Jag vet inte vad jag sökte svar på, när jag skrev. Kanske varför. Det är ändå den fråga jag aldrig har fått svar på. Men alltid har undrat över. Och jag kan efter det konstatera, att det är som ett slag under bältet att få sina omsorgsfullt valda ord omvandlade till något som jag aldrig sa.

Vid fyra skrev jag att jag skulle dansa. Jag har inte dansat än. Jag förmår mig inte. Jag lyssnar fortfarande på samma meningar som jag gapat till i leasingbilen tidigare idag. I need intervention, attention, to stop temptation to scream. Jag tror jag tog det här hårdare än vad jag tänkte. Jag vet inte hur många gånger som jag sa att jag inte litade. Jag gjorde nog det ändå. Jag känner det nu. Och det här var stort för mig. Att tillåta mig själv att känna igen.

För min egen skull, gjorde jag det felfritt. Jag sa vad jag tänkte. Vad jag kände. Jag väntade tills jag kände mig redo. Det är mer än vad jag någonsin har gjort. Jag gjorde mitt allra bästa och det var inte tillräckligt för någon annan. Men det var stort för mig. Även om många meningar har golvat mig ikväll, så har jag ändå det. Att jag satte mig själv i första hand. Utgången hade förmodligen inte ändrats om jag hunnit dit. Men det var väl tur för det hjärta som aldrig känner någonting halvdant.

I skrivande stund, kröp ena katten upp på min vänstra sida. Den kom fram och nästan kramades. Det var under samma minut, som jag kände att jag behövde det. Lika mycket som jag igår, behövde höra vad jag är värd. Och jag är värd någon som kan vänta i tre veckor, utan att säga; jag var dum. Men ja, du var dum. Du kanske gjorde det bästa du kunde, men det gör det inte rätt.

Medan han trodde att han skulle krympa, så växte han i mina ögon för varje ord. Han blev stor av att dela med sig. Det krävs tillit. Ärligt. Jag antar att han därmed har en del av det. Men man kan inte säga att man tycker om någon, när man tänker på någon annan. Så det är inte förrän nu, som jag verkligen vill stänga mina ögon.

Hur är då den perfekta killen?
Han är allt jag aldrig haft.

Tror ni man kan vakna en dag, en natt och inse hur dum man är?

Människor är inte helt ärliga. Det bara är så. Människor vågar inte säga sanningen. Inte direkt. Det bara är så. Och där faller man ur sängen. Där slår man i golvet och undrar vad fan som hände mitt emellan. Och det var ju tråkigt. Jättetråkigt.

Jag tror inte längre att man kan tycka om någon genom deras ord. Jag vet att det är möjligt. Jag gjorde. Eller jag gör. Ja, jag gör. Nu vet jag, att när någon skriver som mig, så har jag inte längre båda fötterna i marken. Jag vet att jag tycker om vackra ord. Jag vet att jag tycker om att få sånger i små, inte särskilt obetydliga, meddelanden. Jag vet att jag tycker om att få veta att det enda någon kan ge mig, är sig själv. Inte kroppsligt. Utan tankemässigt. Känslomässigt.

Jag vet att jag inte är perfekt. Jag tycker inte om mig själv alla dagar. Jag gillar inte min spegelbild klockan fem på morgonen. Jag nyper i fett som jag tror att jag har. Jag förbannar mitt hår. Jag sminkar över det jag inte vill se. Det jag inbillar mig att andra skulle få mardrömmar av. Och jag tänker helt åt helvete ibland. Vad jag aldrig gör, vad jag aldrig har kunnat , är att sminka över vad som händer inuti. Jag har aldrig kunnat utesluta vad mina fingertoppar gör, när de möter tangenterna.

