När man ändrar sig för någon, försvinner allting man tror på. Dagarna blir knappt uthärdliga. Man drömmer ingenting. Man flyttar inte. Man stannar kvar. Varje syreatom är knuten till den personen man inte tror sig kunna leva utan. Man kämpar, man slåss, för någonting som inte är bra. Man knyter band av sig själv för att dagarna utan livstecken ska bli så få som möjligt. Man tappar räkningen av de gånger man skulle ha sagt "nej tack, men det räcker nu".

Mitt hjärta är tomt. Det är ensamt. Och jag tycker det är jobbigt. Jag vill gärna dela med någon. Någon att ringa först. Någon som för omväxlings skull blir glad av positiva nyheter. Någon som håller min hand när jag tänker att jag inte vågar. Någon som blockerar vägen när jag vill vända mig om och springa åt andra hållet. Någon som talar om för mig att det löser sig, att det blir bra och har potential att bli allt jag någonsin önskat mig.

Sanningen är den, att det här skrämmer mig. Jag har mer än panik. Jag kan tycka att det inte finns så mycket som jag har gjort för min skull. Att jag har pausat mig för andra. Mest för honom. Men jag är totalt, fullkomligt livrädd. Och jag är rädd för att det är nytt. Okänt. För att jag inte vet vad jag kan förvänta mig. För att jag går runt i en nervös bubbla och oroar mig för vad som kan eller inte kan hända. För att jag måste sitta på ett tåg i tolv timmar utan någon som håller mig i handen.

 

Soulie

9 november 2013 20:23

Du har 4 händer och 4 tassar som håller dig när du kommer fram i alla fall! ♡

Sandra

9 november 2013 20:49

Åh!

 

Micke

13 november 2013 15:46

Kanske det är dags att tänka lite mer på dig själv så du får tid att läka dina sår.Alla problem löser sig till slut.Det tar bara olika lång tid beroende på vad det är för problem man stöter på.Tex så byggdes inte ROM på en dag :)

// Micke

Sandra

14 november 2013 07:00

Du är ganska vis du :) jag har faktiskt gjort en grej för mig nu, så jag flyttar snart! :)

 

Micke

14 november 2013 17:29

Vad kul.Det är alltid trevligt att möta nya människor och nya ställen...Bra jobbat ....snart så är du dig själv igen ska du se.

// Micke

Sandra

17 november 2013 23:04

Det är så roligt att jag ska få träffa människor ofta, som jag annars träffat ganska sällan. Men å andra sidan kommer jag att träffa människor jag nu har i min närhet, mindre ofta. Det är tvådelat. Det är både fantastiskt och sorgset. Men jag tror nog att det blir bra det här också :)

 

Micke

18 november 2013 11:13

Jag tror det här kommer bli bra för dig.Och jag tor du kommer bli lyckligare, och som du vet så finns ju alltid hemstaden kvar om du ångrar dig och längtar hem.Det är helt rätt att hoppa in i en ny värld och nya människor .....annars får man aldrig reda på om det var rätt för just dig :) Lycka till med ditt nya liv och dina nya vänner som du kommer att få.

// Micke

Sandra

18 november 2013 11:32

Jag tror också att det kommer att bli bra, bättre till och med. Och jag kan faktiskt alltid åka hem om jag kommer på att det är här jag vill vara.
Vi får hoppas att det här blir den inspiration jag behöver för att det ska brinna på fingertopparna igen och fantasin flöda :) haha
Tack Micke!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...