Så här sitter jag, ensam, i ett hotellrum. Jag ser en bit av Stockholm. Jag ser ett hål i marken. Någon annans arbetsplats. Och jag hörde precis en vissling. Så tyst är det här. Men det är ändå rörelse och det är allt annat än Kramfors. Det är en dag till att inte titta på mina tapeter, mina tavlor, mina blommor och inte ligga sömnlös i min säng. En natt till utan hjärtat som fryser till is för varje mil jag närmar mig.

Det var skönt att vara borta. Det var alldeles för skönt att lämna staden som inte har någonting annat än mörker att erbjuda. Jag vet att jag har mina vänner och min familj där, men världen är så mycket större än så och jag har bara sett en bråkdel av den. Jag har hittat till Spanien, Turkiet, Thailand, Marocko, Grekland och minimala delar av Sverige. Det är som vad Stockholm visar mig nu, ett hål i marken, i något så mycket större.

När jag for, lade jag tillit och hopp till en enda människa. Det var dömt att misslyckas, vilket det också gjorde. Mellan det hade jag förstås jävligt roligt. Shotar av tequila. Shotar av Baileys. Helena. Marcus. Marcus familj (en mycket, mycket trevlig familj). Gekås med alldeles för lite pengar. Chips och dipp mitt i natten. Surr om Reinfelt och en gnutta världsfred. En Kristoffer-Robin på en pizzeria som jag tror pussade mig på kinden och/eller halsen, innan han faktiskt började prata. Och än mer därtill.

Jag kan skriva mig till vad jag känner, vad jag vill ha. Men jag kan inte prata om det. När vi stegade hem från Harrys under lördagskvällen tog jag av mig klackarna. Mina fötter var inte torra när vi kom hem, men det var inte mina kinder heller. Jag var verkligen inte ledsen. Jag var arg. Och egentligen, egentligen var jag inte arg på någon annan än mig själv. Även fast någon annan fick skulden för det. Någon sa att den inte tycker om att jag inte dricker, så jag drack ganska mycket. (Men vi ska verkligen inte glömma att jag hade riktigt roligt.)

Problemet är, att det inte är så jag ser mig själv. Förut drack jag mindre, när han drack mer. Jag gjorde det för att jag såg vad alkoholen gjorde. För att han redan drack för mig och resten av befolkningen. Jag ändrade mig för att jag skulle bli bra, för att jag skulle duga i hans ögon. Jag gjorde det aldrig. Den här gången dög jag inte för mig själv. Jag låste mig fast vid någonting som jag bara har drömt om, kände något gjorde jag också, men jag fick ett hål i marken och jag vill ha resten.

Jag tänker förmodligen alldeles för mycket. Överanalyserar. Men det gör ingenting. Jag är sån och jag kommer alltid att vara sån. Det skulle inte vara jag, om jag inte kunde skriva det här. Det skulle inte vara jag om jag inte tömde mitt halvfrusna hjärta halvvägs till Kramfors, precis ovanför någon annans arbetsplats.

 

Soulie

30 oktober 2013 11:10

Lördagen skyller vi på ett arsle. Dem här veckan var bäst. Kändes bra att du var här, och soffan är alltid ledig för dig! Jag behövde också att du kom hit för då känns Varberg lite lite mer hemma :) ♡

Sandra

30 oktober 2013 11:34

Åh, du är fortfarande bäst! Mitt hjärta gör ont av att åka hem. Det blöder. Jag kommer snart igen :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...