Jag satt här och tänkte.

Vad vill jag ha?

Jag vill ha ett jobb. Jag har ett jobb. Jag älskar att möta människor. Olika. Lika. Ett smittande leende. Jag vill ha ett hem. Jag har ett. Två egentligen. Kramfors. Varberg. Jag älskar norrland. Luft. Lugn. Familj. Vänner. Jag älskar västkusten. Västkusten gav mig frihet. Ett annat lugn. Nya vänner. Soulie. Jag vill ha tid. Tid för mig själv. Jag har tid. Ibland. Jag vill resa. Jag ska resa. Sol. Bad. Mage eller rygg. Femtioen dagar. Semester. Betald semester.

Jag vill ha välmående. Jag har välmående. Inget tryck över bröstet. En kolugn tankeverksamhet. Jag vill ha närhet. Jag har närhet. En annan närhet. Närhet till vänner. Närhet till djupa samtal. Närhet till det som är viktigt. Jag vill ha roligt. Jag har roligt. På jobbet. Hemma. I telefonen. Utanför dörren. I biosalonger. Vid havet. Hemma hos andra, i deras soffa. Jag vill ha ett djur. Jag har ett, två, tre. En Sussie 100 mil bort. En liten del mollebus och en Avatar. Ibland. Till låns.

Härom veckan ville jag ha någon som möter mig dörren och säger att han saknat mig. Jag såg mig själv svara okej. Längre än så har jag inte kommit.

Vad jag vill ha, när jag vill ha det.

Någon som stryker håret från ansiktet tidigt på morgonen, för det har jag läst i veckorevyn att man gör när man är kär. Någon som får mig att känna mig vacker alla stunder på dygnet, för att han inte kan sluta titta på mig. Någon som vänder i dörren, för att han inte klarar sig hela dagen utan en kyss till. Någon som tycker om att laga mat, för att göda det tjocka i min själ. Någon som överraskar mig, för att han vill få mig att le. Någon som dansar löjligt, för att han vill få mig att skratta.

Någon som kramar mig vid diskbänken, för att det inte behövdes. Någon som tar med mig till sina vänner, för att jag är något att visa upp. Någon som går med mig på bio, för att han vill se mig koncentrerad. Någon som stryker mig på ryggen, för att han vill hjälpa mig att somna. Någon som håller mig i handen, för att jag inte ska stå på huvudet efter ett nålstick och fem provrör. Någon som vet min favoritfärg, för att ställa blommor på bordet. Någon som vaktar mitt hjärta med sitt, för att han inte kan tänka sig någon annan. Någon som ställer sig på knä, för att det föll sig naturligt.

Jag vill ha enkelt, när jag vill ha det.
Men inte idag.
Inte än.

Är i ett sånt moment då det känns som om det andra var ett annat liv. En dröm. Mardröm. Jag har några bilder som blinkar till under vissa tillfällen. De sveper förbi en kort stund, sedan är det faktiskt som om ett och ett halvt år aldrig har hänt.

Jag har inte koll på om det förs någon särskild statistik, men jag har hört att tjejer, kvinnor, som varit med elaka män löper större risk att träffa en ännu en gång. Eller flera. Jag litar på pappa. Mammas Patrik. Helenas Marcus. Min lillebror. De vänner som jag haft under lång tid. Jag litar inte på killen som står bakom mig i kön på Ica. Jag litar inte på den som går förbi när jag öppnar min dörr. Jag litar inte på den som skriver att jag är vacker. Jag litar inte på att det inte finns elakt i den som frågar om en dejt. Så jag tackar nej. Är det självbevarelsedrift?

Såna stunder känns det som om han förstört mycket. Eller jag. Vem av oss det nu var som förstörde vad. Det gör inget. Egentligen. Att jag tackar nej. För jag reder mig själv. Jag lär mig att det går, att vara lycklig, på egen hand. Jag vill inte ha något eller någon som stör mitt känsloliv, mina tankar, som tar plats i min säng eller vardag. Inte när den har gått från sjuk till frisk. Är det konstigt?

Jag tror inte att alla karlar är elaka. Jag ser det i Marcus, i pappa, i Patrik, i lillebror, i Robert, i Tobias, i Max, att det finns något annat än det jag upplevde. Jag hör det i Helena, i Hanna, i Emeli, i Jenny, att det finns rosor som inte är svarta. Så det kanske är jag, som inte har något hjärta kvar. Det kanske är jag som speglas i killen i kön på Ica, i den utanför dörren, i den som bedyrar att jag är vacker, i den som tycker att ett glas vin är oskyldigt. Men jag tackar ändå nej. Det var ingen mardröm, eller hur?

