Jag har aldrig valt en annan väg, innan jag haft ansiktet begravt i en hård bergsmassa. Jag har alltid tittat åt ett annat håll och sedan undrat varför jag stått med vattenytan ovanför näsan. Jag har aldrig stannat upp och tagit ett extra djupt andetag av den skadande stormen. Jag har alltid kramat kudden, gråtit en skvätt och trott på en ny bättre morgondag. Jag har aldrig anat vilka taggar som varit synliga på stället jag trampat, för att de blå har varit ivägen. Jag har alltid varit rädd om andra och skymtat mig själv bakom fylld med trasighet. Ibland har jag svårt att förstå, hur jag kan ha gjort illa mig så.

Det är svårt att njuta av stunden när man lever i nästa. Det är svårt att försöka sig på att kontrollera utvecklingen. En omöjlighet. Att tro att kontrollen lever i ens egna händer. Jag kunde inte syna i sömmarna. Jag hade ingen kontroll. Jag kunde inte. Jag kunde ingenting. Varje gång jag lade mig med en känsla av lugn, kapades det vid fotknölarna nästa dag för att bara skratta mig i ansiktet. Det var inte meningen att jag skulle må bra, när jag gjorde ett aktivt val att inte göra det. Det var däremot meningen att jag skulle lära mig att jag inte kan behärska något okontrollerbart.

Jag behövde tid. Tid till att skrapa bland resterna av mig själv i luftslottet som jag byggde upp. Tid till att få hjärtat att mogna till samma stadie som en mörk banan. Tid till att inte vilja mer, när morgondagen innehöll samma lika som gårdagen och stunden mitt i. Tid till att rulla sockervadd runt min egen kropp, för att inte behöva spendera en förmögenhet på silvertejp till hålen som annars skulle bli. Tid till att inte springa till ett svart hål och se fortsättningen i svart/vitt. Jag behövde tid till att spränga luftslottet som inte delades med någon annan än mig.

Om jag hade en krona för varje gång, skulle jag varit miljonär. Problemet var att jag inte blev rik på något annat än en sämre version av mig själv. Jag är mer. Jag kan mer. Jag vill mer. Och just nu är jag är jag i ett utsvultet tillstånd. Den som söker skall finna, ett annat, mindre motbjudande sätt. Och tack, för jag var verkligen behövande av ett silvertejpsliknande sexpack. 

Det sägs att med vilja kommer man långt. Utan den är det som om tiden stannat och livet går på repeat. Du fastnar i tänk om. Du fastnar i om det var så här. Du fastnar emellan vad du vill och inte vill, för att fastna lite till i hjärtats hand. Hjärtats mörker om du så vill kalla det, det. Att älska någon, vara förälskad, vara kär förblindar ögon och mörkar den bättre vetande hjärnan. Att älska någon har sitt pris. Allting har sitt pris. Mitt var långdraget, fantastiskt och fasansfullt. En salig blandning av uppoffring, rosa fluff, närhet, passion, lögner, hemligheter och hetsiga diskussioner. Men det är slut. Den här gången är det verkligen slut.

En del av mig önskar fortfarande. I en bättre värld tänker jag, då skulle magin flöda och passionen härja fritt i en icke-illusion av nykterhet. Mitt blod skulle pulsera i takt med hjärtats snabba, hårda slag för dig. Magen skulle inte vara fylld av oro. Jag skulle aldrig tänka om. Jag skulle älska utan hämningar, vilkorslöst, precis som jag ändå gjort. Men till slut gapade bägaren tom, det fanns inget mer att ta av. Från början rann det över, tills det en dag bara torkade. Tom på lust, tom på ord, tom på vilja att fortsätta. För det var verkligen en illusion av nykterhet. Det var en kamp och konkurrensen var alldeles för hård, för att jag någonsin skulle kunna vinna. 

