Varje gång jag skriver något och har publicerat eller bara skrivit klart, så läser igenom det flera gånger. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Men ibland känner jag mig så nöjd att orden är slut. De bara står där, nerskrivna framför mig. Helt glasklart. I annat fall kan jag känna att något fattas och kan tyvärr aldrig sätta fingret på vad. Då ligger det och gnager. Lurar.

Det händer nästintill aldrig att jag glömt något. Men jag är perfektionist. Det ska vara jag. Det jag skriver ska skrika jag. I det sista fallet, behöver jag läsa flera gånger för att komma ihåg det jag kände. Det som hände inne i min kropp. Det som fick mig att skriva det jag skrev. Jag behöver komma ihåg för att endera inte göra samma sak eller för att lyfta mina lätta skinkor från soffan och göra det igen.

Opersonliga saker har jag svårt för. Det blir bra, när jag kan relatera eller har något som pricken över i:et att komma med. Jag kan skriva om stadsministern. Jag kan skriva om samhällsproblem. Jag kan skriva om en nyligen avliden sångerska. Jag kan väl, som de flesta andra, skriva om vad som helst.

Min åsikt om herr Reinfeldt är att han, innan han uttalar sig inom vissa områden, bör gå i min mammas skor. Kämpa mot daglig smärta och myndigheter, som hon fått göra i sexton år. Under den tiden ska han också försöka hitta en duglig vardag. Han ska stå vid spisen och laga maten som tar tid, medan han mest av allt, vill att någon annan ska känna hur ont en kropp kan göra. Smärta finns inuti och syns knappt utanpå. Därefter ska han som sjukskriven, med ett osynligt handikapp, känna lycka över ”jobba tills du dör”.

Min åsikt om ”samhällsproblemet alkohol”, är att det gör mer skada än nytta. Men sschh, alkohol är väl inget samhällsproblem? Vänta och tänk en gång till. Barn i missbruksmiljö behöver oftast växa upp tidigare. Det är barn som förlorar tiden då barn ska vara barn. Samhället, vi, har ett ansvar när något inte är tillräckligt. Att barn inte får vara barn, är här, ett problem relaterat till sprit. Alkohol leder också till ökad brottslighet. Den våldtagna kvinnan eller varför inte mannen, en sen lördagskväll efter en härlig fest. Den misshandlade unga killen utanför krogen, för att vettet försvann och testosteronet ökade i samma hastighet som promillen. Det överkörda barnet, för att någon tyckte att ett par glas var inget. Vem törs säga att det här inte är ett problem relaterat till en alldeles för torr strupe?

Min åsikt om den fantastiska sångerskan Whitney Houston, hörs vid det beskrivande ordet jag lade in. Utan att hon vetat har vi delat många blöta kinder. Utan att hon vetat har vi båda klarat oss genom hjärtesorg och öppnat oss igen. Jag känner henne inte på annat sätt än genom hennes höga och låga toner. Men hon är där, hon har funnits för mig och nu önskar jag henne att vila i frid.  Jag önskar henne det hon har gett mig.

Åsikter har jag uppenbarligen gott om och jag har fått gåvan att kunna uttrycka dem. Ibland lyser de lika klart som solen gjorde på mig och Annelie i Thailand. De kan också kännas lika vått som vattnet var blått. Men det jag verkligen kan, är känslor. Jag kan det där som biter, som kommer under huden. Jag kan det där som gör volter i den knytnävsstora klumpen bakom revbenen. Jag kan viftande ögonfransar och glittrande ögon. Jag kan överfulla bägare och bomulls uppsugningsförmåga. Jag kan en säng med viljan av att känna en annan kropp än min.

En åsikt kan styras till rätt eller fel, även om rätten till en åsikt alltid finns där. Känslor å andra sidan är något vi har, var och en. Känslor är personliga, synliga eller osynliga. Det finns ingen som kan ta ifrån mig det jag har i min kropp. Det jag visar här eller håller tillbaka. Det slutgiltiga resultatet av en upplevelse. Jag upplever, jag känner. En enkel ekvation för den som kan. Upploppet innan mållinjen säger alltså att jag kan det jag känner. Jag vill att det ska beskrivas därefter. Ingen behöver förstå, men jag behöver känna det jag skriver. Jag är trots allt perfektionist. 

