Jag brukar aldrig känna att jag har glädje av ett glas vin. Men nu. Det smakade till och med gott. Vad ska jag säga? Jag såg alkoholens baksida, lät bli och svalde piller istället. För det var vad han gav mig. Så jag kunde blunda lite till, lite mer. Så jag kunde känna lite mindre. Så att han kunde knarka lite mer. För det blev okej, när jag också gjorde. Han gjorde mig svarslös med min vilja, svarslös utan tal.

Här i min lilla nedsuttna soffa sitter jag med tuppskinn. Jag ryser i hjärtat och ögonen tåras. Viss musik gör så med mig. Men det är sällan, så väldigt sällan. Jag älskar stunderna. Jag älskar att jag kunde ge beröm för det också. Fan, vad jag behövde det just nu. Fan, vad jag behövde höra någonting på repeat som stärker. Fan, vad jag hade behövt den här låten redan då. Precis efteråt. Men det blev ändå helt perfekt just nu.

Jag är så glad att jag hittade hit. Till det ställe inom mig själv som höll upp mina ben. Till det stället som fick mig att vilja vakna en dag till. Jag är så glad, att jag blev en bättre människa för min egen skull.

Så Emil, jag vill berömma dig en gång till.
Tack för att du sket i vad dom sa och tack för det du gör.

Ni bör lyssna på denna, sötnosar!

Igår möttes jag av en nyhet som får mig att känna att jag inte vill bli kvar här nere. Det har i och för sig varit på tal hela tiden. Men ändå. Det blev liksom verkligt. En riktig dos av hemlängtan. En klumpaktig gegga i magen. Inte för att vara sån, men annars är det ju rätt klumpfritt. Fan, vad ni inte behövde läsa det. Själv sitter jag och grinar lite med ett stort leende, som den där perfekta iphone-smilegubben som bara alltid beskriver allting perfekt. Maghumor när den är som bäst.

Vad som inte hade hänt om jag flyttat hit: Jag hade fortsatt att hata, verkligen avsky Kramfors (och undrat varför mina föräldrar ville mig så ont genom att bosätta sig där?). Haft många, många fler magklumpar. Jag hade inte fått träffa alla fina nya människor, kollegor och så vidare (vi skiter i namngivningen, ni har koll, I know you do). Jag hade aldrig fått hjälp att sova. Aldrig någonsin fått utreda magen. Inte heller fått min ryggvärk tagen på allvar. Jag hade förmodligen inte fått en tillsvidaretjänst så snabbt.

Jag hade inte fått en sån fantastisk respons på någonting jag skrivit. Jag menar givetvis insändaren om hemtjänsten. Vilken snackis! Och så roligt. Men den hade definitivt inte öppnat möjligheter inom kommunal, för den hade aldrig funnits. På tal om hemtjänsten, så hade jag aldrig provat på det i Kramfors heller. Aldrig. Hemtjänsten har faktiskt sina sidor, på gott och ont. Men jag skulle inte rekommendera hemtjänsten för någon annan med överrörliga leder, även om det är fantastiskt att mötas av leenden varje dag. Jag kan trygga er med, att ni gör era kroppar en jättetjänst om ni låter bli. Annars är ni absolut välkomna att besöka mig efter fyra dagars jobb, morgonen efter. Det är ingen vacker syn. Typ en kombination av Exorcisten och The Ring. BU!

För att fortsätta med vad som inte hade hänt om jag flyttat hit, så hade mitt hjärta och min hjärna inte fått en sån jävla välbehövlig paus. Det var obeskrivligt befriande att bara ha sig själv att tänka på. Ingen annans vansinniga behov. Det är fortfarande befriande, absolut. Men ja, jag är som jag är. Jag vill och jag vill inte. Men mest vill inte. Bara vill efter en mardröm och när det hade varit skönt att dela soffan med någon. En större soffa då givetvis, den här vill jag ha för mig själv. Och mycket vill inte, för att jag inte vet om jag ska stå med båda fötterna här eller om jag en dag bestämmer mig för Norrland igen. Det är ju ändå bra onödigt att ha någon att släpa på.

Jag känner att jag höll på att glömma det viktigaste av allt. Soulie. Min partner in crime. Utan henne hade jag aldrig ens sett Varberg på kartan. Utan Varberg på kartan, hade vi fortsatt med halvårsplaneringar innan vi setts och väntat ännu ett år på nästa tillfälle. Minst. Det är lite som jag sjöng för en stund sedan, "We are family. I got all my sisters with me", fast det bara finns en sister som jag har inre själ-tjockis-släkt-gener tillsammans med.