Jag älskar med varje andetag. Alltid. Jag minns allt. Jag minns det bra och jag minns det dåliga. Men när det bra inte längre ligger under solens värmande strålar, då är det dags att lägga av. När skuggan gör en helt egen solförmörkelse av livet, då har kärleken tappat sin fina glans. Ett eget oavbrutet regn från ögonen och jag blev blöt i hjärtat. Det hade slutat vara värt besväret. Jag behövde bara resa mig och stå på svaga ben, för att återfå kontrollen ur den känsla som har stoppat fotsteg i en annan hälsosammare riktning. 

Den jag är idag har formats av tiden. Kärleken i dig som jag vet att du har, men är oförmögen att linda in mig i. Alltid sa jag, alltid kommer du att vara där. Jag blev kär i min bästa vän. Jag önskar dig detsamma utan att känna  efter i en ny tvåsamhet med mig och mig själv. Vi klarade det hit och vi tar viljan i min hand och går långt. Så långt vi någonsin kan.

Nu var det längesedan igen, men tre veckor i ett regnigt Spanien gör sitt. Det är som ruskigt att behöva skriva om regndroppar dag ut och dag in. Kanske blev det bra, när det regnade utanför mitt hjärta och utanför mitt sinne. Men innan jag for, gjorde jag ett val. Tiden med regninga dagar vart svår. Med saknad. Med längtan. Och sen, tjugotre dagar senare, kom jag hem till en lång kram och glansiga men kärleksfulla ögon.

Jag är på ett bra ställe. Jag är i form. Jag är stark eller jag känner mig stark. Hur blev det så, när svag från en annan mun, tydligen var mer passande? Jag vet vad jag förtjänar. Jag vet vad jag är värd. Jag vet skillnad på rätt och fel. Jag vet att jag inte behöver, men jag vill. Jag vet att jag har mig. Jag har kärlek i mig, utan andra. Jag har kärlek i mig, med andra. Det var kärleken i mig själv, som jag hittade och behöll. Det var också den, som gjorde mitt val. Jag vet inte hur det slutar. Jag bara vet att jag tvungen, men inte för någon annans skull än min. 

Jag tänkte igårikväll. På hur allting blev. Men jag har bättre och jag har sämre dagar. Jag är duktig på att skriva när jag mår dåligt, när jag har en svacka. Sämre är jag att skriva när det är bättre. Så det som jag skriver här är inte allt. Det är ingen helhet. Just nu är jag på en plats där jag inte kan skriva om solsken och gnistrande vatten. Jag vill inte läsa om solsken och gnistrande vatten, jag blir bara förbannad. Det var nåt jag hade och jag förlorade stort.

"Det är inte hela världen". Nej, det är inte hela världen. Men allting försvann och det blev hela världen. Det var inte bara någon jag tycker om som tog en annan otänkt väg. Jag gjorde det också. Jag kan märka att jag inte längre tittar på andra människor med samma ögon. Mycket som spelade roll, är oviktigt nu. Det saknas hjärta och själ i saker som jag borde göra, saker som jag vill göra. Men jag förmår mig inte. Jag orkar inte. Ibland är matlagning en hel vetenskap och sen bara sitter jag där. Lagom mer orkeslös.

Tragiskt kanske. Men jag går heller inte utanför dörren ensam. Inte längre än till brevlådan eller till bilen. Första gången jag handlade ensam, trodde jag att jag skulle dö av hjärtklappning. Sedan dess är alltid någon med mig, om det inte är på annan ort, i ett annat land eller en snabb inspringning på 10 sekunder. Det var aktuellt med ett möte nyss, för några dagar sedan. Fastän jag ville att det skulle hända, ville jag inte. Fastän jag inte skulle skriva så gjorde jag det, trots magont. Han skrämde mig. Och jag vet inte om jag egentligen hade klarat att stå framför, utanför mitt hem. Tänk då att stöta på någon som gjort så illa, där det inte är tryggt. Här, innanför min låsta dörr, är det just det. Mamma kan förstås ta sig in, men det sätter inte hela min värld ur balans.

