Det är farligt att säga att allting är bra. Rätt vad det är så smyger det tillbaka och nyper till i skinkan med något som gör fantastiskt ont. Men det är bra. Allting är bra. När jag vågar känna på det, spritter det i kroppen. Sådär konstigt men skönt. Utan att överdriva, så har och får jag det jag vill ha serverat på silverfat.

Jag får jobba med något jag tycker är makalöst roligt. Jag får höra att jag är duktig och att mina chefer inte tror att jag kommer gå utan jobb, någonsin. Just nu packar jag ner all min skit i lådor, för på måndag/tisdag flyttar jag till mitt eget hem. Mitt fina egna hem. Det är alldeles för surrealistiskt för att jag ska kunna beskriva hur perfekt lägenheten är. Det känns som att det alltid har varit meningen att den ska bli min. Och jag har en karl som får hjärtat att hoppa över fler slag än två. Tro det eller ej, men jag är så jävla tacksam över att idioter har varit idioter. Jag är så tacksam över att det gavs mig möjligheten att bli kalaskär och känna sånt jag aldrig känt förut.

Jag läste någonstans att någon gång, en dag, kommer en person in i ditt liv som får dig att förstå varför det aldrig fungerat med någon annan. Och det är han jag har. Han vill med mig och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde ha sån tur. Emellanåt kan det kännas som att jag står på klippkanten och väntar på att tippa över, att vakna. Men han är, han finns, varje gång jag slår upp ögonen.

Allt som jag har önskat, har hamnat vid mina fötter. Allt som jag velat ha, är mitt liv. Nyp mig i armen, när jag säger det här. Men jag är lycklig på alla, alla vis.

Innan jag påbörjade den här meningen, innan jag hunnit någonstans med det ursprungliga textstycket hade jag skrivit rädd. Det jag skrev handlade om att jag ibland blir rädd. Rädd som i att hoppas på för mycket. Rädd som i att förlora. Rädd som i att känna det någon annan nödvändigtvis inte känner för mig. Men så tog det stopp, jag hade inte tillräckligt med kött på benen för att skriva det jag tänkte.

Istället scrollade jag ner i mitt universum och såg ”om dina synorgan är allt vad våren innebär”. Jag skrev det och dess komplement på en begärd önskan. Första gången två blickar möts, var vad jag ville känna. Inte vad jag upplevt. Något omöjligt. En dröm. När jag läste resterande tappade jag hakan. Ett då, är ett nu. Det är vad jag ser och vad jag känner när mina melerade möter hans ögonpar. När jag försöker lägga honom åt sidan, så bultar han frenetiskt. Som en fot i för hårt knutna skor.

Det som från början skulle beskrivas och sättas ord på, var onödigt. Jag kan bli rädd. Jag kan bli osäker. Men jag är hel, på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag känner, på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det finns en rad mellan raderna. Där står trygghet bokstaverat med Caps Lock.

Om jag blundar, så finns han där. Alltid.

Jag är ingen särskild, men jag tycker om dig.
Jag har inga speciella färdigheter, men jag har de här orden.
Jag är inte alltid glad, men det finns ett leende för dig.
Jag har inte den finaste kroppen, men jag har ett hjärta med plats.

Jag är ingen särskild, men jag är kär i dig.
Jag har inga guldstjärnor, men jag har en hand till för beröm.
Jag är inte alltid i närheten, men jag tänker ofta på dig.
Jag har inte mina känslor i schack, men jag är en vän.

Jag är ingen särskild, men jag vill med dig.
Jag har inga färgglada kläder, men jag har en regnbåge inuti.
Jag är inte alltid snäll, men jag tänker inte såra dig.
Jag har inte mycket pengar, men jag har mer att ge.

Jag är ingen särskild, men jag föll för dig.
Du fick mig att stå, som ett äppelträd i blom.

Serierna följer mig. Inte bara när jag har dem framför ögonen, utan mest hela tiden. Ett tag undrade jag varför, men så slog det mig som en blixt från klar himmel, att jag behöver dem. Jag behöver för att jag ska se och känna. Jag behöver för att jag en dag ska våga igen.

Jag har frågat mig själv så många gånger, att jag har slut på alla sätt att förklara. Jag har ingen möjlighet att besvara frågan alls. Jag har överöst alla meningar jag skrivit, med hat. Rent, brinnande hat. Enda anledningen till att det finns, är för att personerna hatet är riktat mot, en gång fanns i mitt hjärta. Han hamnade där, på grund av hennes uppmuntran. Hon tyckte att jag skulle våga och jag vågade. Men min eviga undran är varför. Varför kasta en vän i armarna på någon ens egna ögon vilar på? Varför göra sig det stora besväret att gå igenom en annan människa, när inledningen hade kunnat suddas ut med; jag vill ha?