Det jag nu tänker skriva är inte censurerat. Det är riktat till ett det och ännu ett till. Det här är den totala äckelkänslan, den som gjorde att jag sprang till toaletten och kräktes. Den här är den förbannade ilskan, den som får mig att inte vilja bromsa om ni går över vägen. Det här är det som andra tvivlade på, sanningen som tystades ner och påstods inte vara sann. Det här är helt jävla fantastiskt, helt jävla otroligt. 

Jag sa, utan att förfina mina ord, precis vad jag var säker på. Precis vad jag kände. Människor lyssnade, för att sedan vända ryggen till och framställa mig som en lögnare. Människor som vände sig till avskyvärda kräk och önskade dem lycka till i tysthet. Jag gav chanser, om och om igen. Chanser till för att vara ärlig. Jag förstår att en missbrukande, ryggradslös liten slampa med en obotlig könssjukdom inte förstår innebörden av det. Men jag förstår inte hur sagda principer kan förändras så drastiskt. Jag förstår att det kändes bra att ta upp kniven igen och hugga ännu en vän i ryggen. Men jag förstår inte varför. Till vilket pris? Och jag förstår att en krälande parasit inte kan nöja sig med en, utan måste hoppa över lik för att få något han för ett år sedan hade behövt betala för. Men jag förstår inte hur han kunde glömma varifrån han fick hjälpen, vilken familj som ansträngde sig för honom. Jag förstår att det måste vara jävligt svårt. Jag förstår att era livlösa, patetiska, äckliga, innehållslösa, fruktansvärda kroppar trånade efter varandras under hela tiden. Jag förstår, så fantastiskt bra, att jag var tvungen att spy.

Jag har vetat sedan dag ett, att meningarna bara innehållit lögner. Jag har hanterat. Jag har fortsatt. Men idag är jag arg, så arg att jag skulle kunna få vatten att koka och jag kan inte tygla mig. Det här ligger utanför mitt område. Jag är arg för att jag blev lurad av två. Jag är arg för att jag blev ljugen för, av två. Jag är arg för att jag framstod som en idiot, av två. Jag är arg för att byxorna inte ens knäpptes innan dem låg på golvet hos någon annan. Men mest arg är jag, för att en vän, hade mage att försöka trösta medan hon stod på knä och förförde någon annan. Någon jag, då, fortfarande var kär i. Det var det här, som var så fantastiskt bra, att jag kastade ut mina inälvor i toaletten.

Mina fingrar har rusat över tangenterna. Jag vet exakt vad jag har skrivit. En del av mig vill radera, men jag tänker inte radera mina känslor. Jag tänkte att jag kanske sjunker till en lägre nivå. Men hur jag än försöker och vad jag än skriver hamnar jag aldrig ens i närheten av nivån med parasiter. Det närmsta jag faktiskt har kommit, är den gången jag hade dem i magen. De parasiterna tog min mat och ändrade siffrorna på vågen. Ni tog tid, sårade känslor, en del värdighet och en stor tugga av mitt hjärta.

Nu är jag klar och jag hatar. Jag hatar av hela min kropp och jag önskar er ett fruktansvärt tragiskt liv. Av vad jag tydligen måste höra, så verkar ni redan vara på väg. Det gör inget. Karman är min vän, promise.
Det här är mitt. Det här är vad jag gör. Det här är riktat till den som tar åt sig och uppriktigt sagt, jag bryr mig inte om hur, vem eller när. Jag bryr mig om mina känslor, mina tankar och allt annat som är mitt. Låter någon annan bli att ta med det i sin beräkning, då låter jag bli att ta med deras känslor i min.

Det var en relativt kylig kväll. Innan jag parkerade bilen mitt på den snötäckta parkeringen, såg jag ljuset bakom glaset. Jag tänkte på den varma, stilla och rogivande miljö som väntade på mig innanför samma fönster. Det var en söndag, i slutet av en relativt speciell dag, på en speciell träbänk, som jag hörde ordet. Ordet som förföljt mig sedan dess.

