Jag blev arg när han skrev att det känns. Hur fan vet han hur det känns? Hur vet han hur det känns när lungorna krampar för varje andetag? Hur vet han hur det känns att inte kunna sova, att tröttheten och att inte minnas men minnas för mycket är som glassplitter under fotsulorna? Hur vet han hur det är att bli ratad, hotad och vara roten till allt hemskt? Hur vet han att mörker förtär och att hjärtan faktiskt kan gå sönder?

Jag kan förklara hur det känns att vakna upp efter en gruppvåldtäkt i en dröm. Hur tårarna sprutar när man i en annan dröm har sett sin pappa skjuta huvudet av sig med ett hagelgevär. Jag kan måla bilden av hans kolsvarta ögon med det lysande hatet utan att behöva blunda. Och jag kan beskriva hur klumpen av ångest växer sig större när det är dags för huvudet att närma sig kudden igen.

Jag kan fånga smärtan den stunden som ett något vässar klorna och sätter in dem i huden och river under resten av dagarna. Jag kan avslöja hur det känns när det brinner och när det bara känns tomt, som om meningen följde med en västkuststorm. Jag kan snabbspola förbi och förklara den där sången som inte längre går att lyssna på. Varför den bara strör salt i det välkända misslyckandet.

Jag blev ännu argare när han skrev att han älskade mig, för sättet han påstod sig älska mig på gjorde ont. Så ont att det inte blev någonting annat över än ett stenhjärta till någon annan. Men det var någon som sa att tiden läker alla sår. Själv börjar jag undra om det är självskrivet att vissa saker stannar kvar som en grävling mitt i vägen, för att kunna orsaka oförklarliga giftiga efterskalv. 

Han skrev att han bara ville be om förlåtelse.
Igen.
Han skrev att det var tankar som snurrar. Att det känns.
Igen.
Han skrev kram.
Igen.
Han skrev att han alltid kommer att be om ursäkt.
Igen.
Han skrev gumman.
Igen.
Han skrev att jag var bäst.
Igen.
Han skrev att han älskar mig.
Igen.
Han skrev och allt.
Och igen.

Jag drömde om en flicka. En vacker, modig och stark flicka. Jag drömde om en flicka med drömmar, med vilja och ett hjärta fyllt av omtänksamhet. Jag mötte en flicka som hatade sin egen spegelbild. Jag mötte en flicka som var rädd och svag för andra människors  åsikter. Jag mötte en flicka som slutade drömma. Som slutade hoppas.

Jag upplevde en flicka som föll för frestelsen. Jag upplevde en flicka som behövde nakna kroppar för att hela. Jag upplevde en flicka som behövde sinnesförändrande för att andas. Jag hörde om skrik, om hot och om att inte vara värd. Jag hörde om en flicka som höll andras hjärta i sitt och skänkte allt hon hade.

Jag vaknade till hennes ekande gråt. Jag vaknade till hennes maktlöshet och hennes mardrömmar. Jag vaknade av att hennes hjärta gick i tusen bitar. Jag lyssnade till hennes ord. Hennes knivskärande aldrig mer. Jag lyssnade till hennes vädjan. Älska mig. Älska mig på riktigt. Så högt som du kan. 

Jag kände hennes obeskrivliga smärta.
Det plågsamma minnet.
Jag kände det upprepas.
Igen.
Och igen.

För jag kunde smaka mina egna salta tårar och gömma ansiktet i min våta kudde. 

Jag har det verkligen bra på alla vis. Jag är nöjd med min tillvaro. Jag älskar mitt liv, mitt jobb, min lägenhet, alla möjligheter jag får och har, mig själv, mina vänner och min familj. Det är så mycket olika saker som gör att allting faller på plats med lite extra stjärnglans. Men så kom det där. Det där suget. En längtan. Ett moment. Just nyss.

Jag har gjort många konstiga saker i mitt liv. Oigenomtänkta. Vansinniga. Låtit bli att känna, för att vara till lags för alla andra. Sårat mig själv på ett sätt som inte varit okej. Inte någonstans. Det var inte självklart att sluta med det. Men jag kom dit när jag insåg vad jag gjorde. Det är nämligen dumt att se sig själv som mindre värd eller bara ovärd att älska.

