Förut såg jag alltid ljusglimtar. Jag mindes det jag trodde var kärlek. Och jag höll en, två eller till och med tre vägar öppna för den som inte ens kunde få till ordet tonårshora. Nu ser jag bara beckmörker. Nu minns jag bara monstret som jobbade med lögner. Och nu har jag en enda väg utan ormen med taggtrådsgift. Min egen, spritt språngande nakna, utan stavfel.

Om någon såg en gungande bil som skippade hastighetsbegränsningen längs riksväg90 strax efter tre i eftermiddags, så var det bara jag. Jag skruvade upp volymen och dansade bakom ratten, hela vägen hem till en tom, älskvärd lägenhet. Till ännu en kväll i total jävla frihet. Jag har inget som binder mig. Inget som hånar mig. Inget som "försöker" ta livet av sig. Inget som låtsasgråter av saknad. Inget som missbrukar tre alldeles för vackra ord. Jag har inget av det. Men jag har allt, jag har mig.

Tidigare, har jag haft tusen olika mardrömmar med nästan samma innehåll. Misshandel. Våldtäkt. Död. Härom natten hade jag en annan, en bättre. En snygg karl som knottrade min hud med sina fingerspetsar. Och han låg still bredvid mig, som om det var den enklaste saken i världen. Han såg mig. Han lyssnade. Han tog bort en hårslinga från ansiktet och placerade den bakom örat. Den drömmen innehöll allt jag saknat. Och den morgonen vaknade jag utvilad, första gången på mer än ett år.

Det spelar ingen roll att jag inte har någon. Det spelar ingen roll att jag har lagt ner tårar, tid och energi på någon som varken var värdig eller förtjänade det. Det spelar ingen roll att någon lurade mig totalt. Det spelar ingen roll att pannan kokades torr och luktade brand. Det som spelar roll, är vad jag har sett de senaste dagarna när jag mött mina ögon i spegeln. Jag har sett glädje, lärdom, lycka. Jag har sett styrka. Sånt jag har förnekat mig själv alldeles för länge.

Det tog över ett år för mig att lämna. Det tog 365 dagar plus, för mig att förstå vart jag hade hamnat någonstans. Jag hjälpte ingen. Jag hjälpte inte mig själv. Jag har klandrat andra, honom, men mest den jag har varit innan jag skrev det här. Det tog över 52 veckor för mig att hitta den spritt språngande, utan stavfel. Det är många timmar som inte spelar någon roll nu när jag kan dansa med knottrande hud, i bilen, med bältet på.

Jag skrev förut att jag inte visste vem jag var utan dig. Som om jag saknade mening. Sanningen är den, att jag saknade mening tillsammans med dig. Jag förlorade mig själv i sällskapet av dig. Jag har också sagt, att slutar man älska någon, så har man inte älskat riktigt. Det är heller inte sant. Jag andades manipulation. Min kropp reagerade av skuld. Mitt hjärta slog av illusion. Jag älskade. Men inte längre. Inte till priset av att inte ens göra ett försök till att älska mig själv. Det hade jag aldrig kunnat gjort, i skuggan av din kyla.

Du var ombytlig. Ena stunden var jag allt, endast för i nästa inte vara värd mer än skällsord och hat. Vi skulle finnas för varandra. Den genomskinliga meningen i det, var att jag skulle finnas för dig. Annars skulle du inte klara det. Annars skulle du inte leva. Annars kunde du lätt hitta någon annan. Annars skulle ingen vilja ha mig. Annars kunde du avliva djuren. Annars skulle du vägra prata med mig på flera dagar. Annars skulle du inte kunna titta på mig. Annars skulle du inte kunna ta i mig. Annars var allt mitt fel.

Jag kunde försvara dig tills jag hade slut på förklaringar. Men ändå hitta sätt att försvara en gång till. För han menade inte så. Han ska sluta dricka. Det är sista gången. Han har slutat dricka. Var det verkligen han du såg? Han är inte elak mot mig. Han är som en stor nallebjörn egentligen. Det är alkoholen som gör honom sån där. Han förklarade så jag förstod. Han berättade sanningen för mig. Han behöver bara lite tid för sig själv. Han klarar sig inte utan mig. Ni vet inte hur han är. Ni ser inte vad jag ser. Jag hade rätt i två saker, ingen visste hur han var och ingen såg vad jag såg.

