Direktlänk till inlägg 6 november 2013
Igår sa jag en sak som jag inte kan ta tillbaka. Mitt arga sinne snubblade inte ens, det spottade och fräste ur sig orden. Jag har gått från nedbruten till ledsen. Ledsen till arg. Arg till glad. Och nu, glad tillbaka till arg. Jag fick strikta order till att hålla mig utanför hans familj. Men det är okej för honom att försöka närma sig min lillebror. Det är konstigt, med tanke på vilka familjemedlemmar han inte ens törs titta på. Än mer märkligt om man försöker sträcka på sig och inte tror att man har gjort fel.
Han har aldrig gjort ett fel. Det är alltid alla andras fel. Jag överdriver. Jag är en dramaqueen. Först var det behandlingshemmets fel, jobbchefens, sedan en vän eller två, därefter myndigheternas och slutligen var det mitt. Med andra ord, har jag en stark aning om att dagens version är att jag matade honom med alkohol, lurade honom på pengar och framkallade hans misslyckanden och inbyggda aggressivitet. Om jag hade matat honom med något, så önskar jag att det hade varit rävgift och en äcklig bananspindel.
Jag hatar tanken på att han kan sitta i sin sönderknarkade lägenhet och le. Jag hatar att han har mage att skylla på mig. Jag hatar att han inte har någon skam i kroppen. Jag hatar att samhället låter sig utnyttjas. Jag hatar att mina surt fördärvade skattepengar går till såna som honom. Jag hatar att han har varit naken tillsammans med mitt hjärta. Jag hatar att jag fortfarande sover som om jag behöver kontroll. Jag hatar att mitt hem känns smutsigt efter vad han tog hit. Och jag hatar hur han kunde påverka mig så.
Varför? Varför jag? Varför den som lade all sin energi på dig? Varför den som försvarade, älskade, hjälpte, grät, ansträngde sig och stärkte dig? Varför var det mitt fel? Varför inte solen, månens eller stjärnornas? Varför räckte det aldrig? Varför räckte inte jag? Varför gjordes allt för att göra illa? Varför sitter det kvar? Varför känns det på insidan? Varför var du tvungen? Varför? Varför jag?
Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...
Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...
Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen. J...
Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...
De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | |||||||
4 |
5 | 6 | 7 |
8 |
9 | 10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 | |||
18 |
19 |
20 | 21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|