De senaste kvällarna har jag tänkt på en sak. Innan. Innan han var elak. Det fanns ett. Det var inte den där kvällen. Det var innan han började kalla mig för sin. Jag vet av erfarenhet att människor tänker, att det bara är att lämna. Det är inte så bara. Man lämnar inte. Man vänder inte på klacken och går när någon hotar med att ta sitt liv. Jag vet också att det inte på något vis skulle ha varit mitt fel. Men jag är inte den någon som inte skulle ha haft det på sitt samvete, om det blivit verklighet.

När någon, vem som helst, har gått den vägen. Spenderat de där timmarna i fosterställning. Tappat ögonen på så många tårar att det gör ont att stänga ögonlocken. Lyssnat på det jag blev intalad, det jag fick höra, tills ingenting av det jag var fanns kvar. Tröstat och fått ett tungt svart föremål med en avtryckare i händerna, till följd av "jag tänkte använda den här", "jag klarar mig inte utan dig". När någon, vem som helst, har gått den vägen jag gick, bredvid honom, då är det okej att kritisera mig. Först då är det okej att säga "men vi sa".

Det finns alltid ett val. True. Men ändå inte. Av ovanstående pest eller kolera, tror jag inte att jag skulle ha gjort ett annat val. Inte om jag inte sett det som jag ser det nu. Inte om jag inte hamnat hos psykologen tidigare. Det finns ingen chans att jag hade klarat det ensam. Om någon visste, om någon hade känt hur hans händer satt åt runt mitt hjärta. Om det inte har nått fram till någon alls ännu, förutom min psykolog, då är jag totalt värdelös på det här.

Året startade i kaos, men landade i bomull. Jag är inte "hemma", jag är hemma. Och just nu känns det inte som om jag kommer att flytta alla mil tillbaka till ocivilisation och för mycket snö. Istället för att under alltför många år säga "jag ska flytta", så fick jag ett nytt jobb, packade min lägenhet med hjälp och hamnade här. Samma inredning på insidan av mig, nästan samma inredning i en ny lägenhet, men ljuset är annorlunda.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...