Det där lilla hade inte bara förhindrat ett svek. Det hade förhindrat allt som kom med det, framförallt brist på mer tillit. För övrigt, så kan det vara den näst största anledningen till önskningen av mötet, mellan hennes ansikte och min hand. Men den delen av historien, har vi redan gått igenom. Det jag försöker säga är, att det hade kunnat vara så förbannat enkelt och att det hade kunnat vara över på kortare tid än en blinknings existens. Precis här, tycker jag att det är synd, att jag inte kan påverka någon annans val, än mindre förstå varför valen görs. Det är därför jag inte finner svar på min fråga, för att jag inte kan få in sån illvilja i min kropp.

Det är den här händelsen som har hjälpt till att skapa en starkare grund för misstro. Men den kom inte ensam, resterande har gjort betonggolv under årens gång. Det har varit olika faktorer som styrt varje gång, men det har alltid varit jag som stått för det sista valet. Det har alltid varit jag som sänkt garden tillräckligt. Jag har valt att våga och jag har valt att släppa in. Det slutade i någorlunda, fullständig, hjärtesorg. För inte heller då, kunde jag förutse, besöka någons tankar eller påverka en fri, mindre snäll, vilja. 

Jag vet att några av dem, inte hade för avsikt att såra. Jag vet att det som hände, många gånger var oundvikligt, medan andra bara inte passade i någon kategori eller var för avskyvärda. Men spåren av det som lämnades finns kvar och därmed en minskad tro på människan och det goda som borde finnas i varje kropp. Det sägs att den del man matar vinner och jag är beredd att tro, att det är det enda som förblir oförändrat. Därför kan inte den ena sidan vinna, förrän den har blivit matad fler gånger än den andra. The same remains the same, unless something's changed.

Så jag fortsätter titta på mina serier. Jag fortsätter förpesta mina sinnen med äkta tillgjord kärlek. Det måste ändå vara till för att dårar som jag, ska finna förtröstan i Amor och alla hans pilar. I så fall, måtte han aldrig träffa rätt. Då har jag inget avsnitt kvar till hjälp.

Vi kommer aldrig att gå den där vägen, du och jag. Vi kommer aldrig att andas luft från samma klara himmel. Vi kommer aldrig att byta de meningar, jag tycker att vi borde byta. Vi kommer aldrig att stå bredvid varandra tillräckligt länge för att jag ska våga fråga. Vi kommer aldrig att nynna på en identisk melodi. Vi kommer aldrig att ha samma mål, du och jag. Vi är skilda, olika. En miss-match.

Vi kommer aldrig att vara vänner, du och jag. Vi kommer aldrig att strosa fram längs den grustäckande promenadstigen och höra det porlande vattnet, jag försökte återge, från bilden bakom mina ögonlock. Vi kommer aldrig att dela utrymmet under ett gemensamt paraply. Vi kommer aldrig att skvallra som syskon eller åberopa rätten, att ha rätt, för att den äldre vet mest och bäst. Vi kommer aldrig att bli sams efter att inte ha varit överens. Vi kommer aldrig att ge och ta emot värme från den andres kind. Vi är, för att vi aldrig har varit.

Vi kommer aldrig att gå den där vägen, du och jag. Vi kommer aldrig att sitta mitt emot varandra, över en bit mat. Vi kommer aldrig att mötas, efter en längre tids frånvaro. Vi kommer aldrig att sakna, efter samma upprepade, uteblivna visiter. Vi kommer aldrig att torka tårar och läka färska sår. Vi kommer aldrig att hitta nytt eller minnas tillbaka, på det vi glömt. Vi kommer aldrig att riva varandras murar. Vi kommer aldrig att hoppas och tro, på en bättre samhörighet med en klon. Vi är skilda, olika. En miss-match.

Vi kommer aldrig att vara vänner, du och jag. Vi kommer aldrig, för att det här är påhittat. Vi kommer aldrig närmre, för att vi är. Vi är, för att vi har aldrig varit.