Men vem vet? Kanske hade det sett annorlunda ut om jag stannat kvar, men jag tvivlar rätt starkt på det. Jag hade i alla fall inte bott i Kramfors. Jag hade tagit mina väskor till Sollefteå, för det var dit jag var halvt på väg innan jag hamnade här. Sollefteå. Kära Sollefteå. Kära Sollefteå kommun. Fantastisk chef. Fantastisk bemanning. Fantastiska upplevelser. Fantastiska vitsord fick jag med mig också. Utan det, hade jag inte fått det här jobbet. Så jag behöver säga det, vilken fantastisk stor hög med skit det var att lämna det.

Jag vill också säga att jag inte på något vis ogillar mitt nuvarande jobb. Jag har bara insett min begränsning. Jag älskar människor. Jag älskar att jag kan och har möjligheten att hjälpa dem med vad de inte klarar av själva. För jag är duktig på det. Jag är alltid, utan undantag, glad, trevlig, förstående och har en jävla stor välmening i det jag gör. Till och med när jag med ovansidan av handen torkade bort tårarna på julafton, innan jag gick in hos någon. När man tar hand om människor är det alltid de som går först, oavsett hur många tårar som gömmer sig bakom ögonlocken.

Vad lockar då med Norrland (Trodde jag för övrigt att jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle skriva)? Jag kan nog inte skriva Kramfors, för jag är inte säker på att jag hamnar just där igen. Om jag ens kommer så nära de norrländska dialekterna. Mamma. Pappa. Familjen alltså. Vänner. Ja, Jenny, framförallt du (här ska det vara en sån där pussgurkagubbe du vet)! Ibland jobbet, som jag är välkommen tillbaka till. Snön och kylan kan faktiskt bra nära dra någonstans. Det är, på riktigt, inte särskilt roligt att komma ut till en halvmeter snö på bilen. 30 minusgrader är inte så jävla soligt heller. Inte för att vara sån ännu en gång, men jag väntar mig våren om en månad i Varberg och bikiniväder i Mars. Pilutta dig.

Varför stannar jag i Varberg? Kort och gott: möjligheter. Jag måste se vart det tar mig, innan och om jag vänder mig om och går. Förutom det, är ju sommaren rätt trevlig också. Och Soulie, ett tag till...

Dagens promenad med Avatar och Emma:

Dagens försök till att se ut som folk:

Dagens om-en-vecka-fyller-jag-gammal-LONDON-BABY!-standing-in-another-Victoriasecret-map-med-Soulie:

Så idag när himmelen är blå och solen gör oss sällskap med sina ljusa strålar, känns det som om den där tjuriga Egon dröjer sig kvar och sveper med sig den lilla värmen som hade kunnat bli till en redig promenad. Men jag vägrar gå ut och bli piskad. Det hade i och för sig kunnat vara värre. Jag hade kunnat haft en rödpiskad rumpa inne. Tur soffan är snäll mot mina obeniga skinkor.

Fredag alltså. Jag var tvungen att kolla, innan jag skrev det. Jag har haft semester i alldeles för många sköna dagar. Inte för att vara sån, men jag fullkomligt älskar att jag stannade här och inte åkte hem. Som jag tänkte. Eller övervägde. Jag tycker om er allihopa där uppe, men det blir ett annat jobb och ett omöjligt schema att få ihop. Särskilt när alla alltid vill ses samtidigt. Utan vila. Och jag avgudar vila. Min hundraåriga kropp behöver det. Den saknar dock hängpattar, skrumpelrumpa och gråa hår. Men i den här takten kommer väl det imorgon eller varför inte på min 25års-dag. Helvete. Vad. Gammal. Jag. Blir. Halvfemtio. Vansinnigt.

När jag var femton minns jag att det enda jag ville var att inte bo i Kramfors. Konstigt nog, minns jag nästan inget annat. Jag minns inte hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag minns inte vad jag ville göra. Inte vad jag ville jobba med. Men jag minns att jag ville ha barn tidigt. Nu, tio år senare, är det en grej som jag tänker på ibland.