Så länge jag kan minnas har jag varit den tjejen som haft ett tomt hjärta ensam. Som vaknat och velat ha någon bredvid att använda mina naglar på. Det var jag, tills den dag då det gjorde riktigt jävla ont. Ett brustet hjärta gör ont. Så in i helsike ont att det inte är en barnlek att andas. Att leva. Att vara sig själv. Att skratta. Det var faktiskt ingen barnlek att ta sig ur det andra heller.

Det var ingen slump som avgjorde att jag hamnade på västkusten. Jag sökte jobb och hoppades på det bästa. Men jag har familj här. Min allra bästa vän i högklackat. Den som jag har haft en och samma relation med under alla år. Vissa säger att tvillingar vet vad den andra tänker och vise versa. Jag har en tvilling from another mother. Vi kan avsluta varandras meningar, men vi är totalt olika. Lite Bree och Susan, förutom att vi skippar lik-delen. Och Joey och Chandler, standing in my map-stuk.

Mycket har blivit annorlunda sedan jag packade in mig i en ny lägenhet, men det är inte största anledningen. Jag har vuxit av ont, flera meter, tankemässigt och känslomässigt. Jag känner glädje ensam. Lycka. Harmoni. Ett inre lugn jag aldrig har upplevt förut. Jag söker inte längre någonting att fylla ut med. Någonstans på vägen hit, insåg jag att jag var den enda jag behövde för att tycka om mig själv. Och med det kom en jädrans massa självbevarelsedrift.

Jag har blivit kräsen. Väldigt kräsen vad gäller andra. Jag är inte säker på vilka kvalitéer jag vill ha hos andra människor i närheten. Jag har dock lärt mig att magkänslan har rätt. Inte mitt huvud. Inte mitt hjärta. Så jag är fortsatt avstängd för omvärlden, såvida inte Brucan eller Pittan vill rulla tummar i min säng.

         

Ibland glömmer jag vilka spår jag har krupit fram i. Ibland glömmer jag att mamma och pappa inte är runt hörnet. Ibland glömmer jag att jag går runt i en helt annan lägenhet. Ibland blir jag ledsen. Ibland blir jag jätteglad. Ibland är hem här. Ibland är hem, hemma. Ibland uppskattar jag norrland mer än innan. Ibland vill jag aldrig tillbaka. Ibland glömmer jag att han fanns. Sekunden efter har jag en tuss av hår från borsten i min hand och minns.

Jag kan inte ångra tiden som jag spenderade med honom. Jag minns inte vilka stunder som jag kallade bra, men jag minns stunden som gjorde det bäst. Jag vände mig om, tog mig och mitt och satte mig själv i rummet som han tidigare var. Jag var trasig. Jättetrasig faktiskt. Jag är fortfarande, till viss del, jättetrasig. Men jag sitter inte på sidan och tittar på medan tiden tågluffar förbi.

Sedan jag kom hit, har mina axlar sjunkit ett par decimeter. Min kropp kan slappna av till en tråkig och entonig röst. Benen kan bli tunga. Armarna kan bli varma. Och jag kan hamna i ett sånt lugn. Ett lugn jag knappt minns. Så pass att jag nästan inte kan hålla mig vaken. Ibland kan jag somna utan hjälp. Ibland kan jag spela upp något som låter som ett våldsamt slagsmål med täcket när jag vaknat. Det kan jag lätt bortse ifrån, när jag inom snar framtid ska strö Thailändsk vit sand över lim på ett färgglatt papper.

Jag hann knappt ta mitt första steg innan en gammal vän hörde av sig och pratade som om det var igår. Jag hann knappt uttala mitt första ord, innan jag hittat vänner som kan ha potentialen att följa mig till livets slut. Jag hann inte avsluta mitt senaste jobb, innan jag hade ett nytt. Jag hann knappt börja förklara, innan en läkare beslutat sig för att hjälpa mig med den största sviten efter honom. Jag hann inte stiga in i någon annans hem, innan ordet träning kunde stavas klart. För det är jag evigt tacksam. Utan henne och hennes mamma hade mina axlar skrapat bort takets färg.