Många berättade andra sanningar för mig, men jag förstod ändå inte. Jag gick ändå en walk of shame tillbaka, fler gånger än vad jag har fingrar. Jag älskade honom och han älskade väl mig. Han var ju faktiskt inte sån. Just nu, den här minuten, tror jag att jag kan förstå andras rädsla och oro. Det hade otvivelaktigt kunnat vara värre än att sitta här med en trasig självkänsla och skriva om det. Problemet med att det hade kunnat vara värre, är att blåmärken på insidan inte syns. Det är på ett sätt nästan lika illa.

Andra människor får gärna säga till mig vad jag skulle ha gjort. De får gärna säga vad de tänker eller ha en stark åsikt. De får gärna kritisera mig. De får faktiskt också gärna tycka tyst. Ur mitt perspektiv, är det absolut mycket som hade kunnat vara annorlunda. Om. Det enda jag blev för polisen var statistik, men jag blev i alla fall inte ett mörkertal. Om det hade varit annorlunda andra gånger, förutom just den gången jag precis nämnde, hade det förmodligen ändå inte hjälpt mig ett skit. Ingenting hade hjälpt om jag inte hade hittat dörren till den psykolog jag träffar varje tisdag.

Jag kan inte säga att jag aldrig skrivit något för att göra någon illa. Men det här är inte för att göra någon illa. Det här är för mig. Min chans att inte blunda för vad som varit och springa framåt istället för att lunka med huvudet nedböjt. Jag ångrar ingenting, för det är ingen mening. Jag känner ingen rädsla, jag har inget att vara rädd för. Jag känner ingen skam, för det är inte mitt fel. Jag känner mig glad. Jag känner mig lycklig för första gången på länge. Jag känner mig bra. Jag är fri. Fri som en fågel.

Det finns en människa på den här jorden, som kan få mig så arg att jag skakar. Jag skakar. Jag slår på tangenterna. Och jag är tamigfan blodtörstig. Jag kan ta, att känna mig som en pestsmitta nu när jag mår dåligt. Att människor undviker mig. Inte svarar. Inte hör av sig. Men jag tar inte fitta en gång till. Jag tar inget mer från din mun, dina händer eller ditt jävla sätt.

Jag ska hata dig för att du fick mig att älska dig. Jag ska hata dig för att du drack mer än du såg på mig. Jag ska hata dig för allt du sa. Jag ska hata dig för idiot, fitta, hora och tonårsluder. Jag ska hata dig för att du påstod att du älskade mig. Jag ska hata dig för spyan på mina kläder. Jag ska hata dig för hårtussen jag trasslade ur mitt huvud och lade ner i handfatet. Jag ska hata dig för att du hotade att döda mig.

Jag ska hata dig för flytthjälpen som försvann. Jag ska hata dig för frånvaron på min födelsedag. Jag ska hata dig för det du riktade mot min familj. Jag ska hata dig för lögner. Jag ska hata dig för ursäkter. Jag ska hata dig för de dagar du struntade i att svara. Jag ska hata dig för de dagar du låtsades att allting var som vanligt. Jag ska hata dig för att jag inte har tio, utan hundra orsaker att hata dig. Jag ska hata dig, för allt jag gjorde som inte var för mig. 

Även fast jag sitter där jag gör. Även fast jag aldrig trodde att du skulle göra rätt för dig. Så fanns det där. Hoppet. Kanske. Kanske gör du så. Riktigt. En gång. Men jag fick fitta, tonårsluder, idiot och dra åt helvete gånger två. Nu ska du ut. Din skit ska bort. Och jag ska hata dig tills den dag jag kan dansa och knulla på din grav.

Det kanske hade varit enklare om jag varit som du. Det kanske hade varit enklare om jag inte druckit mindre eller inte alls, när du druckit mer. Det kanske hade varit enklare att hantera vad du sa om min familj, mina vänner och om mig. Det kanske hade varit enklare om jag varit som du, om jag varit allt jag inte ville att du skulle vara.

Jag vet att hon har rätt när hon säger att du inte är värd mina tårar. Men hon förstår, hon lyssnar. Hon lyssnar på allting som jag har stängt in, allting som jag varit för att tillfredställa dig. Hon lyssnar på lilla mig, på den trasiga jag blivit efter att ha varit med dig. Ibland är jag arg och vill göra lika, så du får känna vad jag känt. Hon finns för mig, för sjuhundrafemtio kronor i timmen. Det du erbjöd dig att betala, när du inte ville mig illa. Men jag vill göra illa dig, lika illa som du har gjort mig.

För er, ska jag avslöja en liten hemlighet. Flaskan är slut. Det är förvånansvärt, hur fort vätska försvinner. Vinet har aldrig varit så gott som det var nu. Drömmande. Som saft, utan alkoholhalt. Jag är inte som du, men jag gör som du. Jag försvinner i dimma. I rus. Jag vill inte känna. Jag vill inte veta. Jag vill inte känna att vi... Att vi var något. Att du var nära mig, så nära som det gick utan att vara under mitt skinn.

