Tillsammans med hopp, flyger drömmar fritt. En sekund utan, ger dem en del av den hastighet en snigel besitter. Med drömmar och hopp kommer också besvikelse. En egenskap som, i mig, ofta saknar snigelfart. Hoppet har tidigare lyst med sin frånvaro, under samma princip som en tussilago gör när våren börjar närma sig. Längtan efter det. Förväntan dagar innan det är dags. Lyckan när vasen kramar dess stjälkar. Förtvivlan när blommans tid är förbi.
Andra växter har förmågan att fortsätta blomma, så länge vatten fortfarande tillkommer. Undertecknad har under forna glansdagar haft titeln expert-på-att-strypa-livsnödvändig-vattentillförsel, i närheten av en befordran till professor-i-konsten-av-att-ta-död-på-allt-levande. I nutid är den lilla detaljen fortfarande densamma, men hoppet har lämnat blommornas kära gemenskap och skaffat sig en framtid i solens sken.

Det här är historien om en någon, som utnyttjar sin maktposition med ytterst kontroversiella metoder för att behålla de sina. Egentligen började raderna skrivas några år tillbaka och borde vara av vikt nu, när det är märkbart hur svårt det är att lära en gammal hund vad ordet "sitt" innebär. Kanske vore "vacker tass" mer passande, om man bortser från biten vacker, som inte rimmar till ett skall född ur avundsjuka och irritation. Ett skall avsett att förstöra en ny början och en annan värld, där innebörden i roligt har vunnit ett förstapris.

När det gäller blodsband, är dem svåra att bryta. Svansen blir genast lite längre och kan avnjuta ett eget lyckorus vid situationer som kräver uppmärksamhet. Samtidigt som den första biten har skydd mellan gamla och något tyngre ben, har den möjlighet att göra nåt annat kantstött för att få sin vilja fram. Resterande längd är mer anpassningsbar, agerar gärna i skymundan, men delar ett missnöje och följer benen dit dem bär.
Hunden och dennes trogna följeslagare har krympt med tiden. Kanske i tron att det handlat om en förlorad passion. Kanske i tron att det handlat om ett byte, till ett mindre skadat utseende. Maktutövaren kanske hoppas och tror, men borde ha svårt att hålla tassarna rena från sitt eget spår. Hunden må ha svårt att sitta på befallning och lyssna till bättre vetande, men skrämmas med sin ovårdade päls och okontrollerade skall, faller utanför dennes repertoar.

Sanningen är inte alltid vad den borde vara. Några ord kan förändra det du ser, fånga dagen i ett annat ljus. Ett sånt ljus man gärna blundar för och beskyddar, trots att åtskilliga bevis pekar mot en annan verklighet. En glömd. En gömd. En lögn.

Vardagen kantas ständigt av taggar. Vassa. Elaka. Rosenbuskar som envist blommar, även under vinterhalvåret. Den tid på året, det borde räcka med enbart mörker. Kolsvarta nätter, utan minsta glimt av ett svajande sken. En trygg famn att lägga en kropp av bristande tillit. En axel att stödja sig emot. Ett hjärta att komma nära, närmre. En mun att lyssna till, läppar att kyssa. Att dela, med någon speciell. Bara ett litet svajande sken att sakna, när inte ens försvinnande snö tänder en gnista av hopp.
Längtan efter ärlighet, efter en tid i kyla. Önskan om vänlighet, efter en tid av elakhet. Sökandet efter mod, efter en tid med avsaknad. En vilja av att höra, men inte lyssna till nya sanningar. En vilja av att se, utan att luras av ett annat ljus. En vilja av att berätta och bara gå. Lämna ett förflutet och inte titta tillbaka, på det som missförstods. En illusion med bristande värdighet.

Jag minns hur det känns, hjärtat.

Varje dag var som en ny sång,

en melodi om rosa moln.

En ingående förklaring

skapad efter känslan du kände,

för att fylla tomrummet du bar.

Jag vet att du har memorerat hans röst.
Den får dig att slå hårdare och växa av längtan.

Ja, jag vet vad han gör med dig.

Han manipulerar tomrummet,

vill fylla med sitt.

Jag vet att du kan bygga pusslet

av hans ansikte,

under din vilopaus.

Snälla hjärtat, lyssna på mig.

Jag vill be dig att gå din egen väg

och följa drömmen som föddes.

Den finns där,

inom dig.

Det finns någon.

Någon med mjuka händer,

som är redo att fylla det rummet av längtan.

Känn dig inte ensam,

det klär dig inte.

Göm dig inte,

visa ditt innehåll.

För det kommer ta någon med storm.

Jag har en känsla av att jag har klarat av allt, man kan lyckas med bakom ratten. Under dessa (snart) två år med körkort, har jag varit med om följande: kört av vägen, krockat med en annan bil, (NÄSTAN!) krockat med två älgar (dem valde att galoppera bredvid bilen istället), kört över en grävling, fixat fortkörningsböter och igår, var min egen bil på paletten och pang sa det, mot räcket.
Ärligt talat, så kunde jag inte ha blivit mer rädd. Men det slog mig inte förrän jag kom hem, att jag hade en jävla tur. Det hade kunnat varit värre, mycket värre. Förra året när jag var ute och körde, insåg jag väldigt snabbt att det skulle smälla. Det var oundvikligt. Det var alldeles för halt för att bilen skulle stanna och för att den andre skulle komma ur mitt körfält. Tur i oturen, så kunde personen bredvid mig göra nåt mitt i kaoset, medan jag satt som en fågelholk och upprepade orden "jag har förstört pappas bil".