Igår fick jag tänka på det igen. Sötnosen Angelica blev bjuden på en brakmåltid och sedan fastnade vi vid det fantastiska barbordet som jag har i min ägo (tack mamma, än en gång!). Av någon anledning kom vi in på honom och sedan planen på barn. Jag vet inte om han övertalade mig eller om min önskan var så stark, att jag varken såg eller hörde. Jag minns att jag satt med en vän på ett café och berättade att jag kastat p-ringen all världens väg, för att han och jag skulle bli tre. Jag minns att jag sa att han var drogfri. Jag minns att han en stund senare dök upp vid caféet och tryckte sina överpåtända ögon mot glaset. Jag minns att hon tittade på mig och sa "Sandra....". Det fortsatte vet jag, men jag minns inte mer. Jag kan bara tänka mig.

Jag får tårar i ögonen av att skriva det. Konstigt eller hur?

Klart jag är glad idag, att det där inte är mitt liv. Att jag inte har något som binder mig till honom. Att jag inte har ett par små ögon framför mig som stirrar tillbaka och är hans. Men ändå. Jag tycker gravida kvinnor är vackra. Så otroligt fantastiskt vackra. De lyser. Glänser. Glittrar. Som alla mina smycken tillsammans. Jag väntade, önskade, längtade att jag skulle se likadan ut. Samtidigt som jag själv nu skakar på huvudet åt vansinnet, måste jag erkänna att ena lilltån sörjer en förlust som aldrig fanns. Bara en kass möjlighet.

Jag skrev ju att jag ville ha barn tidigt när jag var femton. Jag såg alltid mig själv, ensam, med ett barn. Aldrig tillsammans med någon. Inte någon som kysste min mage. Inte någon som höll min hand. Hur föreställer man sig tillsammans med någon? Jag tror inte att jag kan det. Som nu, jag kan inte ens se mig själv som sambo. Än mindre gift. Ändå, önskar jag mig någon att ösa kärlek på. Så, vad är svaret på den gåtan? Är jag klockan som går och går och aldrig kommer fram till dörren?

Gud vad hon tjatar, tänker ni. Men jag tänker mycket. Jag känner mycket också. Jag bär med mig rätt mycket. Och jag vet inte riktigt vart jag ska stoppa det någonstans när det går utför. Så mitt huvudkaos och mitt hjärta hamnar här, istället för att bli huvudvärk. Är inte det bättre? Att dela för att hela?

Borde jag inte vara hel då? Snart? Nyss? Jag tycker det. Att det borde försvinna. Allt det som hindrar mig. Allt det som stundvis skulle kunna få mig att skita på mig av rädsla. Jag menar, det är längesedan nu. Jag menar, det var ju bara ett och ett halvt år av mitt liv. Snart lika länge som västkusten har varit mitt hem. Kan någon förklara för mig? För jag förstår inte, varför det sitter inbränt i ryggmärgen och är en reflexmässig reaktion.

Jag är inte deprimerad på något vis. Jag mår bra. Västkusten har gjort mig gott på alla och många vis. Obeskrivligt fantastiskt glad senast igår. Kommunal i Varberg, i mitt hjärta, forever and ever and ever. Ovanstående är mitt pasta-utan-en-klick-smör-huvud. Svårt att hitta änden. Det som cirkulerar och kommer tillbaka. För jag frågar mig själv, ibland, ofta, hur jag kan reagera som om det är han som gör eller säger. Som om han sitter bredvid. Som om han gör allting emot mig en gång till. Fastän det är någon annan som inte gör. Inte menar. Inte säger.

Och som jag försöker. Som jag försöker stoppa det. Som jag biter mig i läppen. Som jag nyper mig i armen. Som jag misshandlar min hjärna med annat, för att den inte ska fortsätta av gammal vana. Jag hatar det. Att det finns där. Att det för i helvete aldrig någonsin ska ta sitt jävla pick och pack och försvinna i en eldsvåda eller nåt. Och jag önskar, att jag ska sluta känna mig som en missplacerad äcklig padda när det händer. Otillräcklig. Misslyckad. Konstig. Att jag inte blir som en centrifugerande tvättmaskin.

Ointresserad. Otillgänglig. Omotiverad. Jävligt mycket o:n. Men allt jag är. Jag vaknar och vill ha. Men timmar, minuter och sekunder vänder mig. Alltid. Varje dag.

Jag kan nog inte förklara vad som hände i mig den dagen det sa stopp. En blockad över alla känslor. Jag var SÅ kär. Naiv också. Men han fyllde min kropp. Den svämmade över av kärlek. Förälskelse. Jag ville bara. Jag ville ha. Jag ville allt. När det bara slutade finnas, ersattes det av hat. Manshat. Alla är våldsamma. Alla slår med sina ord. Alla är elaka. Alla är otrogna. Alla skickar nakna bilder på dig, till sina vänner. Alla gör likadant. Alla är grisar. De bara är. Var. Möjligen nedminskat till åtminstone hälften av Sveriges karlbefolkning.

