Skriv från hjärtat.
Känn efter.
Var dig själv.
Låt det komma.

Ibland önskar jag att jag vore anonym. Jag skulle kunna skriva varenda liten händelse i detalj. Varenda liten känsla. Varenda liten tanke. Allt som jag har, som jag inte delar med mig av. Låta det rinna ut på riktigt. Ändra utgången nästa gång jag tror att jag vill ha någon nära mig. Slippa känna att alla händer sitter kvar. Kanske inte ge en bit av mig varje gång. Jag har snart inget kvar att dela. Inte med er. Inte med någon som är av ett annat kön.

Den här bloggen har funnits länge, så länge att den är en del av mig. För några dagar sedan skrev jag att jag ville att mina ord skulle betyda någonting för någon annan. Och jag drömmer om att skriva en bok någon gång. Men jag kan inte. Sanningen är den att jag tror att jag ska sluta. Kanske till och med ta bort mina fyrtiofem sidor. Kanske radera fyra år av smärta, värdelösa kärlekshistorier, ännu värre vänskapsrelationer och av mig.

Från början skrev jag för att jag ville dela med mig. För att visa att det fanns mer på insidan. För att kanske få uppskattning. Jag skrev texter. Konstiga sådana. Jag tror inte att någon förstod dem förutom jag. Men mest handlar allting om dåliga val. Ett hjärta som alltid tror på någonting bättre. Andra, tredje och fjärde chanser. En önskan att någon gång hitta någon som känner som jag. En tjej som hamnade så fel, att vägarna ut var få.

Jag tänkte att ni skulle få läsa det absolut första jag skrev här.

"Någon måste påminna mig om att inte sluta springa.
Jag vill inte skrika ut mina känslor. Jag vill inte att alla hör.
Jag vill inte berätta vad som gör ont, vad fan det är som stör.

Sången spelar ett spratt med mitt huvud.
Den sången jag minns, att jag aldrig ville hitta.
Jag vill inte att ni ser.

En melodi av tystnad spelar mig ett spratt.
Kan den förklara för mig vad jag inte vill?
Jag har glömt hur man gör.

Du måste komma ihåg, att aldrig gömma ditt hjärta.
Jag hade glömt den textraden.
Sedan hörde jag resten och förstod.
Inte så som jag gömmer mitt."

Jag har sprungit åt olika håll. Bra och dåliga. Jag har skrikit ut mina känslor. Ni har hört. Jag har berättat vad som gjort ont och allt som har stört. Jag har spelat många sånger. Jag har alltid velat hitta en speciell och valt därefter. Tystnad spelar mig fortfarande spratt. Jag har glömt hur man gör. Och jag har inte gömt mitt hjärta när jag har skapat meningar under dessa år. Men så länge jag inte kan komma på vad som skulle göra skillnad, är det kanske bäst att jag är tyst, raderar och hittar något annat än krossade hjärtan som jag tror att jag är bra på.

Han följde efter. Han var arg. Han skrek åt mig. Han kom ikapp och ryckte åt sig min arm. Innan jag hann reagera låg jag på asfalten med honom över mig mitt emot korvkiosken inne i stan. Och där vaknade jag i panik. Svettig. Nästan gråtfärdig. Det var längesedan jag drömde att han ville göra mig illa. Det var ännu längre sedan jag kände den olustiga känslan i bröstet av vanmakt. Jag vill inte att han någonsin ska kunna påverka mitt liv igen, men han gör det. Ibland känns det även som om jag blev en sämre människa på grund av allt det här.

Jag tappade självrespekten. Blev mer känslosam än vanligt. Möttes av ingenting när jag dammade av spegeln. Kände mig svag. Liten. Oviktig. Och det är bara den enkla och lilla versionen.

Jag gjorde illa honom också en gång, efter att han sagt att jag aldrig skulle hitta någon som tog hand om mig som han gjorde. Han bara såg igenom mig. Så jag slog, tills han vände sig mot mig och höjde den knutna näven. I normala fall, skulle jag säkert ha backat. I normala fall, skulle jag säkert ha varit rädd och gjort mig lika liten som den där kvällen. Men jag ställde mig så att luften emellan oss försvann och sa åt honom att vara man och slå. Han sänkte handen mot golvet medan hans ögon fortfarande brann.