Så. Ibland glömmer jag att han fanns. Ibland glömmer jag att det är mig själv jag är mest arg på. Ibland glömmer jag att jag har glömt. Ibland påminner den orangea, röda, gula, svarta och vita målningen om vart jag aldrig någonsin vill hamna igen. Ibland påminner den mig om den fågel jag vill måla och ha bredvid. Den som ska symbolisera vart jag ska. Vad jag vill. Vem jag är.

Jag är Sandra. Den som tillät någon att trasa sönder en sviktande självkänsla. Den som såg insidan av stora svarta pupiller. Den som öppnade sitt hjärta på vid gavel, vid närheten av doften av alkohol. Den som klamrade sig fast vid något som hjärnan kallade trygghet. Jag är Sandra. Den som bär med sig en erfarenhet. Den som går från mörker, mot solsken. Den som inte är rädd. Den som stärker sig själv. Den som utforskar nya och okända saker. Den som lägger ner sin själ i det. Den som skrattar. Den som ler. Den som inte tar skit. Den som är vacker. Pålitlig. Ärlig. Den som är jag.

De senaste kvällarna har jag tänkt på en sak. Innan. Innan han var elak. Det fanns ett. Det var inte den där kvällen. Det var innan han började kalla mig för sin. Jag vet av erfarenhet att människor tänker, att det bara är att lämna. Det är inte så bara. Man lämnar inte. Man vänder inte på klacken och går när någon hotar med att ta sitt liv. Jag vet också att det inte på något vis skulle ha varit mitt fel. Men jag är inte den någon som inte skulle ha haft det på sitt samvete, om det blivit verklighet.

När någon, vem som helst, har gått den vägen. Spenderat de där timmarna i fosterställning. Tappat ögonen på så många tårar att det gör ont att stänga ögonlocken. Lyssnat på det jag blev intalad, det jag fick höra, tills ingenting av det jag var fanns kvar. Tröstat och fått ett tungt svart föremål med en avtryckare i händerna, till följd av "jag tänkte använda den här", "jag klarar mig inte utan dig". När någon, vem som helst, har gått den vägen jag gick, bredvid honom, då är det okej att kritisera mig. Först då är det okej att säga "men vi sa".

Det finns alltid ett val. True. Men ändå inte. Av ovanstående pest eller kolera, tror jag inte att jag skulle ha gjort ett annat val. Inte om jag inte sett det som jag ser det nu. Inte om jag inte hamnat hos psykologen tidigare. Det finns ingen chans att jag hade klarat det ensam. Om någon visste, om någon hade känt hur hans händer satt åt runt mitt hjärta. Om det inte har nått fram till någon alls ännu, förutom min psykolog, då är jag totalt värdelös på det här.

Året startade i kaos, men landade i bomull. Jag är inte "hemma", jag är hemma. Och just nu känns det inte som om jag kommer att flytta alla mil tillbaka till ocivilisation och för mycket snö. Istället för att under alltför många år säga "jag ska flytta", så fick jag ett nytt jobb, packade min lägenhet med hjälp och hamnade här. Samma inredning på insidan av mig, nästan samma inredning i en ny lägenhet, men ljuset är annorlunda.

Det ligger snö på taken utanför. På balkongen. På balkongen som ger mig svindel. Innanför har jag staplar med kartonger. Vissa fyllda. Vissa tomma. Miley Cyrus sjunger "The climb". Och jag tänker att det passar. Jag är fortfarande på väg uppåt. Jag helar. Så mycket har hänt på två månader. Så mycket som jag knappt hinner tänka på medan jag sicksackar mellan lådorna, kläderna och snart skorna. Men det är en sån skillnad. På mig. På allt.

När jag besökte psykologen första gången hade jag ingen ork. Jag tittade på mina kvadratmetrar och ryckte på axlarna. Det fanns ingen mening. Jag hann sitta hos henne i ungefär fem minuter, innan ögonen var överfyllda och jag kunde känna saltet i mungiporna. Jag var än mer trasig när jag satte mig i bilen och for därifrån. Men det blev bättre. Till slut kunde jag sminka mig. Till slut kunde jag ta på mig andra kläder än en mjukisdress. Till slut klarade jag en hel timme, utan att nästan hyperventilera.