I början fnissade jag. Drog till med en suck. Där satt jag i jeans, på en speciell träbänk och ville sjunka genom golvet. Han kunde inte mena allvar. Men han stod där i sin vita klänningsliknande utstyrsel och fortsatte. Han talade om förlåtelse. Några sekunder senare kände jag mig ensam. Jag satt på en speciell träbänk, tittade mig omkring och såg inte de andra människorna som jag visste omringade mig, på andra speciella träbänkar. Ordet slog mig med full kraft. Och jag tänkte på flera vänner, som aldrig riktigt var en vän.

Han talade om förlåtelse. Om någonting som man gör för sin egen skull. För att hantera. För att kunna fortsätta. Han talade om en Gud som förlåter villkorslöst. Att vi skulle kunna göra detsamma, för vår egen skull. Ungefär här talade han till mig. Jag var hans publik, hans enda åskådare känslomässigt. I praktiken var vi fler. Men det var mitt sårade hjärta som kände, mitt brustna hjärta som tänkte.

På sinnesrogudstjänsten upprepade prästen ordet förlåtelse. Han sa att det var viktigt. Men han sa inte hur. Han sa inte hur man förlåter för sin egen skull. Han sa inte hur man glömmer och begraver. Ungefär här talade han inte längre till mig. Han sa A, men inte B. Han fick mig vid min egen skull och han lämnade vid hur.

Utan att vara för detaljerad, hade jag en underlig dröm förut idag. Mellan en genomfrusen kropp och under en härlig sömn, hade sex and the city influerat mina drömmar. Öppenhet, trasiga hjärtan och en otippad men tippad avslutning. När jag vaknade var min enda önskan att sluta mina ögon och fortsätta där jag och min dröm blev avbrutna. Men någonting ville att det enda jag skulle få, var ett minne. Ett minne av något otydligt och svårt att förtränga. Är det så det alltid kommer att vara, obeskrivligt och omöjligt?

Det fick mig att tänka på dåtid, nutid och framtid. Dåtid som fortfarande smyger sig på de tickande sekunderna. Var det så svårt med ärlighet? Var det för mycket begärt att vänta sig ett litet grattis? Hur blev en fram och tillbaka odefinierad vänskap, ingenting värd? Är det bara jag som tänker på dig som ännu ett misstag jag måste plocka upp bitarna ifrån? Eller har du samma tanke, varför tillät jag mig själv att äta en bakelse med frestande glasyr sådär Stockhomsdyr?

I en kyla som denna, skulle dina armar vara varma. Jag vet, för jag har varit där. Även om det aldrig skulle lämna dina läppar i annat än en lögn. Med mig där skulle du säga något osmakligt och jag skulle le, för jag skulle göra precis som vanligt. Ge efter mig, mina behov, mina känslor, bara för att tillfredställa dina krympande. Bara för att fylla den tomma bägaren du påstod, inte fanns. Men den är där, jag vet, för jag hjälpte dig att fylla den till bredden och lite till.

Det märks inte att ännu ett år har gått. Det sägs alltid att man blir visare med åren, men jag kan inte i min vildaste fantasi, föreställa mig att det är slut på det jag inte vill uppleva. Jag tycks fortfarande sätta mig i den nedsuttna och slitna fotöljen, med samma oförutsägbara människor runt omkring. Så jag undrar, har jag inte åldern inne än eller är jag bara inne på slutspurten "den som väntar på något gott" och har det jag vill ha, framför mig?

Av vettiga anledningar vrider det sig i magen, men det är inte det jag reagerar på. Det är känslan i kroppen. Den konstiga och förvirrande. Rysningar under huden. Ett avskalande inifrån och ut. Dels på grund av en del medicinpåverkan, dels på grund av det där andra. Det konstiga och förvirrande, men så välkända. Ett svartmålat hat i en riktning jag tyckt om att vara, fram tills nyss.

Det står där uppe att jag inte försöker dölja någonting. Inga tårar. Inga hemligheter. Inga rädslor. Ändå försöker jag dölja det här. Jag vill inte träffa människor som kan ta på det inte jag kan ta på. Människor som kan göra mig obekväm i mitt eget skinn. Människor av det där andra könet. Jag fasar till och med för en kram av en sådan vän. Blodet blir stelt och skriker: jag vill inte. För jag vill inte. Jag bara vill inte. Rör mig inte, bara rör mig inte.