Igår försökte jag med allt, men jag kunde inte häva den sladd jag fått. Trots det trodde jag uppriktigt att det skulle gå. Jag kunde inte förstöra min bil. Den skulle bara vara hel. Men räcket på motsatt sida, motbevisade mig helt. Det är inte mycket som är förstört, men det är tillräckligt. Tillräckligt för att sitta bakom ratten, ska skrämma mig ytterligare.

Sedan jag krockade förra året, har jag varit extra uppmärksam (gånger 10) vid korsningar. Hela min tankeverksamhet har varit fast vid att den andra bilen ska stå still. Den ska inte köra ut, som han, den andra gjorde. Och det skulle bara vara så, punkt. På halkbanan fick man se, som en liten fantasi, att såhär kan det gå. Då var det nästan roligt att försöka när händelsen spelades i slowmotion. Det enda jag kan säga, är att det jag fick lära mig då - Definitivt inte lika roligt utanför halkbanans område. Det säger bara pang och händer på en tredjedels-sekund. Det om något, är läskigt.

Som jag skrev förut, så fattade jag aldrig hur illa det HADE kunnat gå förrän jag var hemma. Tänk om det kommit en bil, en lastbil eller en buss? Med tanke på att jag hamnade på fel sida av vägen, kan jag inte vara annat än tacksam. Nu vill jag bara ha ett lugnt år bakom ratten. Så snälla, snälla, ge mig det.

Jag fick en speciell tanke när jag städade. Jag hittade en sak eller två saker, av samma material och från samma tidpunkt. Vad slänger man när man rensar och vad har man kvar? Vad är värdelöst nog att kasta i papperskorgen? Vad är av värde och tillräckligt att spara?

När jag tog i gipsfigurerna kastades jag tillbaka. Tillbaka till början av en sjukdom, jag inte längre har. Pappa var med mig till sjukhuset den kvällen, men han somnade. Vilket en vettig människa skulle ha gjort vid den tiden, om det inte vore koffeintabletter med i bilden. Jag å andra sidan var vaken resten av natten - från filmens slut, tills dess att elektroder skulle sättas fast i mitt huvud. Under nattens timmar roade jag mig själv med pyssel och det är där gipsfigurerna kommer in. En ängel. En elefant. Jag har inte samvetet att slänga dem, fastän värdet av att spara är lika med noll.
Inget i minnet talar för att jag var trött. Man kan tycka att jag borde varit det, men låter man ögat vila på ängeln syns inget tecken på okoncentration. Det lilla snedsteget tänker man inte på. Jag gör inte det. Jag ser bara sköterskan som skrämde mig när hennes steg tog slut i dörröppningen. Och frågan som följde, skulle fått vilket barn som helst, att göra kullerbyttor. Det kan vara enda gången jag tackat nej till glass. Jag målade hela natten, på ett eller annat vis. Skapade. Jag antar att det höll tankarna ifrån varför jag egentligen var där.

Epilepsi. Tanken skulle aldrig ha slagit mig. Jag var nio(?) år, så det hade visserligen aldrig förväntats av mig. När jag hörde min mamma skrika, förstod jag, att hon förstod. Hon såg. Hon skrek på pappa. Jag kunde höra pappa springa. Han hade långa ben den gången. Det var som om trappan hade två steg. Jag visste att dem båda var där hos mig, men jag saknar tidsuppfattning fram till "uppvaknandet". Jag kunde höra. Men jag kunde inte säga nåt. Jag ville. Jag kunde inte röra mig. Men jag ville ge bort en kram. Jag ville krama mamma när jag hörde henne skrika. Förlamad, likt den första gången. Hon förstod inte då när jag försökte. Jag hade inga ben att stå på, så jag ramlade och ramlade. Hela vägen till toaletten. Mamma kom när jag satt där, oförmögen att prata och med en kropp som ett överkokt spagettistrå. Jag grät. Jag kunde inte förstå vad som var fel på mig. Jag kunde heller inte förklara vad som hade hänt, så jag grät lite till i mammas famn.

Ambulansen kom den gången mamma såg. Nallebjörnen jag fick i ambulansen finns kvar, men den påminner mig inte om någonting. Jag kommer inte ens ihåg att den hamnade hos mig, men jag minns att jag kramade nåt mjukt. Pricken jag har på handen står för en del av det. Den kom till under den perioden av mitt liv. Men jag saknar minnet från vilken gång dem stack mig och varför just i handen. Jag tror gipsfigurerna står för att jag inte längre var rädd när jag gjorde dem. Oförstående kanske, men inte längre rädd. Elektroderna skulle tala om vad som inte stod rätt till, dem skulle bara brännas lite i hårbotten först.

Hur stort är värdet på en sak som bär ett minne och varför har jag inte mod att kasta något från en tid som redan är förbi och glömd?

Äntligen tror jag att jag förstår vad människor menat. Det har existerat hela tiden, men inte förrän nu är det självklart. Det genomskinliga bläcket är synligt, även för mig. Vem kunde tro att sjärnfallet i en lagom trasig hjärna, skulle inträffa närmare klockan tre på natten?

Helt säker är jag inte. Men underligt nog, kan man inte mer än misslyckas. Chansen är densamma för att lyckas, så vad bestämmer att det hamnar under det förstnämnda? Om orden ändå finns där, vad hindrar dem från att flyga fritt? Om jag kan, vad stoppar möjligheten? Musiken slutar inte förrän någon tryckt på knappen, så varför är knappen intryckt? Begränsning suddas ut, för ingenting hindrar fingrar att springa över tangenter och skapa vad som borde påbörjats för längesedan.