För en halvtimme sedan, inaktiverade jag en del av mitt liv. Kanske är jag konstig som kallar Facebook en del av det, men det är, i de flesta angelägenheter. Tid, bilder, funderingar, citat, kontakt, minnen och allt där emellan. Kanske var jag också den sista som skulle göra det, om jag skulle fråga min omgivning. Men internet finns kvar, facebook finns kvar. Problemet jag har, är att jag, är det enda som inte är bestående i den ekvationen.

Jag har underliga känslor i min kropp, några jag aldrig har brottats med. Jag brukar tycka om att se och träffa nya människor, men vill inte längre ha dem i min närhet. Jag gömmer ingenting. Jag flyr inte. Jag vill bara ha såna människor på mer än en armlängds avstånd. Helst av allt, skulle en del av mig, vilja sätta dem på andra sidan jorden. Och där skulle de människorna sitta, tillsammans med de oärliga avsikter som skadade samma del.

För stunden unnar jag vem som helst, att känna skadeglädje över ett mående under det normala. Men jag unnar också vem som helst, att se och känna vad jag känner. Med handen på hjärtat, är det där jag är, för att den blodfyllda saken där i mitten, inte vill som jag vill. Den har trots allt ett eget liv. 

Jag vet vad som är felande och jag ska hitta den hjälpande handen, jag vet, att jag äger. Jag ska bara låta den vila en minut eller två. Det finns något viktigare än en icke dömande gråblå lins och det är inte vårens tecken eller karaktärer på en skärm.

Hej igen anonym!

Jag är imponerad. Du hittade hit igen och det, med samma inkonsekventa slutsats. Jag förmodar att du varken kan läsa eller acceptera när människor inte längre vill ha dig i sin närhet. Vad som är anmärkningsvärt i din inledning, är att du skulle känna mig väl. Om så vore fallet, hade det inte ens funnits en anledning för dig att vara här och skriva som du gör.

En gång fanns det en tjej i den lilla staden Kramfors, som grävde sin egen grav. Jag vet, att du vet, att hon flyttade härifrån. Den här tjejen skapade klyftor mellan människor med sin egen förvridna sanning. Hon baktalade sina vänner till andra vänner och satte psykiska diagnoser på dem i sin ensamhet. Hon var känd i behandlingskretsar och hade ett helt eget namn, ett namn hon försökte projicera över på någon annan. Hon skaffade till slut en pojkvän och satte sina klor i honom i drygt två år.

Under tiden som förhållandet fortgick kom droger, otrohet, en fängelsevistelse och ännu fler förvridna sanningar in i bilden. Hon var tjejen som sa att droger inte var farligt. Hon var tjejen som hade roligt på sidan om, medan han hade galler framför ögonen. Hon var tjejen som satte honom där med sina tips till polisen. Hon var tjejen som hade två att spela mot varandra, medan han var på en utlandssemester. Slutligen skulle man kunna säga att hennes bipolära verklighet körde hans tycke för sig själv, i botten.

Han och jag är vänner idag. Från början av en ren slump, som ett resultat av hennes lögner. Vi utbytte olika versioner, från olika sammanhang, som vi hade fått berättade för oss och kom fram till att vi, liksom andra, hade blivit totalt manipulerade. Det där, mitt hjärta, mitt lyssnande öra och min hjälpande hand tog honom till ett bättre ställe. Han har tackat mig och inte dina inbillade särade ben. Jag vet, att du vet, att det här var precis vad som hände utanför dina drömmar.

Jag gillar att du skrivit ut hans namn och att du missat att skriva in ditt ännu en gång. Jag kan inte ha varit tillräckligt tydlig med dig förra gången, så jag ber om ursäkt för det. Vart har du, ditt fokus? Vart är du och ditt liv? Jag måste vara blind, men jag ser det inte här någonstans. Jag ser mig, mina upplevelser, mina ord och mina känslor. Du hamnade ingenstans i närheten av det, när jag förmodligen beslöt mig för att inte längre vara din vän. Ungefär vad som hände med tjejen ur den lilla berättelsen jag skrev ovan.

Jag gillar också att du än en gång hasplar ur dig ordet vän i plural. Vad jag vet, kan mina vänner ha tre negativa saker att säga om mig och det är, att jag är lagom lat, en obotlig tidsoptimist och ibland, kass på att höra av mig. Det absolut värsta som kom ur en mun, vars resterande delar faktiskt känner mig väl, var att jag var en av de bästa vänner hon någonsin haft. Jag antar att jag måste ha behandlat henne ruskigt illa.