För er, ska jag avslöja en till hemlighet. Som pimplande, har jag gjort stordåd i lägenheten. Jag har börjat städa. Jag lagar mat. Jag tvättar. Jag har gjort allt jag inte haft ork till. Jag sysselsätter mig, för att inte ha masscara över rougefärgade kinder. För att inte slå mig över bröstet och hindra en ångestattack. Jag välter. Jag snubblar. Men vinet får mig lugn. Det får mig att förklara tyst, för mig själv, det som inte förklaras kan.

Det hade förmodligen varit enklare om jag varit som du. Det hade förmodligen varit enklare att lyssna till vad du sa om min familj, om mina vänner och om mig. Det hade förmodligen varit enklare att vara allt för dig, om jag inte valt mig. Men jag förstår nu. Jag förstår varför du inte övergav en hög promillehalt.

Jag klarar inte det här. Jag bara klarar inte det här. Jag vet inte vem jag kan ringa. Jag vet inte vem jag ska prata med. Jag vet inte vem som orkar lyssna. Jag vet inte vem som kan förstå. Jag vet inte vem som kan få mig att känna någonting annat än ont. Jag vet inte vem som kan stoppa den här hysteriska gråtattacken. Allt för lite kyckling.

Jag klev upp ur sängen strax före klockan sju. Måste. Laga. Mat. Så jag ställde mig vid bänken, tog fram skärbrädan och började göra tärningar av filén. När jag nästan är klar, kramar det runt hjärtat, så hårt, att jag tappar andan. Jag blev tvungen att sätta mig på huk och krama handtaget till en av lådorna. Jag hade honom framför ögonen. Jag hade honom där när jag knep ihop ögonen och släppte efter för floden.

Jag har inte tillagat kyckling sedan han. Jag har inte tillagat kyckling sedan han inte hade ätit på flera dagar. Jag skulle bjuda. Maten tog för lång tid. Han skrek i telefonen. Jag var inget vidare. Han var hungrig. När det var färdigt, behövde han inget. Han ville inte ha. Jag for dit ändå. Han måste ju äta. Jag kom med maten. Han kunde inte äta. Det var för hårdsmält och jag hade tagit för lång tid på mig. Han var arg. Jag var inget vidare.

Och han, han var ju faktiskt drogfri...

Jag har inte varit mig själv. Min egen. Jag har varit någon annans. En skugga. Jag har vänt ut och in på mig själv. Det räckte aldrig. Jag räckte aldrig. Och jag kan inte andas. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara hemma. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte att mina ben ska bli blöta av tårar. Jag vill inte vara i min kropp, i mina känslor. Jag vill inte vara den här, sån här. Jag vill inte vara i någonting som aldrig tar slut. Det var allt det här för lite kyckling. Lite kyckling som fortfarande ligger kvar på skärbrädan.

Det känns som om jag är en stor känsloexplosion, som varken har koll på armar eller ben. Huvudlös. Ändå slog jag mig så hårt under morgonen, att jag trodde huvudet skulle ramla av och skalla betongtrappan utanför jobbet.

Ibland, ensam, ligger jag raklång och bara tittar. Tittar på ingenting och känner mig bortdomnad som ett snart myrkrypande ben. Sedan känner jag hur det blir blött, hur det rinner nerför kinderna. Först som ett lätt duggande. Följer gör oftast ett hysteriskt hulkande och fosterställning. Ända sedan första mötet har mina känslor varit oberäkneliga, på snudd till okontrollerbara. En höna blir en fjäder. En droppe blir ett hav.

Jag är inte säker på att pappa hörde vad som hände med mina tårkanaler, när jag frågade om jag fick titta förbi senare och dela deras söndagsmys. Frågan fastnade till och med i halsen. Svaret; att jag inte ens behövde fråga, fick mig att efter samtalet skruva upp musiken och sjunga med. Det går inte att ge efter för översvämmade ögon för det. Men det blir likadant nu, av att bara skriva om det. Nu när jag dränker det, gör jag på samma sätt som bilen. Jag vägrar likna en tvättbjörn, när jag äntligen har ansträngt mig. Jag börjar, i skrivande stund, ändå inse dränkandets omöjlighet.