Jag saknar att ta på någon genom mina känslor, genom mina fingertoppar. Jag saknar att känna det där starka, obrytbara. Det där vansinniga, intensiva. Den fysiska attraktionen. Att ta på, ett elektriskt och magnetiskt fält, mitt emellan, som nästan går att se. Glödande handflator, flätade som ett. Jag saknar att någon vill ha mig, på samma intensiva vis. Jag saknar det så mycket att jag får gåshud från topp till tå, bara av att skriva det. Tanken. Känslan.

Jag vet inte varför jag inte kan. Jag vet inte varför ett error blinkar stort och högljutt framför mig. Jag vet inte varför jag vill ha det jag inte kan få och inte vill ha det som är tillgängligt. Jag vet inte varför allt jag vill ha grumlas och suddas ut innan dagen är slut, för att sedan bli allting jag inte vill vara i närheten av. Det bara gör. För det går inte.

Ibland kommer den där ensamhetskänslan som en våg över mig. I samma stund undrar jag varför jag tvunget flyttade så långt. Det hade förmodligen räckt med fem eller tio mil. Men nej, jag drog till med hundra på en gång. Av egentligen ingen anledning alls. Bara för att jag ville. Fast å andra sidan minns jag att jag i nian sa till pappa, så långt bort från Kramfors som möjligt. Längst ner i Skåne. Vem kunde tro att jag skulle hamna så nära till slut?

Det är inte det att jag vantrivs. För det gör jag inte. Jag har aldrig haft det så lätt förut. Det är nästan som att glida på ett bananskal.  Men det beror säkert på att jag aldrig varit utan manligt sällskap såhär länge heller. Jag var inte alls särskilt duktig på att vara ensam. Och jag drogs till det barn inte ens kan bokstavera. Är det inte märkligt att jag trodde att det skulle fungera, varje gång? Man brukar säga att man inte kan göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men det är jävligt lätt. Det är bara att blunda och köra på.  

Någon skrev nyligt att jag inte längre tar någon skit. Det är förvisso sant. Jag står upp för mig själv. Jag gör vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Utan att någon sitter i bakgrunden och kommenterar hur fel jag är. Utan att någon ger mig dåligt samvete för att jag finns till. Jag undrar, vet ni hur det känns? När någon kritiserar hela din existens? När någon smyger in små, små, till synes obetydliga kommentarer att du till slut inte vet om det är du eller dörrmattan som samlar upp mest skit? Vet ni hur det känns att lämna ett barn som inte är ditt med en man som precis, med sina armar, såg till att samma barn inte fick luft?

Jag vet inte om ni vet. Men jag får leva med det. Jag kan blunda och se det bakom mina ögonlock. Jag kan blunda och se mina monster. Varenda gång jag känner mig ensam, är det exakt vad jag ser. Det får mig att aldrig, aldrig någonsin vilja ha en man i min närhet. Inte ens om den karln lovar och svär att han inte är likadan. Inte om den karln lovar på sina barns huvuden, på sin mamma eller pappas grav, för det gjorde han också.

Även om jag numer känner mig rätt säker på mig själv, så vet jag hur det ser ut. Statistiskt sett. Med tanke på honom, har jag större benägenhet att hamna på ett liknande ställe igen. Förmodligen ett snäpp värre också. Blåmärken på utsidan. Om jag ens kommer undan med livet i behåll. Visste ni att det är cirka tjugo kvinnor om året, som dör i samband med våld i nära relationer? Det är bra nära två kvinnor i månaden. Hur många av dem tror ni kräktes invärtes åt meningar som ”det är bara att lämna” innan ljuset framför deras ögon slocknade?

Nu kommer jag att få höra att jag inte kan tänka så. Men jag behöver tänka så. Jag behöver skydda mig. Jag behöver vara försiktig. För det är lätt. Det är lätt, även om man inte blundar. Hur ser du att någon är våldsam på första dejten? Hur vet du att slaget kommer, medan du upplever nyförälskelse och Nirvana?

Jag vill tro att jag lärt mig någonting. Att jag har det i bakhuvudet. Varningssignaler. Tjutande ivriga klockor som vill att jag springer åt andra hållet, om jag vill överleva. Jag vill tro att det jag vill ha, kommer gåendes min väg, när jag minst anar det. Jag vill tro att jag är redo för det då. Att jag inte spottar den mannen i ansiktet om han kommer med en bukett blommor. För det är absolut ett helt möjligt scenario. Hur rolig låter inte jag att leva med?