På tal om ex, så minns jag att jag förra gången skrev, att viljan hade tagit honom långt. Utkastad från skolan, misslyckad behandling och hem igen. Därför känns ditt ordval lite fel, han fixade egentligen ingenting. Eller jo, han fixade en ny tjej och ett till barn. Jag har en liten bild till dig, för att visa varför jag tycker det finns lite komiska inslag över det hela. Dock begär jag inte att din hjärna ska förstå, då den inte verkar ha funnits tillgänglig hittills.

För att fortsätta i din förvirrade verklighet tänkte jag gå på min såkallade dubbelmoral. Jag gjorde en liten undersökning på Facebook och bland de som känner mig väl. Undersökningen tyder på att jag inte har låtsas varit någons vän, tröstat och gett råd, medan jag bakom ryggen utvecklat någon form av känslor för vederbörandes ex. Den tyder också på att jag inte ljugit om att ha påbörjat en relation, särat på benen, kallat det kärlek och valt att skaffa barn. Om jag någonsin skulle vilja göra något liknande, mot någon annan människa, så skulle jag skjuta mig i huvudet först. Något jag tycker att du starkt borde överväga.

Jag har otvivelaktigt haft tillräckligt med ilska för att täcka min ryggrad och tio till. Jag har inte gjort annat än att skriva och prata om den. Det kan tyckas att det jag skrivit har varit hårt, men hade någon tittat inuti, hade svart mött dennes hornhinnor. Orden lyckas vara en piss i Mississippi i jämförelse. Dock är mina tankar fortfarande underjordiskt låga om dessa människor, i liknelse med tjejen jag nämnde. Du anonym vet, liksom jag, att jag önskar både henne och dessa två att brinna bredvid någon som vägrar släcka elden. Gärna en ursnygg brandman som senare kommer hem till mig, där jag kan sära på benen och välkomna hans slang.

För nyfikna ögon och öron, tänkte jag nu berätta om en vän. En vän av motsatt kön. Vi kan kalla honom Gösta.

I lördags var Gösta här. Vi hade bestämt att vi skulle mysa till det. När grönsakerna var färdigskurna satte jag mig i bilen för att åka och hämta mitt sällskap. Väl hemma igen, var det köttfärsens tur. Därefter åt vi tills vi blev mätta och väldigt belåtna. Vi pratade innan maten var färdig, vi pratade medan vi åt och vi pratade efter vi ätit. Ungefär såhär ser alla våra kvällar ut. Med eller utan mat i bilden. Det vill säga, vi har trevligt i varandras sällskap.

Nu kommer vi till mysdelen. I min värld kan det ibland verka som en ganska bred definition av någonting. I det här fallet åt vi tillsammans, istället för att sitta på varsitt håll och tugga ensamma tuggor. Man skulle kunna säga, att vi utnyttjade vår vänskap tillsammans.

Förresten är ordet utnyttja ganska roligt, särskilt om man kombinerar det med mig, Gösta och andra människor. Men jag glömde nämna den viktiga delen, känner jag. Det var inte bara utnyttja, det var utnyttja sexuellt. Gösta har nämligen fått besvara en sådan fråga. Anledningen till att jag skriver, är att jag tänker besvara den igen. Håll gärna hakan på plats, för det här kan bli intressant och även, lite roligt.

Till att börja med är Gösta en dubbel mig, om det är viktmässigt vi räknar. Han är också äldre, vilket gör det aningen lättare för mig. Ni förstår, han blir inte bara övermannad av min skönhet, utan han blir också knäsvag. Under den tiden släpar jag honom till närmsta ställe och binder honom. Sedan står jag med två val, antingen sliter jag av honom kläderna eller så står jag där med min specialutformade piska och beordrar honom att göra det själv. Resterande delar är lite diffusa, men jag förmodar att den som kan läsa också har en egen fantasi.

Det som är sant i den lilla historien här ovanför, är att Gösta är både större och äldre än mig. Större är givet, för att han är karl. Äldre, för att han är född tidigare. Frågorna som jag bär på är, om de där två komponenterna plus vår vänskap, gör honom till en dubbelgångare av en filmatiserad advokat Bjurman? Eller är det bara någon som tycker att vänskapen inte är tillfredställande och därför måste den personen automatiskt kategorisera det som utnyttjande?

Den här gången tänker jag svara sanningsenligt. Nej, jag blir inte utnyttjad. Men jag är ett offer. Jag är ett offer för en jävligt fin vänskap. Och jag tycker inte om när människor antastar någons privatliv på det här sättet, i synnerhet inte när han har gjort allt som innebär att vara en vän.