Han slog mig inte då, inte innan och han kommer aldrig att göra det. Jag är nog bara tvungen att säga det högt, för att vara säker på att han inte gör mig illa igen. Det är en sak att ha en klump av sitt eget hår i sina händer, men det är en annan sak att försöka hela sig själv från en insida slagen av någon man älskat. Jag har ingen ursäkt för att jag slog tillbaka på hans utsida efter det. Man tar inte till våld. Men det var alltså den sämre jag blev, efter att ha varit med honom tillräckligt länge.

Andra människor har min tillåtelse att skämmas över mig, för att jag inte kan låta bli att skriva. De har min tillåtelse att vända mig ryggen när jag gör kullerbyttor av glädje i en folkmassa, för att jag är färdig med att gråta, stampa och stå still. De har också min tillåtelse att inte vara min vän. Jag hade någon som jag kallade min bästa vän och han gjorde allt för att ta fram det värsta i mig. Den delen finns fortfarande kvar tillsammans med den som är det bästa av mig. Så jag lämnar walk over, för jag klarar mig utan fler ryggtavlor.

Jag har en dröm. En dröm att skriva något som går rätt in i det mörkaste rummet hos någon annan. Något som betyder något. Allt jag har skrivit hittills betyder något för mig. "Jag är inte berusande. Jag är inte Antabus", för att jag inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp. "Jag tänker på hur jag vaknade varje dag", för att jag ska komma ihåg att inte ändra mig för någon annan. "Din docka av porslin", för att inte bli övertygad av lögner en gång till. "Allt för lite kyckling", för att jag ska vara Grynet och inte ta någon skit.

Ganska ofta känner jag mig ensam, även fast jag vet att jag inte är. Än mer ofta undrar jag vad som är fel på mig, varför jag drar till mig människor med stängda hjärtan. Och ibland tänker jag att jag kanske inte vore jag, utan de som kom, som gick och tog sönder.

Jag skrev några ord till en karl när livet var som värst. Det var en dag när jag var ledig, en dag som viljan att stanna i sängen tog över. Allt jag gjorde innan jag faktiskt klev upp, var att trycka på play. Och ut ur högtalaren kom en röst, så magisk, att jag dansade totalt värdelöst. Men mungiporna var vid öronen, istället för vid fötterna. Jag skrev till honom att han gjorde skillnad. Att hans musik var av betydelse. Ironiskt nog ganska likt vad som hände för några säsonger sedan i One Tree Hill, men det var precis vad jag kände. "Your art matters, it's what got me here."

Min dröm är att någon ska känna vad jag kände. Min dröm är att någon ska orka kliva upp, när det känns som om ingenting hjälper. Min dröm är att jag någon gång ska kunna göra skillnad för någon annan än mig.

Jag tänkte på farmor och farfar, på pappas bror, min farbror, nu när det snart är alla helgons dag. Jag tänkte att jag ville tända ljus vid deras gravplats. Jag kan ha lite dåligt samvete över att jag inte har gjort det någon gång tidigare. Och kyrkogården är aldrig vackrare än under den här helgen. Det brinner överallt. Jag tänker också på alla liv som människor saknar. Att livet är kort, att det springer fram och ibland ändras väldigt snabbt, från en sekund till en annan.

När jag var liten var jag övertygad om att farmor och farfar skulle leva länge. Alltid faktiskt. Så jag umgicks med mina vänner istället. Jag kunde ju alltid hälsa på dem någon annan gång. Men så kom den dagen då det inte längre fanns en annan gång. Jag var tretton, det var inte alls långt kvar till jul och farmor dog av leukemi. Ungefär två månader senare, några veckor innan min födelsedag, föjde farfar efter. Jag har hört att det blir så ibland, att den som blir kvar bara ger upp. Om det inte var riktig kärlek, vet jag inte vad som är.