Det jag fastnade i nyss var att det skulle vara skönt att vara omtyckt på ett annat sätt. Att det skulle vara trevligt att vara mer än vacker, snygg och alla andra möjliga ord. Att inte få en komplimang för specifika kroppsdelar eller hur jag ser ut naken. Inte för att det är mysigt att umgås med mig eller att sova med mig. Visserligen alltid fantastiskt att höra, men just nu, just ikväll, hade omväxling förnöjt. Det där med att vara någonting mer för någon annan.

Jag vet att jag är omtyckt för så mycket, på andra sätt, av så många människor. Jag vet också att det är jag själv som är anledningen till att jag lever ensam. För att jag vill ha det så eller kanske behöver ha det så. För att det är så väldigt enkelt. Jag kan visa ömhet, kärlek och omtanke. Lägga till min charm. Vara det jag vill, när jag vill. Med någon som har gjort sig förtjänt av det. Men gränsen går vid att bli kär. Det alternativet finns inte. Det är nästan så jag tror att jag faktiskt har förlorat den förmågan.

Generellt är jag nöjd. Tillfreds. Det är bara det att jag undrar, när det blev en sån där kväll? Möjligen, säkerligen för den extra stora offerkoftan som följer ett lätt sjukdomstillstånd. Då är det lätt att vilja ha en trygg och omtänksam famn att gömma sig i.

Vad ska jag säga om livet? Livet är bra. Livet är verkligen för bra. Det har inte, under min livstid, varit så lätt att andas. Så lätt att inte tänka. Så lätt att somna eller att sova ut. Jag har nog aldrig känt mig så befriad. Helt bekymmerslös.

Under det senaste året har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Jag har snubblat över insikter jag inte ens trodde var möjliga. Jag har utvecklat en självkänsla som inte blåser omkull av en lätt bris. Jag har sett människor stå upp för mig. Tro på mig. Jag har upplevt hur det är när ingenting blir inlindat i bomull och jag har slutat att göra det själv.

Jag är hemma igen och den här gången är jag verkligen hemma. Jag gillar västkusten, mest för vad det gjorde för mig och med mig, men också för vänskapen jag hittade där. Jag gillade att vintern var kort, att sommaren kändes oändlig. Jag gillade närheten till allt. Men här, i mitt Norrland, har jag vad som har lagt grunden för mig. Det är här jag hittat lugnet som tidigare bara fick rugga lite på ytan.

Varför jag inte har skrivit här på länge är för att allting jag börjar skriva, passar in någon annanstans. Varför jag började skriva det här nu, var för att jag sökte någonting jag skrivit till honom. Den stunden jag blev kär. Jag sa att jag älskade honom ett kort tag efter det. Men han förtjänade aldrig den kärleken. Han förtjänade aldrig mig.

Det vore dumt av mig att inte erkänna att jag har saknat honom. Inte nu. Inte på väldigt länge. Men stundvis har jag saknat saker som jag trodde att han gav mig. Jag har också saknat någonting som han gav mig. Det enda han gav mig. En insikt kan man säga. En enda sak som hamnar utanför inte på väldigt länge.

Just nu, vill jag att det här också ska hamna bland sidorna för mig och av mig. Då hade jag kunnat utveckla. Förklara. Beskriva. Men allting kan inte vara där. Allting kan inte hamna i en bok jag inte vet om jag någonsin vill publicera.

Att jag börjat skriva igen har ingenting med mig att göra. Men ja, jag har varit rädd. Det är allt jag tänker säga. För han vet. Han vet att det är hans förtjänst den här gången också.

Tack.

Ni kanske minns att jag började skriva på en bok. Om ni inte minns, så ja, jag skriver en bok. Eller skriver, jag började, fick en mental och känslomässig dipp och slutade. Det är inte så lätt att skriva om någonting som har gjort så ont. Det var så inte lätt att jag till och med började minnas saker jag hade förträngt. Eller kanske bara glömt.

Men idag vaknade jag med en känsla som jag saknat väldigt länge. Jag vill igen. Jag vill så mycket. Jag vill känna. Vill ta. Vill uppleva. Jag vill vakna med någon bredvid mig. Jag vill vakna med någon som kan röra vid mitt hjärta med sina handlingar. Inte ord. Inte den här gången. Jag vill vakna av någon annans hjärtas ljudlösa smekningar.

Det finns bara en enda person som jag kan tacka för det. Han som var silvertejp utan att veta om det. Det är han som får ett eget kapitel och förtjänar det. På tal om det, så ska det bli färdigt nu. Det skulle faktiskt kunna bli en utmärkt kontaktannons.