Kvällen då allt vändes upp och ner, finns så djupt rotad inuti. Det är betongklumpen jag skriver om. Det är den som gör att jag låser innan jag hunnit in i mitt hem. Det var betongklumpen som gjorde att mitt hem inte kändes som mitt, tills för ungefär två veckor sedan. Det var betongklumpen som gjorde att jag hoppade till för minsta lilla ljud. Det gör jag inte längre. Men jag uppmärksammar mer runt om mig, än tidigare. Kontroll tror jag det kallas. Jag vill inte hamna i någon som helst utsatt situation igen. En gång är inte ingen gång och två gånger är inte lika med noll.

När jag tittar på mig själv ser jag liten och svag. Liten och osäker. Korkad. Och ofta kan jag känna att jag saknar mening utanför jobbet. Jag vet inte vart jag ska stoppa mig själv och jag gör mest ingenting när jag inte är där. Det är svårt att glädjas, men jag kan. Även fast det känns som om jag bedrar mig själv med falska känslor. Jobbet har gjort mycket för mig. Jobbet har tagit mig till ett bättre ställe. Människorna på jobbet har hjälpt mig framåt. En dag i taget, det är så långt som jag sträcker mig. Så säg inte bara, det är inte bara.

Lev, ha kul, skratta. Det var allt. Det var allt jag fick. Jag blev egentligen inte förvånad. Hur ska man kunna förvänta sig mer från någon som aldrig levererat tidigare? Men jag blev ledsen. Jag släppte allt direkt innanför dörren, satte mig bredvid och grät. Det fanns en liten öppning, en liten chans och den var inte heller viktig. Det fanns inte att förklara. Det fanns inte att säga ett litet ord. Det fanns ingenting. Känslan av att vara betydelselös har jag varit bekant med, men det här, det här hade flera kilometers distans. Till och med betongklumpen i bröstet kände ensamhet. Du skulle ha sagt nåt.

Det är märkligt, men sedan du försvann har bara fantastiska saker hänt. Det senaste är att jag får jobba utomlands i tre veckor till. Jag ska vara glad. Jag försöker vara glad. Men när det händer någonting bra, känner jag en starkt längtan av att vilja ringa. Jag vill berätta, dela. Jag vill kramas. Jag vill känna din lukt i mina näsborrar. Så, aj. Bara väldigt, väldigt mycket aj.

Det sägs att tiden läker alla sår, men tiden springer inte ens. Den är inte snabbare än en snigel. Jag vill att det tar slut. Jag vill inte vara trasig. Jag vill inte vara den, vars soffa alltid kommer att kännas tom. Jag vill inte komma ihåg varför. Varför gör mig arg. För varför, varför var det tvunget att bli såhär? Jag är inte dum. Jag ser och jag borde sett tidigare. Det finns en värld utan dig också, jag är bara inte säker att jag vill leva i den resten av mitt liv. Men det finns inget annat. Jag har inget val. Det finns gränser för dumhet.

Jag tänker på dig jämt. Varje dag. Hela tiden. Ibland gör det så ont. Det är då något kramar mitt hjärta med en elak hand. Det är då något drar ihop lungorna till små påsar. Det är då dina händer vandrar på min hud. Jag saknar dig. Inte hela tiden, men varje dag. Jag älskar dig. Fortfarande. Alltid. Sekundvis. Du är som ett gift för mig.

För ett år sedan, hjälpte du mig upp. Du fanns där för mig. Du var min livlina. Du var rak. Du var ärlig. Du var allt jag behövde. Du var hundratio kilo viktig. Du var en vän. Jag snubblar på orden, för jag har dem inte riktigt klara. Jag stakar mig fram, för jag har bara gjort det här en gång tidigare. Inte heller då, fick all kärlek plats. Men jag föll hårt. Jag föll riktigt hårt för dig. Det var därför jag stannade längre än jag borde. Jag var dum. Jag trodde att jag kunde hålla upp dig, som du en gång höll upp mig. Jag trodde att min kärlek skulle vara tillräcklig för dig. Jag trodde att vi. Bara allt. Vi skulle göra allt.