Jag har alltid trott att farfar väntade med att somna in tills jag hade lämnat hans rum. Som om han på något vis kände att det inte var okej att sluta andas medan jag var där. Pappa ringde mamma ganska snart efter att jag fått av mig ytterkläderna hemma. Och jag gissar på att han blev lycklig igen, tillsammans med sin fru. Oavsett om himlen finns eller inte. Jag såg farfar gråta en gång, när farmor inte kunde öppna sina ögon längre. Jag har skrivit om hjärtesorg, men det jag såg då, kan jag se idag utan att blunda. Han begravde sitt hjärta.

På ett sätt känns det som om jag hade gjort likadant, med stora betongmurar istället för jord. Jag kände något litet för någon, nyligen. Inte han, men någon annan. På kort tid blev en person speciell för mig. Viktig. Dagarna var inte långsamma, nätterna blev lugnare, jag skrattade mer än vad jag gjort på länge och det var ingen hjärtlös missbrukare. Det blev inte som jag hoppades. Det var lite som den där filmen "He's just not that into you". Tråkigt, men okej.

Ni förstår, jag insåg en sak. Jag trodde inte att jag någonsin skulle känna något efter han som var elak, men jag gjorde det. Mitt hjärta var levande begravt och slog sig ut igen. Det öppnade sig för någon okänd som om det aldrig hade blivit sårat. Kanske för att vilja ha det farmor och farfar hade. Kanske för att det var ensamt. Kanske för att det saknade värme. Kanske för att det visste vad jag skulle sätta på min vägg. "Live every moment. Laugh every day. Love beyond words." För varje sekund räknas. Och vad vore livet utan chanser?

Jag hade aldrig haft en riktig pojkvän, förrän jag träffade honom. Med tanke på hur det ser ut idag och vad som utspelade sig, är väl riktig att ta i. Men jag hade någon i mer än en sommar. Och jag klamrade mig fast för glatta livet. Inte för min skull, men för hans. Det var det där med att förändra, trots att jag ett flertal gånger har blivit bevisad motsatsen. Där var det lite för min skull också. En gång skulle väl jag få uppleva vad jag ser i alla andra. Jag älskade honom för en anledning, men jag kan verkligen inte komma ihåg vilken den var.

De glansiga ögonen som mötte oss andra när vi gick mot altaret i augusti. En vän som aldrig sett någon vackrare i hela sitt liv. Han var hennes och hon var hans. Det syndes tydligt. Det är en speciell uppsyn. Kanske är det bara jag som ser den. Men så tänker jag på One Tree Hill. Det syns där också. De är skådespelare, men det är kärlek. Kärlek som kärlek egentligen. Det är uppsynen. Sättet att ta bort hårslingor från ansiktet. Blickar som fäster sig vid varandra som glittrande stjärnor. Leenden framkallade av ett hjärtas längtan. Allt det där får plats i ett ansiktsuttryck. Ett förälskat. Jag älskar bröllop, för där finns just den överallt. Och jag har ju några att beta av, i min älskade serie. Annars är det helt klart Helena och Marcus tur.

Jag tror att jag alltid kommer att vilja, att någon annan fyller mitt tomrum. Jag har nämligen aldrig klarat av att göra det själv. Jag har aldrig sett mig själv hel på egen hand. Jag har definierat mig med den som stått vid min sida just då. Sedan har jag inte klarat mig utan den. Men jag står faktiskt här. Sitter förresten. På tåget. Om ärlighet är vad ni vill ha. Men jag sitter här på egen hand. Det handlar om vad jag valde att göra för mig. Inte för mjuka händer, inte hårda. Inte snälla, inte elaka. Inte stora, inte för små.

Jag tittar ut genom fönstren och jag ser träd passera. Tågstation efter tågstation. Jag har sett fåglar flyga fritt. Vatten som med stor sannolikhet är lika kallt som det där hjärtat jag skrev om igår. Jag har hört tåget när det har känts som om vagnarna är på väg åt ett annat håll än färdriktningen. Jag har haft One Tree Hill. Musik i öronen. Men inget har gjort mig så lugn som när jag får lätta på den osynliga sjunten i hjärnan. Det är komplicerat där inne, det ska ni veta. Det flyger fram och tillbaka, precis som fåglarna.