Molly Sandén briljerar med "Gabriellas sång". Där hör jag "jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova". Jag gjorde det för länge. Det fanns inte en mening som inte blev till hans fördel. Faktiskt, är jag ganska stolt över mig själv. Jag är inte helt orädd livet. Jag ringde för att jag behövde hjälp. Jag tog emot hjälp. Jag slår inte på mig för det som ligger på någon annans världskarta. Jag sökte ett nytt jobb. Det råkade vara långt bort. Jag hamnade på intervju och det var mig de ville ha. Den känslan. Den egoboosten.

Slutligen bryter S club 7 av med "Bring it all back".

Don't stop, never give up
Hold your head high and reach the top
Let the world see what you have got
Bring it all back to you
Dream of falling in love
Anything you've been thinking of
When the world seems to get too tough
Bring it all back to you

Och nu, nu ligger mina skor risigt till. På återseende.

När man ändrar sig för någon, försvinner allting man tror på. Dagarna blir knappt uthärdliga. Man drömmer ingenting. Man flyttar inte. Man stannar kvar. Varje syreatom är knuten till den personen man inte tror sig kunna leva utan. Man kämpar, man slåss, för någonting som inte är bra. Man knyter band av sig själv för att dagarna utan livstecken ska bli så få som möjligt. Man tappar räkningen av de gånger man skulle ha sagt "nej tack, men det räcker nu".

Mitt hjärta är tomt. Det är ensamt. Och jag tycker det är jobbigt. Jag vill gärna dela med någon. Någon att ringa först. Någon som för omväxlings skull blir glad av positiva nyheter. Någon som håller min hand när jag tänker att jag inte vågar. Någon som blockerar vägen när jag vill vända mig om och springa åt andra hållet. Någon som talar om för mig att det löser sig, att det blir bra och har potential att bli allt jag någonsin önskat mig.

Sanningen är den, att det här skrämmer mig. Jag har mer än panik. Jag kan tycka att det inte finns så mycket som jag har gjort för min skull. Att jag har pausat mig för andra. Mest för honom. Men jag är totalt, fullkomligt livrädd. Och jag är rädd för att det är nytt. Okänt. För att jag inte vet vad jag kan förvänta mig. För att jag går runt i en nervös bubbla och oroar mig för vad som kan eller inte kan hända. För att jag måste sitta på ett tåg i tolv timmar utan någon som håller mig i handen.

Igår sa jag en sak som jag inte kan ta tillbaka. Mitt arga sinne snubblade inte ens, det spottade och fräste ur sig orden. Jag har gått från nedbruten till ledsen. Ledsen till arg. Arg till glad. Och nu, glad tillbaka till arg. Jag fick strikta order till att hålla mig utanför hans familj. Men det är okej för honom att försöka närma sig min lillebror. Det är konstigt, med tanke på vilka familjemedlemmar han inte ens törs titta på. Än mer märkligt om man försöker sträcka på sig och inte tror att man har gjort fel.

Han har aldrig gjort ett fel. Det är alltid alla andras fel. Jag överdriver. Jag är en dramaqueen. Först var det behandlingshemmets fel, jobbchefens, sedan en vän eller två, därefter myndigheternas och slutligen var det mitt. Med andra ord, har jag en stark aning om att dagens version är att jag matade honom med alkohol, lurade honom på pengar och framkallade hans misslyckanden och inbyggda aggressivitet. Om jag hade matat honom med något, så önskar jag att det hade varit rävgift och en äcklig bananspindel.

Jag hatar tanken på att han kan sitta i sin sönderknarkade lägenhet och le. Jag hatar att han har mage att skylla på mig. Jag hatar att han inte har någon skam i kroppen. Jag hatar att samhället låter sig utnyttjas. Jag hatar att mina surt fördärvade skattepengar går till såna som honom. Jag hatar att han har varit naken tillsammans med mitt hjärta. Jag hatar att jag fortfarande sover som om jag behöver kontroll. Jag hatar att mitt hem känns smutsigt efter vad han tog hit. Och jag hatar hur han kunde påverka mig så.

Varför? Varför jag? Varför den som lade all sin energi på dig? Varför den som försvarade, älskade, hjälpte, grät, ansträngde sig och stärkte dig? Varför var det mitt fel? Varför inte solen, månens eller stjärnornas? Varför räckte det aldrig? Varför räckte inte jag? Varför gjordes allt för att göra illa? Varför sitter det kvar? Varför känns det på insidan? Varför var du tvungen? Varför? Varför jag?