Ibland glömmer jag vilka spår jag har krupit fram i. Ibland glömmer jag att mamma och pappa inte är runt hörnet. Ibland glömmer jag att jag går runt i en helt annan lägenhet. Ibland blir jag ledsen. Ibland blir jag jätteglad. Ibland är hem här. Ibland är hem, hemma. Ibland uppskattar jag norrland mer än innan. Ibland vill jag aldrig tillbaka. Ibland glömmer jag att han fanns. Sekunden efter har jag en tuss av hår från borsten i min hand och minns.

Jag kan inte ångra tiden som jag spenderade med honom. Jag minns inte vilka stunder som jag kallade bra, men jag minns stunden som gjorde det bäst. Jag vände mig om, tog mig och mitt och satte mig själv i rummet som han tidigare var. Jag var trasig. Jättetrasig faktiskt. Jag är fortfarande, till viss del, jättetrasig. Men jag sitter inte på sidan och tittar på medan tiden tågluffar förbi.

Sedan jag kom hit, har mina axlar sjunkit ett par decimeter. Min kropp kan slappna av till en tråkig och entonig röst. Benen kan bli tunga. Armarna kan bli varma. Och jag kan hamna i ett sånt lugn. Ett lugn jag knappt minns. Så pass att jag nästan inte kan hålla mig vaken. Ibland kan jag somna utan hjälp. Ibland kan jag spela upp något som låter som ett våldsamt slagsmål med täcket när jag vaknat. Det kan jag lätt bortse ifrån, när jag inom snar framtid ska strö Thailändsk vit sand över lim på ett färgglatt papper.

Jag hann knappt ta mitt första steg innan en gammal vän hörde av sig och pratade som om det var igår. Jag hann knappt uttala mitt första ord, innan jag hittat vänner som kan ha potentialen att följa mig till livets slut. Jag hann inte avsluta mitt senaste jobb, innan jag hade ett nytt. Jag hann knappt börja förklara, innan en läkare beslutat sig för att hjälpa mig med den största sviten efter honom. Jag hann inte stiga in i någon annans hem, innan ordet träning kunde stavas klart. För det är jag evigt tacksam. Utan henne och hennes mamma hade mina axlar skrapat bort takets färg.

Så. Ibland glömmer jag att han fanns. Ibland glömmer jag att det är mig själv jag är mest arg på. Ibland glömmer jag att jag har glömt. Ibland påminner den orangea, röda, gula, svarta och vita målningen om vart jag aldrig någonsin vill hamna igen. Ibland påminner den mig om den fågel jag vill måla och ha bredvid. Den som ska symbolisera vart jag ska. Vad jag vill. Vem jag är.

Jag är Sandra. Den som tillät någon att trasa sönder en sviktande självkänsla. Den som såg insidan av stora svarta pupiller. Den som öppnade sitt hjärta på vid gavel, vid närheten av doften av alkohol. Den som klamrade sig fast vid något som hjärnan kallade trygghet. Jag är Sandra. Den som bär med sig en erfarenhet. Den som går från mörker, mot solsken. Den som inte är rädd. Den som stärker sig själv. Den som utforskar nya och okända saker. Den som lägger ner sin själ i det. Den som skrattar. Den som ler. Den som inte tar skit. Den som är vacker. Pålitlig. Ärlig. Den som är jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...