Jag tror att jag har bevisat för mig att jag klarar mig själv. Det är klart att sängen är tom. Inkorgen är också tom. Mitt kylskåp är tomt. Min lägenhet har inget liv i sig när jag inte är där, om ens då. Min hjärna är tom och full. Hjärtat följer samma tråd. Det är fyllt av mycket, men liks förbannat hungrar det i det tomma. Det sägs att kärlek inte ska hittas, att det bara kommer och sedan slår ner som en blixt från klar himmel. Blixtra då för fan, tänker jag. Ibland. Kanske lite nyss.

När jag publicerar det här, är jag hemma. Då har jag varit på banken och löst mitt problem. Då har jag kastat in väskan och resten, innanför dörren. Då har jag svält lite, men inte helt. Då har jag suttit i min bil. Då har jag handlat. Då har jag lättat på trycket i blåsan som har följt mig på tok för länge. Då har jag tänkt lite till, känt efter lite mer och kanske hunnit skriva en rad till som ingen tjuvkikar på. Bara för mig. Bara för idag. Bara för att jag inte längre är den jag har varit.

Så här sitter jag, ensam, i ett hotellrum. Jag ser en bit av Stockholm. Jag ser ett hål i marken. Någon annans arbetsplats. Och jag hörde precis en vissling. Så tyst är det här. Men det är ändå rörelse och det är allt annat än Kramfors. Det är en dag till att inte titta på mina tapeter, mina tavlor, mina blommor och inte ligga sömnlös i min säng. En natt till utan hjärtat som fryser till is för varje mil jag närmar mig.

Det var skönt att vara borta. Det var alldeles för skönt att lämna staden som inte har någonting annat än mörker att erbjuda. Jag vet att jag har mina vänner och min familj där, men världen är så mycket större än så och jag har bara sett en bråkdel av den. Jag har hittat till Spanien, Turkiet, Thailand, Marocko, Grekland och minimala delar av Sverige. Det är som vad Stockholm visar mig nu, ett hål i marken, i något så mycket större.

När jag for, lade jag tillit och hopp till en enda människa. Det var dömt att misslyckas, vilket det också gjorde. Mellan det hade jag förstås jävligt roligt. Shotar av tequila. Shotar av Baileys. Helena. Marcus. Marcus familj (en mycket, mycket trevlig familj). Gekås med alldeles för lite pengar. Chips och dipp mitt i natten. Surr om Reinfelt och en gnutta världsfred. En Kristoffer-Robin på en pizzeria som jag tror pussade mig på kinden och/eller halsen, innan han faktiskt började prata. Och än mer därtill.

Jag kan skriva mig till vad jag känner, vad jag vill ha. Men jag kan inte prata om det. När vi stegade hem från Harrys under lördagskvällen tog jag av mig klackarna. Mina fötter var inte torra när vi kom hem, men det var inte mina kinder heller. Jag var verkligen inte ledsen. Jag var arg. Och egentligen, egentligen var jag inte arg på någon annan än mig själv. Även fast någon annan fick skulden för det. Någon sa att den inte tycker om att jag inte dricker, så jag drack ganska mycket. (Men vi ska verkligen inte glömma att jag hade riktigt roligt.)

Problemet är, att det inte är så jag ser mig själv. Förut drack jag mindre, när han drack mer. Jag gjorde det för att jag såg vad alkoholen gjorde. För att han redan drack för mig och resten av befolkningen. Jag ändrade mig för att jag skulle bli bra, för att jag skulle duga i hans ögon. Jag gjorde det aldrig. Den här gången dög jag inte för mig själv. Jag låste mig fast vid någonting som jag bara har drömt om, kände något gjorde jag också, men jag fick ett hål i marken och jag vill ha resten.

