bara varit på låtsas, en jävla lek? Varför var hon ensam, när han hade lovat dyrt och heligt? Varför fick det inte vara bra, sådär, som de hade talat om? Varför, varför, varför..

Allting var inte negativt, men det sågs genom ett svart hjärta. Hon skulle förmodligen få besöka ett annat land i jobbet. Hon skulle få tatuera sig. Hon skulle få ett efterlängtat besök. Hon skulle få gå på ett bröllop. Hon hade mycket. Nästan allt. Livet hade fortsatt springa utan honom.

Om några timmar skulle kvällen fylla en vecka. Det skulle vara en vecka sedan hon stirrat in i hans mörka ögon. En vecka sedan hon varit livrädd. En vecka sedan hon gråtit hysteriskt i hopp om att han skulle sluta. I hopp om att hatet i hans ögonpar skulle ge sig iväg och aldrig mer närma sig.

Hon hade tagit bort alla hans meddelanden. Hon ville inte läsa. Hon ville inte veta att det funnits. Att dom varit. Ändå hindrade ingenting henne från att läsa det hon skrivit sedan hon träffade honom. Hur glad hon varit i honom. Hur lycklig han gjort henne. Hur jävla fantastiskt det varit att känna sånt hon aldrig känt förut. Att han valt henne. Han hade valt henne och gjort henne speciell. Hon var sin egen, men hon hade varit hans. Läsningen var självplågeri. Rent idiotiskt självplågeri.

Det var tydligt att det var lätt för andra. Lätt att säga vad som var rätt att tänka. Lätt att säga vad som var rätt att känna. Lätt att säga vad som var rätt att göra. För henne var ingenting lätt. Det var inte lätt att kliva ur sängen, inte att ställa sig i duschen, inte att äta och inte ta sig för att göra någonting. Det var heller inte lätt att förklara. Men det som störde henne mest, var tomheten. Hon var tom. Lägenheten var tom. Livet var tomt. Ingenting hade blivit som det skulle.

Sedan förra gången hon skrev, hade knivarna vandrat en bit ur lungorna. Det gjorde inte fullt lika ont att andas. Det var egentligen aldrig själva behandlingen som gjort det svårt. Det var vad den fina sidan hade sagt. Det som hände, som inte skulle ha hänt. Han var inte den som var den. Han var inte den som gjorde illa, inte på något sätt. Han var en stor nallebjörn med den mest gigantiska pumpen hon någonsin känt av, där, mitt i bröstet. Och hon hade känt, när hon verkligen lyssnat.

Idag hade varit en bra dag. En bättre dag. Den var dock inte fullt lika bra, efter att hon stängt dörren bakom sig. Han fattades henne.

Sist hon hade tänt ljusen, hade han varit här. Filmen som väntade att hon skulle trycka på play, var inte bara en film. De tidigare i serien, hade hon sett tillsammans med honom. Det var så med allt. Allting påminde. Allting andades hans närhet.

Hon förstod. Ingen annan. Han var ingen elak människa. Det var alkoholen som förändrade. Det var alkoholen som gjorde honom elak. Omöjlig att vara med. Omöjlig att leva med. Om han bara hade kunnat hålla sig nykter. Om han bara. Fantastiskt var ordet. Det hade varit fantastiskt. Han och hon. Hon och han. Tillsammans i ett. Hon hade längtat, att få dela allt. Hon ville dela det här. Men han var orsaken. Orsaken var också den enda, som skulle kunna få bort knivarna ur lungorna.

Ingen hade gjort henne så illa som den förra. Inte ens en liten chans fanns det, att det kunde bli värre. Men det blev värre. Ibland tänkte hon att det kanske hade varit lättare om han gjort henne mer illa. Sjukhus illa. Då kanske den där delen som tyckte om honom så jävla mycket, hade dött. Då hade hon kunnat begrava honom bland de andra. Men han var kvar. Han satt i skinnet. Han var fortfarande han med stort H. Och hon visste inte hur hon skulle få det att försvinna.