Nej, men allvarligt nu. Jag har det bra. Jag mår bra. Det är bara positiva saker som hänt sedan jag hamnade här. Men just nu saknar jag Norrland. Jag saknar hemma. Det är bara mina tankar som vandrar. Det saknas tillit. Och jag är full av rädslor, vad gäller det där andra könet. Vad gäller mig själv också. Att jag skulle missa någonting väsentligt. Men det är väl ingenting som inte går klättra över, eller hur? Jag har ju ändå kommit hit. Dit, där mina ord hade betydelse för någon annan. Så jag vann.

Jag hittade precis min påbörjade bok. Inte en bok författad av någon annan. En bok författad utav mig. Men jag hade på riktigt, glömt att den fanns. Den slog mig rätt i nyllet. Det är inte så upplyftande att läsa om hur det är att känna sig ensam, men inte vara ensam. Hur det är att kanske inte vilja leva och kanske vilja dö. Att behålla det i huvudet på sig själv, medan man som tolvåring blir kallad hora.

Jag har alltid sagt att barn är elaka. Det är dem också. Jag tror dock inte att de alltid vet om det. Jag tror inte att orden utan betydelse för dem, inte kan skada någon annan. Jag tror inte att små, till synes, obetydliga skämt, inte kan vara ödesdigert för någon annans självkänsla. Jag vet att de är. Jag vet också att jag förmodligen är den enda som kommer ihåg det.

Det jobbiga med att hitta det här, är att jag kan känna den där jäkla maktlösheten, ensamheten och ropen på hjälp. Snälla lyssna på mig. Snälla se mig. Snälla, stör mig i mina tankar. Men det som äter på mig mest, är att jag aldrig kommer att skriva klart det. För jag kan inte skriva det så rakt och så ärligt som jag vill. Men det skulle ha varit en sorts biografi och visa hur små, små saker verkligen kan ta en människa till helt fel och helt rätt ställe. Och hur man själv är duktig på att blåmärka sig själv inifrån. Ungefär som den här bloggen. Bara lite närmre. Lite mer intimt.

Om ni inte visste, lär jag erkänna att min hjärna är komplicerad. Säkert en typisk tjejig hjärna. En sån som aldrig tar en liten jävla paus. En sån som maler och maler. Vrider och vänder. Analyserar och analyserar sönder. Och ibland kan det kännas som om allt jag känner hamnar i hjärnan och blir en total jävla röra. Sedan hamnar det här. Eller så maler det lite till och tar ännu ett varv.

Nej, men seriöst. Jag kanske skriver lite till. Det kommer bara aldrig att publiceras. Min delvis kärlek, delvist mörker, får ha sitt liv i bakgrunden. Det var ändå en annan tid. Nästan ett annat liv. Men förmodligen allt till att jag är som jag är.

Så många gånger som jag undrat om jag varit fast i en dålig humorshow. Denna gång var inte ett undantag. Du ska. Hjälp mig. Var min vän. Du kan. Nej, jag kan inte. Nej, jag kan inte hjälpa dig. Nej, jag vill inte. Nej, jag vill inte guida dig. Hell no, jag kommer aldrig att vara din vän. Det var aldrig meningen. Nej, men det var väl tråkigt. Förlåt mig. Nej, men jag tänker: för fan, förlåt dig själv. Om det ens är möjligt, din obotliga psykopat.

Jag hade det inte värst. Jag har aldrig sagt att jag haft det värst. Men jag hade det illa. Inte illa för min kropp, men för min hjärna. Han matade mig med sina ord. Sin verklighet. Och jag var hans förlängda arm. Jag sparkade och jag slog mitt inre, med hans ord.

Innan jag gjorde undersökningen för magen fick jag frågan: vad är värst? Gastroskopi eller Koloskopi? Pest eller kolera. Jag vet inte. Så jag tänkte samma om det här. Vad är värst? Att bli slagen fysiskt eller psykiskt? Pest eller kolera. Vad läker snabbast? Vad lämnar minst spår? Vad syns utanpå? Jag vet inte. Jag bara undrar, behöver man verkligen jämföra? Misshandel är samlingsnamnet på vad det är. En miss i handlingen. Jo tack, det var väl gulligt och sådär.

