Jag hade aldrig haft en riktig pojkvän, förrän jag träffade honom. Med tanke på hur det ser ut idag och vad som utspelade sig, är väl riktig att ta i. Men jag hade någon i mer än en sommar. Och jag klamrade mig fast för glatta livet. Inte för min skull, men för hans. Det var det där med att förändra, trots att jag ett flertal gånger har blivit bevisad motsatsen. Där var det lite för min skull också. En gång skulle väl jag få uppleva vad jag ser i alla andra. Jag älskade honom för en anledning, men jag kan verkligen inte komma ihåg vilken den var.

De glansiga ögonen som mötte oss andra när vi gick mot altaret i augusti. En vän som aldrig sett någon vackrare i hela sitt liv. Han var hennes och hon var hans. Det syndes tydligt. Det är en speciell uppsyn. Kanske är det bara jag som ser den. Men så tänker jag på One Tree Hill. Det syns där också. De är skådespelare, men det är kärlek. Kärlek som kärlek egentligen. Det är uppsynen. Sättet att ta bort hårslingor från ansiktet. Blickar som fäster sig vid varandra som glittrande stjärnor. Leenden framkallade av ett hjärtas längtan. Allt det där får plats i ett ansiktsuttryck. Ett förälskat. Jag älskar bröllop, för där finns just den överallt. Och jag har ju några att beta av, i min älskade serie. Annars är det helt klart Helena och Marcus tur.

Jag tror att jag alltid kommer att vilja, att någon annan fyller mitt tomrum. Jag har nämligen aldrig klarat av att göra det själv. Jag har aldrig sett mig själv hel på egen hand. Jag har definierat mig med den som stått vid min sida just då. Sedan har jag inte klarat mig utan den. Men jag står faktiskt här. Sitter förresten. På tåget. Om ärlighet är vad ni vill ha. Men jag sitter här på egen hand. Det handlar om vad jag valde att göra för mig. Inte för mjuka händer, inte hårda. Inte snälla, inte elaka. Inte stora, inte för små.

Jag tittar ut genom fönstren och jag ser träd passera. Tågstation efter tågstation. Jag har sett fåglar flyga fritt. Vatten som med stor sannolikhet är lika kallt som det där hjärtat jag skrev om igår. Jag har hört tåget när det har känts som om vagnarna är på väg åt ett annat håll än färdriktningen. Jag har haft One Tree Hill. Musik i öronen. Men inget har gjort mig så lugn som när jag får lätta på den osynliga sjunten i hjärnan. Det är komplicerat där inne, det ska ni veta. Det flyger fram och tillbaka, precis som fåglarna.

Jag tror att jag har bevisat för mig att jag klarar mig själv. Det är klart att sängen är tom. Inkorgen är också tom. Mitt kylskåp är tomt. Min lägenhet har inget liv i sig när jag inte är där, om ens då. Min hjärna är tom och full. Hjärtat följer samma tråd. Det är fyllt av mycket, men liks förbannat hungrar det i det tomma. Det sägs att kärlek inte ska hittas, att det bara kommer och sedan slår ner som en blixt från klar himmel. Blixtra då för fan, tänker jag. Ibland. Kanske lite nyss.

När jag publicerar det här, är jag hemma. Då har jag varit på banken och löst mitt problem. Då har jag kastat in väskan och resten, innanför dörren. Då har jag svält lite, men inte helt. Då har jag suttit i min bil. Då har jag handlat. Då har jag lättat på trycket i blåsan som har följt mig på tok för länge. Då har jag tänkt lite till, känt efter lite mer och kanske hunnit skriva en rad till som ingen tjuvkikar på. Bara för mig. Bara för idag. Bara för att jag inte längre är den jag har varit.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...