Han klandrade henne. Hon gissade på att det var därför han inte hade hört av sig. Han var inte typen som skämdes. Även om han gången innan hade böjt på nacken och inte bara uttryckt ett, men flera förlåt. Han hade heller inte tänkt dricka mer. Han sa, att det bara blev knas. Han hade för mycket att förlora. Ändå valde han att behålla det som skulle göra honom ensam, med ingenting kvar.

Hon hade ätit idag. Inte mycket. Men det var i alla fall något. Vågen hon hade ställt sig på, hade visat två kilo mindre än vanligt. Egentligen var det hennes största mardröm, men siffrorna bekom henne inte längre. Dem spelade ingen roll. Om han sagt nåt, hade hon sprungit direkt. Om han hade älskat henne tillbaka, tusen gånger mer. Hon hade tyckt om mest. Det var hon som hade tyckt om mest den här gången också.

Den där kvällen hade han sagt något om att hon inte var något att ha. Hon kunde inte hålla färgen sa han. Men hon hade inte sagt något. Inte från början. När det hade blivit för mycket, hade hon berättat. Hon orkade inte själv. Hon orkade inte själv den här gången heller. Hade hon fått välja, hade hon inte rört sig längre än till toaletten. Helst hade hon stannat i sängen. Det var så svårt. Det skulle inte bli mer. Hon såg det nu. Det var slut. Finito.

Ilskan fick blodet att rusa. Händelsen var inte bara smärtsam, den gjorde henne rasande också. En karl som blåser upp sig. En karl som hotar. En karl som kränker. En karl som släpar i håret genom ett barns spya. En alkoholist med en bärs i handen.

På jobbet var det lättsamt. Ett grubblande huvud störde, men hon var i alla fall inte ensam. Och hon jobbade med någon som bubblade av energi. Det gjorde det svårt att inte le, men samtidigt var det jobbigt. Hennes käke var inte van. Medan hon satt på stolen och väntade på få att assistera brukaren, studsade frågan fram och tillbaka inne i skallen. Älskling, varför gjorde du såhär mot mig?

Skuggan av det som varit, gjorde henne frusen ända in i själen. För hon älskade honom. Hon älskade den snälla delen av honom. Den som lyssnade. Den som höll henne. Den som sa att hon var viktig. Den som ville ha det hon ville ha. Den som var hennes bästa vän. Den som sa att han älskade tillbaka. Den som sa att han inte skulle göra det igen.

Golvet vid dörren kändes bra. Det var bara där hon kunde försvinna i datorns värld. Bara där hon kunde skriva i lugnet. Hon visste att det var enda sättet, mellan det apatiska tittandet i taket, bristen på näring och allt som var förlorat, inte vunnet. På platsen i hörnet skulle det göra mindre ont. Det var tvunget att göra mindre ont. Tvunget att rinna mindre från ögonen. Om det inte gjorde skillnad, vad skulle då göra det?

Hon hatade att det kändes som att hon svikit. Hon hatade känslan av att vara schizofren. Det var inte hennes fel, men det var hennes fel. Det var rätt, men det var inte rätt. Hon förstod, hon förstod inte. Hon ville ha honom i närheten, hon ville inte ha honom i närheten. Hon var rädd, hon var inte rädd. Hon önskade honom bra, hon önskade inte honom bra. Hade hon inte varit där, hade det inte hänt. Svart eller vitt, det borde varit så enkelt.

Telefonen gick varm. Hon hade berättat. Valt att inte förstöra sig själv inifrån och ut. Men det var redan för sent. Hon var trasig, knappt ihopklistrad. Hon var med ett stort brustet hjärta. Det var tomt. Tomt på värmande blod.

Det var mörkt. Inte ute, men inne. Inuti. När hon lyfte handen och lade den mot sitt bröst så kände hon det. Mörkret. Kylan. Märket som nu och föralltid, skulle finnas kvar.