Jag har såg två filmer här om kvällen. Båda påminde mig om dig. Visste du att jorden rörde sig när dina händer nuddade mig? Att marken under mina fötter vibrerade, när mina läppar mötte dina? Visste du att mitt hjärta hoppade över ett slag, varje gång jag sa att jag älskade dig? Visste du att jag ibland fick tygla mig för att världen inte skulle bli alltför vacker tillsammans med dig? Den andra filmen fick mig att vilja skriva det här. För mitt lilla hjärta, klarar inte av att behålla dig där inne. Det är redan trasigt, men med dig i, blir det aldrig helt igen.

Jag älskade dig för att du lärde mig innebörden av trygghet. Jag älskade dig för att jag fick ta hand om dig på kvällarna. Jag älskade dig för att jag egentligen inte kunde vara arg på dig en längre stund. Jag älskade dig för att jag upplevde att du släppte in mig i ditt inre. Jag älskade dig för att du tog fram det bästa i mig. Jag älskade dig för att du var varsam med mig. Jag älskade dig för att du sa att du älskade mig. Men framförallt älskade jag dig för det jag aldrig förut hade hittat inuti mig.

Jag älskar dig ännu, med varje andetag. Men det står inte för samma sak idag. Jag älskar dig för det jag såg i dig. Det som jag vet, finns där någonstans. Jag förstår inte riktigt själv hur det är möjligt. Vad jag såg och vad du såg, var två skilda saker. För mig var du perfekt. Jag såg mina känslor som en förlängning av dina. De som förmodligen inte ens fanns. Men mina finns. Och de är sårade. Jag förväntade. Jag längtade. Jag litade. Det raserades på bara en liten stund.

Du tog mig med din charm. Du förförde mig till en annan värld. En värld jag så gärna ville stanna kvar i. Jag ville dela, utveckla, leva. Du, i samma värld tog det ifrån mig. Min kärlek gjorde ingen skillnad. Jag kunde inte hålla upp dig. Jag kunde inte hjälpa dig. Jag kunde inte rädda dig. Jag kunde bara gå. Och jag gick med tunga steg, trots att det redan var för sent. Nu finns bara tiden och det är bara den som kan göra det lättare för mig. Det är bara den som kan tejpa det du tog trasigt.

Om du någon gång läser, hoppas jag att du vet, att jag aldrig ville dig något ont och jag hoppas att det egentligen var ömsesidigt. Men du får inte finnas kvar. Jag kommer aldrig att glömma. Jag kommer aldrig glömma hur du skrämde livet ur mig. Jag kommer aldrig att glömma att du gjorde mig livrädd för allt det här.

Till dig, från djupet av mitt hjärta.

Alla är inte som du. Alla gör inte illa så som du. Jag vet det nu.

Jag hoppas att ditt samvete kryper ikapp dig. Inte idag. Men en dag. Jag hoppas att du ångrar dig. Inte idag. Men en dag.  Jag hoppas att du en dag ser, det du inte såg då. Inte idag. Men en dag. Jag hoppas att du står i ett hav av dina egna lögner. Inte idag. Men en dag. Jag hoppas att du känner vad jag känner. Inte idag. Men en dag. Jag hoppas att du tänker på mig då.

Man kramar inte med ena handen och skadar med den andra. Man säger inte ”jag älskar dig” med ena mungipan och skrämmer med den andra. Jag vill att du ska veta hur ont du gjort. Jag vill att du ska veta att det var du, inte jag.

Jag kan inte få dig att vända dig om, om du aldrig gjort det förut. Jag kan inte be dig följa med, om du inte redan står bredvid. Jag kan inte säga att du tycker om mig, om det inte finns nåt som avslöjar att du gör. Jag kan inte vänta, om du inte redan har valt. Jag kan inte andas, om vi inte delar samma luft.