Ditt kort står kvar. Vänt in mot väggen, precis som det har gjort i flera månader. Något i mig klarar inte av att plocka ner det. Faktum är att jag inte ens klarade av att vända på det själv. Det stod för en vän. Hon tyckte så och hon tyckte nog rätt, särskilt efter att ha plockat upp mig ur den delvis självförvållade sjön av salta droppar. Trots att jag inte ser, kan jag beskriva varenda millimeter av dig. Den som jag ramlade, föll pladask för. Det är det värsta, att jag vet vem du kunde vara. Fylld med kärlek.

Du fick mig att riva sönder korten jag hade på de andra, för att bevisa. Jag bevisade med min kropp, med mitt hjärta, med min hjärna, med min själ och mina ord. Jag blev din. Din docka.. Och nu är jag genomskinlig. Jag vet faktiskt inte vem jag är utan dig.

Det som skulle bli. Det som var och blev. Det var ingen som dog. Men det känns så. Något dog. Och jag har ingen gravsten att gå till. Jag har mina krympande väggar. Jag har en hungrig ensamhet. Jag har ett skitigt golv. En blinkande lampa i badrummet. Tårrandiga kinder.

Jag ser och jag vet. Vissa har svårt att förstå. Vissa frågar inte. Det är okej. Jag kräver inte att molnen ska bli mörka över någon annans huvud än mitt. Det dracks lite förstår ni. Jag blev lite släpad i håret. Jag blev lite skrämd. Jag blev lite ledsen. Lite manipulerad. Jag blev lite trampad på, som ett golv. Jag skämdes lite. Jag älskade lite. Villkorslöst. Jag litade på, lite. Jag släppte in, lite. Jag lät någon få mig, mycket lite. Någon fick dela mitt, jag, väldigt mycket lite. Jag bad lite om hjälp som inte fanns, som inte kom. Jag gick tillbaka lite. Det blev lite ramaskri då. Och min självkänsla blev lite trasig, lite mer. Det är lite okej att blunda för det. Det gör jag också, när jag inte är tvungen att känna lite allt. Det är lite okej att blunda, för jag berättar ändå här.

Den inbillade tryggheten försvann. Den starka kärleken gick upp i rök. Det blev svart. Allt blev svart. Jag slår huvudet i bildörren varje halv sekund. Jag får bulor och blödande varbölder hela vägen ner till lilltån varje annan halv sekund. Allt jag vill är att sova, utan att vakna femtioelva gånger. Utan att drömma. Bara sova. Och sedan orka kliva upp. Vilja kliva upp. Slippa tårrandiga kinder. Men vad jag har är en ouppackad resväska, en man som heter Ove, en jävla discolampa och en känsla att aldrig vara tillräcklig.

Tre till fyra. En timme. En stund som vid avslut har känts som ynka tio minuter, men samtidigt har sprängt berg till smågrus. Så jag möter min av tårar grumliga spegelbild, ett skal. Ett tomt svart skal. Hur blev jag sån? Hur blev jag den som rymmer så mycket ilska, så mycket smärta, att det bara blev ett osmickrande yttre kvar? Hur lever jag, om det enda jag känner mig kapabel till, är att andas? Hur fortsätter jag framåt, när jag inte kan se imorgon?

Jag är tvungen att drömma om det där. Jag är tvungen att utstå det om och om igen. Jag är tvungen att ha ett glädjeskuttande hjärta i en dröm. En dröm. Hur dina fingrar knottrade min hud. Hur kyssar fick det andra, det dumma, att flyta ihop till en grå distanserad massa. Hur, jag älskar dig ifrån dig, fick mig att vilja lite till och lite mer. Jag hade inte ens en halv tanke på att jag skulle sitta här, tömma mina ögon och välta ut mig själv ur en kraschad tunna. Och det ger mig en sån jävla huvudvärk.

Hon gräver inte på ytan. Hon ber mig att gräva fram den lilla. Hon vill att jag pratar om sånt som kan sitta kvar och rispa med vassa föremål på insidan. Hon vill höra om dig. Allt vad du var för mig. Allt och resten jag var för dig. Hon vill inte att jag ska gömma mig i en mjuk bubbla. Det var allt vad jag ville idag, simma i en djup alkoholdimma och glömma. Glömma att du någonsin gjorde entré i mitt liv. Men jag besökte soffan och vattnade den istället.

Allt jag vill ha är lugn. Allt jag vill ha är någon stryker min kind, säger att allt blir bra och håller om mig tills den inre jordbävningen är över. Allt jag vill ha, är en delad säng med någon som tycker att jag är värd mer än en dörrmatta. Allt jag vill, är att någon ser mig. Tittar på mig, som jag alltid gjorde med dig. Allt jag vill är att jag blir viktig för mig först.

I tear my heart open, I sew myself shut
My weakness is that I care too much
And my scars remind me that the past is real
I tear my heart open just to feel