Hon hade upplevt det förut. De kolsvarta ögonen. Det hårda. Maktlösheten. Förvirringen. Rädslan för vad som skulle hända, när det skulle hända. Oron för hur smärtsamt det skulle vara, fysiskt och känslomässigt. Hon kände hur det darrade i underläppen. Samtidigt försökte hon få det att sluta, precis som hon försökt att få det andra att sluta. Med för lite luft i lungorna, konstaterade hon att det inte gick det här gången heller. Hon kunde inte ens kontrollera sig själv, så hur skulle hon kunna kontrollera någon annan.

Uppgiven satte hon sig i soffan. Det enda hon kunde förmå sig till, var att titta in i väggen. Väggen som ständigt fanns där. Lika uppenbar. Lika klar. Den skulle fortsätta stå där, helt ovetandes om vad som hänt utanför, vid en annan vägg. Någonstans mitt i, kunde hon höra hur magen skrek. Den var hungrig, utan att hon själv ville. Hon ville inte stoppa någonting i munnen. Hon orkade inte. Hon var säker på att varenda tugga skulle ge huvudvärken en redig påminnelse.

Det hade inte alltid varit såhär. Visst hade det funnits dåliga stunder, men det fanns flest av dem bra. Han hade fått henne att slappna av tillräckligt. Hon hade sänkt garden. Blivit kär. Börjat älska. Han hade tagit fram sidor som varit svåra, nästan omöjliga att hitta. Han hade tagit sig tid. Varit varsam. Framförallt, inte gett upp. Och så plötsligt hade det hänt. Det där fina. Det som hon bara delade med honom.

Ofta hade han skällt på andra, för att de inte gjorde som han tyckte, att de inte tog efter hans råd. Det klagades på att det skylldes ifrån sig till alla andra. Ändå stod han bara där och gjorde likadant. I stilla tystnad, undrade hon om han såg det själv eller om han blivit hemmablind. Hon fastnade på det sista och allting annat försvann ur tid och rum.

Hon hade aldrig känt av att det var såhär det skulle bli. Det hade gått så fort, från en stund till en annan. Men hon borde ha förstått att det var oundvikligt. Hon hade hört listig, falsk och stark. Det var bara så det var och det fanns inget, inget hon kunde göra åt saken. Hon hade också hört, att han var tvungen att inse det själv. Men det lilla hopp som fortfarande fanns, tvekade för kung och fosterland.

Med en apatisk hand sökte hon mobiltelefonen. När hon hittade den tryckte hon fram numret, tittade på det och undrade. Vem var han? Vart var kärleken? Var hon värdelös som flickvän? Hur skulle det bli om hon lämnade? Vem skulle älska henne då? Vad skulle hända om. Hon stannade mitt i tankens mening. Hon ville inte fortsätta. Det gjorde ont. För ont. Tårar rann ner för hennes kinder. De hade inte tagit slut. Och hon bad. Hon bad på sina knän. Snälla älskling, drick inte mer.

Jag är ingen särskild, men jag tycker om dig.
Jag har inga speciella färdigheter, men jag har de här orden.
Jag är inte alltid glad, men det finns ett leende för dig.
Jag har inte den finaste kroppen, men jag har ett hjärta med plats.

Jag är ingen särskild, men jag är kär i dig.
Jag har inga guldstjärnor, men jag har en hand till för beröm.
Jag är inte alltid i närheten, men jag tänker ofta på dig.
Jag har inte mina känslor i schack, men jag är en vän.

Jag är ingen särskild, men jag vill med dig.
Jag har inga färgglada kläder, men jag har en regnbåge inuti.
Jag är inte alltid snäll, men jag tänker inte såra dig.
Jag har inte mycket pengar, men jag har mer att ge.

Jag är ingen särskild, men jag föll för dig.
Du fick mig att stå, som ett äppelträd i blom.

Jag behöver en första gång med dig.

En soluppgång.

Jag behöver att inte vara rädd med dig.

Djupt vatten.

Jag behöver en önskan med dig.

Ett stjärnfall.

Jag behöver ett hinder med dig.

En snöstorm.

Jag behöver andas med dig.

En plats.

Jag behöver mig, bredvid dig.

Ett vaggande träd.

Jag behöver kärlek med dig.

En bästa vän.