Under nätterna med honom kunde jag aldrig slappna av. Jag sov med ett öga öppet och ett stängt. Jag kände av alla hans rörelser. Jag visste om när han lämnade sängen. Jag lyssnade med parabolantenner varenda gång han klev upp, för att kunna syna osanning. Jag låg i samma svettpöl. Jag värmde med min kropp när han sedan hackade tänder. Jag tröstade. Jag lugnade. Jag vred och vände mig, tillsammans med min känslostorm.

Jag sover fortfarande på samma sätt. Trots att jag inte har någonting att försöka hålla koll på. Trots att han inte är i närheten. I mitt liv. Trots att jag mår bra. Jag minns ärligt inte när jag hade en sån här bra känsla inuti mig sist. Men jag lyckas inte med huvudet på kudden. Inte med bananer. Inte med varmt rinnande vatten. Inte med varm dryck. Inte med att bädda på soffan. Inte med någonting att somna till. Inte med en bok. Inte med ankan Alfred. Inte med farmors gosehund. Inte med en lugnande atmosfär av tända ljus.

Jag skulle kapa av min högra hand för en hel nattssömn. Jag skulle ge upp mitt hem för att få sova riktigt, sammanhängande. Och jag skulle gladeligen drabbas av total minnesförlust, om det var vad som krävdes. Jag är konstant trött och det går ut över allting runt omkring mig. Familj. Vänskap. Jobb. Lägenhet. Mig. Framförallt mig och vad jag vill. Jag har energi, men inte tillräckligt för mer än en sak per dag. Jag tappar fokus, är förvirrad, tillämpar guldfiskminne och försöker skratta bort det.

Nu sitter jag här med blytunga ögonlock, men jag vet, att så fort jag lägger mig tillrätta så börjar allting om igen.

 

A

20 oktober 2013 00:06

Fan så grymt du skriver! Så jävla rakt och ärligt!
Riktigt inspirerande, tack för att du delar med dig av dina känslostormar.

http://agreysodark.bloggplatsen.se

Sandra

20 oktober 2013 10:37

Tack så mycket!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...