I någon orubblig, oskriven lag, står det att vi inte är gjorda för att vara ensamma. Jag undrar om det inte bara är inbillning. Någon tro på att det finns någon för alla. Den finns överallt, jagar dig vart du än står. Den jagar dig för att du ska glömma värken i hjärtat. För att du ska tänka att han inte var rätt för dig. För att alla inte är som honom, för att du hade otur. Den jagar dig för att du ska hitta din prins i en groda, såna som du måste kyssa många av innan du hittar den som är minst fel. Han som får flest tårar att rinna vid tanken på honom i en annan värld, i någon annans värld.

Sedan vilar vi ögonen på kärlek i filmer. Bygger upp ramar för den perfeka, trots att vi vet att historien är påhittad. Påhittad från början till slut. Ändå står vi där, alltid redo att falla. För vi vill ha filmen. Vi vill ha Richard Gere i Pretty Woman. En dag tror vi att han kommer där, med hjärtformade fotsteg och med konfetti, redo att fylla världens hav - bara för dig. Du är speciell. Du får vara speciell en liten stund. Han är rätt. Han måste vara det. Nåja, kom till mig så ska jag spola ner dina rosa moln med en vattenslang. Innan jag har hunnit dit, står du ändå genomblöt och undrar vad som hände, medan nästa groda är inom en vettig räckvidd.

Kalla mig gärna bitter, men jag föredrar realistisk. Jag går efter rysningarna under huden, de som gör att håret står rakt upp istället för att ligga ner. Den där konstiga, förvirrande känslan av att jag inte vill. Den som säger att jag är rädd för varje steg, varenda vänlig hand och som lämnar mig här med en icke-drömmande, skadad, realistisk synvinkel.

Jag har alltid varit liten, smal. Det minsta formatet. Vissa skulle säkert även säga, anorektisk. För- och nackdelar kan vägas emot varandra. Och just nu, har nackdelarna vågen på sin sida. Jag hade visserligen inga planer på att bli sjuk, men såna här gånger och under såna här omständigheter finns det inga extra kilon att ta av. Jag jublade inte av lycka när jag såg att siffrorna minskat i sitt antal. Jag grät inombords.

Det är jobbigt när jag ser mina revben mer än vanligt och emellanåt kan det kännas som att de skär genom huden. Likaså mina utstickande höftben. Kanske är det inbillning. Men över två kilo från min redan magra kropp, får maginnehållet i gungning när jag ser min egen spegelbild. Den är äcklig.

"När du blir frisk går du upp igen". Så fungerar det säkert, för vissa. När jag var yngre hade jag alltid skolsköterskan på mig, för det enda jag tycktes gå upp i vikt av var centimetrarna jag växte. En dag tog dem slut och likaså gjorde min viktuppgång, tills för lite mindre än två år sedan. På de två åren har vi en viktökning på cirkus åtta kilo, vilket enligt miniräknaren blir 0,0109589 kg/dag. Där hade vi lycka, för vartenda litet gram. Varje gång vågen visade mer än gången före, tyckte jag om mig själv lite till. Och så är jag fortfarande.

Mina lår går inte ihop. Det är ingen jättegrej för mig. Vissa kan tycka och säga att det ska vara så. Jag säger att det kvittar, så länge det är hälsosamt. Men på stunden känner jag mig inte särskilt hälsosam, trots att jag inte kan rå för situationen. Jag krymper på alla vis och jag lider. Det gör ont i alla kroppens ben. Det gör ont i hjärtat. Jag är inte vän med spegeln och spegeln, den är inte vän med mig.

Jag möts av den glada gubben varje gång jag loggar in. Den där som visar att jag skrivit rätt bokstäver och ger mig tillträde till fler. Inloggad som Sandra står det här ovanför, men jag tänker fortfarande på den glada gubben, för den är inte jag. Inte idag.

Min bröstkorg är tung. Min kropp krymper och den gör ont. I min fantasi är jag frisk. Där springer jag. Jag springer tills mina ben inte längre bär. Därefter skriker jag. Jag skriker tills luften i mina lugor har gått ut helt. Och jag gör det för all sorg och all smärta. För det som inte vill bort. För dem som aldrig ville mig väl. Och för det som jag inte vet något om än.

Varje gång är det fyra bokstäver, olika kombinationer, lika lätta att knappa in och gubben ler. Jag vill att det ska vara jag. Det är bara det, att mina rätta bokstäver inte syns lika uppenbart.