Paniken som uppstår när brevet om att man har cellförändringar kommer.

Orationellt tänkande:
Jag har cancer. Jag har cancer. Jag har cancer.
Tur att jag flyttar hem när jag ändå är döende.

Logiskt tänkande:
Jag har inte cancer. Jag har inte cancer. Jag har inte cancer.
Tur att jag flyttar hem ändå. Ifall att.

Google tänkande:
Risken att det är cancer är minimal. Risken att det är cancer är minimal. Risken att det är cancer är minimal.
Vad roligt det är att flytta hem.

Hur viktigt det är att gå och göra sitt förbannade cellprov. Just do it.
Google gav mig inte en dödsdom den här gången i alla fall.

Den trötta hjärnans tänkande:
Sov. Sov. Sov. För fan.

Jag har inte skrivit på länge. Ärligt talat så har jag ingen aning om varför. Eller så har jag det. För det mesta känner jag mig urusel på att skriva när jag mår bra. Det blir kassa meningar. Fel. Bara fel. Det kanske är lätt att missförstå mig nu, för jag mår inte dåligt. Jag måste faktiskt säga att jag mår oförskämt bra. Om jag behöver utveckla, så är jag på ovanligt gott humör. Men.

Jag skrev ingenting förra gången han kontaktade mig. Inte mer än att jag klickade in en bild på instagram och bokstaverade "The story is over now. The end." Och det är sant, men då fick det mig helt ur balans. Min hjärna stakade sig. Jag grät en aning. Och jag drömde mardrömmar. Jag svarade honom inte. Jag skrev inte att han inte skulle kontakta mig ännu en gång. Jag tyckte att jag hade gjort det klart. Kristallklart.
Men så kom det ett meddelande igår igen. "Får dig inte ur mina tankar. Sorry."

Där satt jag med hans namn framför mig, det meddelandet, på middag med mina arbetskamrater och jag blev arg. Irriterad. Frustrerad. Hur jävla svårt ska det vara? Hur jävla svårt ska det vara att låta bli mig? Jag tänkte likadant som förra gången, många andra gånger, att jag skulle låta bli att svara. Men. Men jag kunde inte.

Kort och gott svarade jag: "Jag har sagt det förut och jag säger det igen, skriv inte till mig mer". Vet ni vad jag får tillbaka? "Känns fan inte okej. Så du vet." SÅ JAG VET? Jag vet inte om jag behöver ursäkta mig nu, men jag för i hela helvete SKITER bokstavligen i hur jävla okej det känns för honom. Jag är den absolut sista människan på hela satans jorden som behöver veta vad han känner. Eller vad han skriver att han känner. Psykopater känner ingenting. Och det är en stor jävla parentes, åtminstone för er.

Visste ni förresten varför man inte sätter en "psykopat"-diagnos på någon? För att det förstör livet för människan i fråga. Det komiska i det hela är att psykopater förstör alla andras liv. Det finns ingenting, INGENTING, positivt med att ha en sån människa i sin närhet. Googlar man, får man i andra ord, rådet att springa i en helt annan riktning, så långt bort man bara kan.

Jag känner att jag skiter i vad jag skriver just nu också. Jag skiter till och med i hur jag skriver det. Jag har varit alldeles för nära honom för att inte kunna säga det här. Jag har haft tillräckligt med psykologsamtal för att inte förstå vad hon menade med psykopatiska drag. Jag har hört alldeles för många lögner. Jag har sett alldeles för mycket brist på känslor. Jag har sett honom slå andra människor framför mina ögon, framför barn. Jag har sett honom göra illa ett barn, sin egen dotter. Jag har upplevt att han har gett på sig mig fysiskt. Jag har hört honom hota mig. Andra. Alltså, jag orkar inte ens. Min hjärna orkade inte då och den orkar inte nu.

Jag förstår inte. Jag vill inte förstå. Och jag vet att det inte är någon mening. För det finns ingen logik. Det finns ingenting att ta på. Inget konsekvent. Inget, förutom att han är en genomrutten människa inifrån och ut. Han är sjuk. "Ja, men missbruk förändrar ju människor." "Beroendepersonligheter...." Så många gånger som jag har velat skratta när jag har hört det. Jag gör inte narr av människor som faktiskt lider av den här sjukdomen. Han må vara alkoholist. Han må vara narkoman. Men hans personlighet är bestående, även som en nykter individ. Han är någonting helt annat än bara en missbrukare.