Ja, det var väl en miss i handlingen. Det var ju aldrig meningen. Aldrig meningen att såra,
att förlöjliga, att ljuga, att manipulera, att kasta saker, att hota, att missunna, att göra sig stor, att förminska, att dölja, att klandra, att skrika eller att vara våldsam. Om vi nu ska jämföra, vad är värst? Att vara den bakom slagen och orden? Eller att vara den som tar emot? Jag menar, det vore väl förjävligt att vara den stackars sate som tror att våld är lösningen. På den här, normala sidan, har vi i alla fall ett samvete som inte behöver tvättas och våldtas med koncentrerat lösningsmedel.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar ibland. Efter i lördags, när någon okänd försökte ta sig in genom mitt fönster, verkar jag drömma varje natt. Jag är inte rädd. Jag är heller inte otrygg i mitt hem. Det är väl mest bara känslan. Känslan av att veta att någon försökte, men inte veta vad den försökte med. Förutom att försöka komma undan oupptäckt antar jag.

När någon inte är överdrivet oroad och halvt försöker skrämma upp mig, tänker jag på det komiska sambandet mellan boken i fönstret och den här händelsen. I somras sträckte någon sig och lade in en bok vid namn Seansen och på Halloween försöker någon ta sig in genom samma fönster. Man börjar ju undra om jag har ett spöke som vill hälsa på. I så fall hoppas jag att det är farmor.

Om inte annat, var det helt enkelt en annan sorts miss i handlingen.

Den omtalade boken:

Angelica demonstrerar: 
 

Mellan nålar och introduktion av gymleksaker, så har jag läst precis hela dagen. Det är någonting med böckerna som får det att suga till av längtan djupt inne i bröstet, men ändå inte. Sa jag att jag var inne på den tredje? Okej, det utelämnade jag kanske. Femtio nyanser av frihet. Om jag får tolka titeln på mitt eget vis, så var det precis vad jag fick när jag lämnade mitt norrländska hem.

Det är andra omgången av sträckläsning om Mr Grey. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte första gången. Men jag har det lite på tungan, vad jag tänker nu. Jag har varit vidöppen med vad som hände mellan mig och mitt ex. Alla skrikna ord. Alla inre slag. Den yttre, lilla, våldsamheten. Lilla säger jag, för det var inte den jag tog långlivad skada av. Vad jag aldrig har satt ord på är hur hans beröring också fick mig att stanna lite till. Lite mer.

När jag läser, påminns jag om hur väl min hand passade i hans. Hur jag kunde dra mina fingrar längs hans linjer i handflatan. Hur hans skrovliga fingertoppar berättade en brännande historia som fortsatte skrivas när han satte dem på min hud. Jag minns hur håret reste sig från nacken och ner till fotknölarna. Min kropp reagerade precis som den jag läser om. Den förrådde mig, när min hjärna, mitt förstånd, sade stopp.

Jag vaknar av det ibland. Av hans skadade, underbara händer. Hur kan jag säga underbara undrar ni? Jag kan. Om du, liksom jag, någonsin har känt en annan människa älska dig genom sina bara händer, då förstår du. Den energi, den känsla som omsluter uppresta hårstrån, är inte att leka med. Det bara är uteslutande magiskt.

Jag känner ingenting sådant inför honom nu. Känslan är annorlunda. Det är äckel. Enbart äckel. Jag är medveten hur ovanstående kan luras, men ni får helt enkelt lita på att mina fingertoppar ger er och mig, nakna, ärliga ord. Jag litar i alla fall på att äckelkänslan är helt obotlig.

I ett annat inlägg skrev jag vad jag vill ha, när jag vill ha det. Jag vill ha småsaker egentligen. Sådant jag aldrig haft. Sånt jag aldrig fått från någon annan, som inte bara varit min vän. Någon gång vill jag uppleva hur det känns när någon som innerligt tycker om mig, ringer och säger att jag bör sitta ner, endast för att berätta att jag är vacker ikväll. Lyckligtvis har jag en vän som gör så, tills jag finner den egenskapen han har, hos någon annan.

Fan, vad jag har blivit duktig på att veta vad jag vill ha. Förut var jag helt fantastisk på att berätta vad jag inte ville ha. Det var en annan vän som sa att det var någonting jag borde bli bättre på. Och jag kan väl tacka henne för det. Det är mycket lättare att veta vad man vill, när man vill, hur man vill.

Hur man får mig på fall, är ingenting jag tänker berätta för världen. Men händer som berättar en historia och en ytterst liten dos av en viss Grey, det är en jäkligt bra början.