Den senaste veckan har jag inte kunnat sova, för att jag har varit upptagen. Jag har blivit charmad. Jag har skrattat. Jag har blivit kallad annat än luder, hora och misslyckad. Jag har blivit glad. Och det var längesedan. Så längesedan att jag inte minns när. Om jag somnar av att inte vara upptagen, vet jag att jag inte kommer att vakna glad senare idag. Jag vet att jag kommer att sakna något. Men det är okej. Bara jättetråkigt. För jag hann känna något inför någon annans ord och jag undrade, vad jag skulle ha känt bredvid.

"Men du.....

Jag blir glad av din röst.
Jag blir glad av dina sms.
Jag tänker på dig HELA tiden.
Jag saknar dig till och med när jag sover.
Jag tycker om dig Sandra.

Vad mer behöver du för att jag ska vilja krama dig?"

Ja, vad mer behöver jag? Vad mer behöver jag, för att inte stöta bort andras ord? För att jag inte, livrädd, panikslaget, ska sluta andas? Det kanske är så, att det inte finns någon som har sagt så till mig förut. Och han säger mycket till mig, som ingen har sagt förut. Som ingen har sagt utan baktankar. Det kan vara svårt att ha baktankar med trettioåtta mil emellan, eller hur?

Så länge jag kan minnas, har jag velat haft någon som sagt till mig att jag är vacker. Att någon verkligen, verkligen vill ha mig. Inte bara min kropp. Inte bara tillfälligt. Inte bara sådär halvdant. Vad har jag nu tror ni? Någon som säger precis de rätta sakerna. Vid precis rätt tillfällen. Vad gör jag då? Jag stänger av halva mig. Jag blir inte överlycklig. Jag blir vettskrämd. Jag vågar liksom inte ens hälsa på. Men jag önskar att jag kunde säga ja, utan att tveka för allt vad mitt liv är värt.

Så vad behöver jag?
Kanske en knuff i rätt riktning.

Hur går det härifrån? Vill ni veta om min panik? Jag känner den. Jag hör den. Jag berättar om den. Minst en gång varje dag. Ibland undrar jag om jag är riktigt frisk. Man kan faktiskt tro att jag sitter i elektriska stolen när jag hör ordet gumman. Man kan också tro att jag tror att alla människor har alkoholproblem, när mitt blod fryser till is när någon vill ta ett glas vin. Och det är inte normalt att reagera så. Det bara inte är.

Hur länge orkar jag? Hur länge orkar jag vilja ha, men inte vilja ha? Hur länge orkar jag tro, men inte våga tro? Hur nära vill jag att han ska komma? Hur mycket kan jag öppna dörren till hjärtat, utan att vilja att den blåser igen med en dundersmäll?

Utan att överdriva, är det schizofrent att vara i min kropp precis just nu.

Hur länge orkar man utan tillit? Hur länge orkar man lyssna till min trasighet?
Så länge som det krävs. Han sa, så länge som det krävs.

När jag hör gumman, tänker jag älska med ena handen och slå med den andra. När jag hör alkohol, känner jag ångorna. När jag hör om droger, ser jag svettande knappnålspupiller. När jag hör, jag vill träffa dig, ser jag mina dåliga val passera i revy. Och jag undrar, är det här också ett dåligt val?

Han tycker inte om att prata i telefonen, men han tycker om att prata med mig. Fyra timmar. Två timmar. Tre timmar. Bokstäver hela dygnet. Jag får fina ord, hela dygnet. Förtjänar jag det? Jag får beskrivande sånger. Jag får panik. Och jag lyssnar en gång till. Det lugnar. Jag får förståelse. En hel massa. Hela tiden. Hur är det möjligt?

Han säger att jag gör honom glad. Kan jag göra någon glad? Tydligen. För han dansar också med dammsugaren. Nästan i alla fall. Men inte som jag. För jag dansar lite mer, lite till, varje dag.

Ni får också lyssna.

Jag har blivit retad på jobbet hela dagen. Tydligen går jag runt med ett fånigt leende. Ni vet ett sånt där fånigt, nyförälskat leende. Jag må vara fånig när jag dansar med dammsugaren. Jag må vara fånig när jag sjunger med i en sång någon skickat till mig. Jag må vara fånig när jag ler över att få ett sms. Men jag är inte förälskad. Inte här. Inte nu. Inte jag.