Det som störde min tillvaro förra gången han skrev, var de nya sakerna som dök upp. Saker jag har förträngt att han har sagt. Saker som han har hotat med. Jag drömde som sagt mardrömmar. Och jag var verkligen helt ur balans. Jag kan inte förklara. Jag kan inte förklara hur det rörde om i mitt huvud. Inte heller hur det skakade golvet jag står på. Men det gjorde det. Jag avskyr, fullkomligt hatar, när dessa minnesbilder passerar min näthinna. Jag vill inte. Det är fan färdigt. Det är över. Men ändå springer det förbi som om det vore ingenting. Som om det vore vad som helst. En rosa flodhäst.

Eftersom jag upplever mig själv annorlunda. Eftersom jag ser mig själv med andra, nya, friskare ögon, kan jag inte för mitt liv acceptera att han eller det han skriver, kapar mig vid fotknölarna. Jag känner mig starkare. Befriad. Jag har en någorlunda bra och existerande självkänsla. Jag både känner och tycker att det borde räcka för att jag inte ska bli ett känslomässigt vrak. Åtminstone inte så att jag inte ska bli den som inte pallar att titta tillbaka på mig själv i spegeln.

Men. Men det hände.

Men det gick också över. Det varade "bara" i några dagar. Sedan var allt som vanligt. Jag var som vanligt. Nu frågar jag mig, hur det var möjligt? Jag läste för någon vad han skrev då och fick "det var ju snällt, men". Det blir många men idag känner jag. Men det han skrev, var inte snällt. Det kanske, på sin höjd, var formulerat bra (som vanligt). Men ordet gumman, får mig att vilja kräkas. Att han säger att han tänker på mig, att jag är den finaste som korsat hans väg, att han önskar att det vore annorlunda emellan oss, är inte ens ord. Det är en urinstråle rätt i ansiktet. Det är sjukt. Som varfyllda exem. Bara ett av hans alla sätt.

Gårdagens konversation fortsatte såhär:

P: Ursäkta mig. Att jag tänkte på dig.

Jag: Jag skriver det en gång till. Skriv inte till mig mer. Jag vill inte ha någon som helst kontakt med dig. Jag skiter i vad du tänker. Jag skiter i vad du gör. Jag skiter i vad du känner. Och jag skiter i dina jävla förlåt. Det betyder ingenting för mig P och inte du heller.

P: Puss.

Jag vet att ni kanske inte förstår. Jag är medveten om hur det ser ut. Men jag önskar ingen en plats i mina forna skor. Jag är inte säker men jag tror att det endast är då, man kan förstå tomheten och schackdraget bakom varje bokstav.

Jag känner att jag är tvungen att göra någonting annat en stund. Att skriva är visserligen roligt, men det är så jävla energiförödande när man skriver om någonting smärtsamt. Särskilt när det i vissa fall fortfarande påverkar vilka val man gör i livet.

Jag vet inte hur många gånger jag har känt att jag vill sluta nu när jag är på stycket jag helst vill glömma. Det är så många saker som ska ner i ord. Så många saker jag redan har skrivit om. Men helt plötsligt blev det svårt. Jobbigt. Jävligt mörkt. Jag vet inte om det är för att det blir mer ärligt såhär eller om det är för att jag benämner det som en bok. Kanske borde jag släppa tanken på en bok, för att det ska bli lättare. Men samtidigt fattar jag att det ändå inte kommer att vara en dans på rosor.

Jag tycker nästan att det är sjukligt att jag kommer ihåg vissa saker som om det hände igår. Men å andra sidan tycker jag nästan att det är konstigt att jag inte minns mer. Vad har jag gjort av det? Har jag tömt ut det redan? Hände någonting av det ens? Jag kanske drömde allt. I så fall, varför känner jag mig som en vandrande zombie?
Jag bryr mig kanske för mycket om hur det ser ut. Det är inte säkert att någon annan någonsin får läsa det. Men hemskt mycket om någon annan får läsa det, vill jag att det ska vara riktigt. Även om jag framstår som världens mest korkade människa.

Jag vet att jag inte kan stå till svars för hans handlingar. Men jag klandrar nog fortfarande mig själv jämt, ibland eller någon gång för att jag lät det fortgå. I en enkel verklighet hade jag kunnat gå när som helst. Det låter ju väldigt logiskt att gå. Men. Men. Men. Det var aldrig enkelt. Och jag tror inte att jag drömde, för det gjorde verkligen ont.