Jag tänker förmodligen alldeles för mycket. Överanalyserar. Men det gör ingenting. Jag är sån och jag kommer alltid att vara sån. Det skulle inte vara jag, om jag inte kunde skriva det här. Det skulle inte vara jag om jag inte tömde mitt halvfrusna hjärta halvvägs till Kramfors, precis ovanför någon annans arbetsplats.

Under nätterna med honom kunde jag aldrig slappna av. Jag sov med ett öga öppet och ett stängt. Jag kände av alla hans rörelser. Jag visste om när han lämnade sängen. Jag lyssnade med parabolantenner varenda gång han klev upp, för att kunna syna osanning. Jag låg i samma svettpöl. Jag värmde med min kropp när han sedan hackade tänder. Jag tröstade. Jag lugnade. Jag vred och vände mig, tillsammans med min känslostorm.

Jag sover fortfarande på samma sätt. Trots att jag inte har någonting att försöka hålla koll på. Trots att han inte är i närheten. I mitt liv. Trots att jag mår bra. Jag minns ärligt inte när jag hade en sån här bra känsla inuti mig sist. Men jag lyckas inte med huvudet på kudden. Inte med bananer. Inte med varmt rinnande vatten. Inte med varm dryck. Inte med att bädda på soffan. Inte med någonting att somna till. Inte med en bok. Inte med ankan Alfred. Inte med farmors gosehund. Inte med en lugnande atmosfär av tända ljus.

Jag skulle kapa av min högra hand för en hel nattssömn. Jag skulle ge upp mitt hem för att få sova riktigt, sammanhängande. Och jag skulle gladeligen drabbas av total minnesförlust, om det var vad som krävdes. Jag är konstant trött och det går ut över allting runt omkring mig. Familj. Vänskap. Jobb. Lägenhet. Mig. Framförallt mig och vad jag vill. Jag har energi, men inte tillräckligt för mer än en sak per dag. Jag tappar fokus, är förvirrad, tillämpar guldfiskminne och försöker skratta bort det.

Nu sitter jag här med blytunga ögonlock, men jag vet, att så fort jag lägger mig tillrätta så börjar allting om igen.

Och där gick vi in på systemet. Inte bredvid varandra. Jag bar klänning och höga klackskor. Utan att överdriva, borde din rygg varit rak och du borde ha spruckit av stolthet. Men du skämdes. Du var aldrig tillräckligt nära för att ens nudda vid mig. Du ville att besöket på glasbanken skulle vara över, helst innan vi gick innanför dörrarna. På minuten kan jag faktiskt inte minnas en gång som du visade att jag var din ute bland folk. Det borde varit tvärt om. Jag är nämligen tjugotre och du fyrtiotvå.

Jag försökte mig på koll, kontroll. Jag sökte igenom din lägenhet. Jag sökte igenom min. Jag sökte igenom byxor, tröjor, jackor, väskor och skor. Jag hamnade i din telefon. Det är inget jag är stolt över. Men man förlorar förståndet när alkoholångor skylls på en trasig tand. Man tvivlar på sig själv när knappnålspupiller svettas. Man slutar finnas till när ett missfall som inte ägt rum, blir en ursäkt att inte träffa någon och lösa en skuld. Man tappar kontakten med omvärlden när lögner blir till sanning och verklighet.

Jag hittade lappen där det står att du är skyldig mig ditt liv. Den lapp som skrevs när du inte var närvarande i hjärta och huvud. När du hade varit borta några extra timmar och "tagit en långpromenad". Jag ska försöka att inte sätta igång brandvarnaren när jag bränner den alldeles strax.

Men innan dess, ska jag ge mig själv en fet kram för att jag står här idag. För att jag står upp utan tyngd på mina axlar. För att jag slet mig loss från någon som utnyttjade mitt körkort i utbyte mot klagomål över min bil. För att jag övergav och lämnade den som flera gånger ville att jag skulle välja mellan min familj och honom, utan att säga det ordagrant. För att jag kan skratta mig till döds när jag ser mina röda trosor, väl medveten om bilderna jag har med samma någon iklädd endast dem.