Vet ni vad jag är glad över? Jag är glad över att jag inte springer. Jag är glad att jag inte kastar mig över relingen och försvinner bland vågorna. Jag är glad att jag kan prata med någon, utan att vandra bort och aldrig återvända.

Vad jag stör mig på, är att jag kollar telefonen stup i kvarten. Jag kan ju ha missat något. Men jag vill inte vara den. Jag vill inte vara väntande. Det stör mig att jag inte har någon kontroll över mina fingrar. Det stör mig att hjärnan på något vis sammarbetar med den där klumpen under bröstkorgen. Så det blir logiskt. Men jävligt ologiskt. Fattar ni? Nej, inte jag heller.

Kan man känna något inför bara någons ord? Känner någon något inför mina?

Jag ser att ni är många som läser. Det gör mig nyfiken. Vilka är ni? Varför läser ni? Och kanske, vad vill ni läsa om? Ska jag ändra något? Ska jag skriva mer? Om ni ville veta så har jag IG i Svenska B, så jag kan faktiskt inte lova allt :) 

Det här är åtminstone jag på utsidan. Insidan får ni fortsätta läsa er till.

Jag känner mig lite löjlig nu. Det känns som om jag sitter på en stor studsboll. Det gör jag väl också. Men det heter visst pilatesboll. Sjukgymnasten menar på att jag måste få bättre stabilitet i ryggen. Och vem är jag att ifrågasätta hennes kunskap. Men risken finns att jag om en sekund eller två trillar baklänges och slår huvudet i fläkten, som jag så fint dansade runt här om dagen. Jag är dock van, nu för tiden känns det som om jag slår huvudet varje dag. På ett positivt sätt.

Fredagen den tjugofemte juli:

Jag: Jag är egentligen inte ute efter någonting just nu.
Okänd: Kan inte ens en obotlig romantisk ensamstående pappa få dig på andra tankar?

Det funkade inte.

Söndagen den tjugosjunde juli:

Okänd: Jag är naturmänniska. Trivs verkligen i skog och mark, på sjön eller dylikt.
Jag: Jag har lite svårt för oasfalterad väg.

Det funkade inte det heller..

Tisdagen den sjugonionde juli:

Okänd: Där är det fint. I Kramfors alltså. Har varit dit och kollat på skolan för brandmän en gång.
Jag: För mig skulle det vara livshotande. Jag försöker hålla mig undan vassa saker.

Det borde ha sagt någonting...

Onsdagen den trettionde juli:

Okänd: Men du bjuder ju inte ens på ditt nummer.
Jag: Jag är inte lika lättflirtad som andra flickor.... 07......... Gör vad du vill med det.

Jag var verkligen duktig på att inte vara ute efter någonting just nu..

Idag fick jag följande konversation skickad till mig:

"- Är du kär i henne?
- Nej.
- Är hon kär i dig?
- Nej.
- Varför skriver ni hela tiden då?
- Vi tycker om att prata.
- Då kan ju hon bo hos oss..."

Kort därefter följde detta:

"- Är hon snäll?
- Vem då?
- Den tjejen du skriver med.
- Ja.
- Då kan ju du bli kär i henne.
- Tänk om du inte tycker hon är snäll då?
- Då får du säga till oss att sluta bråka pappa, så lyssnar vi."

Det får mig att misstänka, att det kanske var barnet som upprättade en profil på mötesplatsen för att hen inte ville att pappa skulle vara ensam. Ett som är säkert, är att barn, spiller i alla fall ingen onödig tid.

Jag sa att jag tycker det är svårt att lära känna nya människor. Särskilt när jag får den där välkända ocharmiga paniken, som får mig att vilja gräva en grop och campa där resten av livet. Jag hade visst glömt, att det kunde vara roligt också. Vad som dock inte är roligt, är att fastna med rumpan på en pilatesboll.

Jag tycker det är svårt att lära känna nya människor. När jag säger så, syftar jag främst till karlar. Jag menar, jag har ju inte ett oklanderligt förflutet. Människor som intresserat mig har mer ofta än sällan varit såna som jag har tillräckligt med erfarenhet för att säga att jag borde hålla mig ifrån. För jag behöver ingen, vars stora intresse, är att djupdyka i öl. Jag behöver ingen som vet hur man gör en pipa av ett Treorör.

Jag vaknade inte en dag och bestämde mig att känna avsky mot det andra könet. Men det kanske jag gjorde ändå. Jag menar, det har ändå tagit väldigt lång tid innan jag faktiskt valt att prata med någon. Och då syftar jag till att verkligen prata. Inte om ytliga saker som vädret. Inte om hur min rumpa är fin eller inte. Det är den, om någon ville veta. Men rumpor pratar man inte om i den bemärkelsen, varken när det regnar eller när solen lyser.

Man kan dock säga att jag vaknade en dag och inte längre var helt fientlig. Men jag svarar aldrig människor som skriver att jag är sexig. Man bör åtminstone inte göra det när man tänker "jaha, där blev jag ett objekt igen". Jag svarar inte människor utan bild. Kanske är jag ytlig, men jag vill gärna se vem jag pratar med. Jag svarar inte människor som är jämngamla med pappa eller mamma för den delen. Vi kan väl lugnt säga, att det inte fungerade förra gången.

Jag är lite avvaktande mot människor med barn. Jag tycker om barn. Men jag vill inte gärna försöka spränga en mur av ogillande, det första jag gör. Jag kämpade förra gången. Jag försökte verkligen. Det var inte förrän jag satt med en förtvivlad tjej i mina armar, samma kväll som vi upplevde monstret tillsammans, som det ändrades. Monster säger jag, för att han blev tio storlekar större, spände varenda muskel och visade eld i kolsvarta ögon när han släppte mitt hår och kastade mig in i hennes säng. Om jag inte sagt det förut, så sprang jag inte ut, livrädd för mitt liv, för att det fanns ett barn som behövde mig mer än vad jag behövde leva.

Jag vet att det där verkligen är att ställa allting på sin spets. Men jag är bara avvaktande, inte helt illamående av den tanken.

Svarat människor långt bort, har jag gjort. Alla två, typ. För det är också ett skydd. Visst kan det komma frågor som får mig att skräckslaget vilja mura in mig en egen vägg, men det är inte lika påträngande som när någon i närheten ger mig sitt nummer och säger att jag ska höra av mig, om jag bestämmer mig för att gå ut. För att den vill ses. Newsflash: Det här handlar om vad jag vill. Vad jag anser mig ha rätt till. Egen vilja. Självrespekt. Och jag äger en hel massa sånt nu.

Jag fick faktiskt frågan, om jag skulle kunna tänka mig att flytta. Tänker gör jag ju, massvis, som ni hör. Men jag hade nog tänkt, att det var min tur nu. Att någon skulle göra det för mig. Kanske någon som inte var helt främmande för Höga Kusten. Jag har aldrig beräknat möjligheten, att min egna lilla familj, skulle vara långt bort från min allra första familj. Jag har snarare räknat med tanken på att mamma skulle hänga upp mig i taket och piska mig med granris, om jag inte var i närheten med ett barnbarn.

Nu är jag jävligt långt fram i tiden. Ibland hamnar man visst där. Jag vet aldrig utgången på det jag skriver, innan jag börjar.

Det är alltså inte bara för att jag är fullkomligt och extremt inne på självbevarelsedrift, som jag valt att inte träffa någon. Jag har även valt att inte prata med någon, för att bespara andra, för att jag inte är där än. Och givetvis för att jag inte vet, om jag är tillräckligt ihoplappad för att säga nej om ett nej behövs i takt med mina egna känslor.

Allt jag har tänkt är inte något som är skrivet i sten. Men full och Treorör, är berg. Och det vill ingen försöka bestiga fram till mig.